Välkomna till Tivoli Empatia!

Vickan, vaddå, har du kräkts på jobbet?

pb - det rasslade till i februari och vi sjönk typ 10 platser . Sist vi tittade låg vi på plats no 37.

vickan - usch, vad trist att du mår dåligt (har inte läst här inne i veckan så jag har säkert missat en hel del).

Nej, jag har inte haft något magsjukesymptom på jobbet, var mest hängig och yr. Men kände mig piggare imorse o borde nog ha stannat hemma..för allas skull...surt!

Vickan, på så vis. ja det är lätt att dra iväg tidigare än man borde till jobbet. Man känner sig ju lätt lite piggare hemma än när man väl ska igång på jobbet. Då brukar man känna just sådär. En vän till mig brukade alltid säga "man ska vara hemma tills man känner sig helt frisk. Sedan ska man vara hemma en dag till. Ingen har gldje av att man sprider sina baciller"

Fast det brukar funka förbaskat dåligt på sådana småföretag där jag jobbat. När en annan person blir ensam och får slita röv eller man helt enkelt får stänga ifall just jag är borta. Då går man-dumt nog-och jobbar ändå.

Lappis!  Nummer 37! SHIT! Det är en hel MASSA nummer mer än jag hade sett! Guu vad spännande!

Lappis igen, här kommer en helt förfärlig fråga. Eller, orsaken till den är förfärlig:
Finns det adoptionsköer till Japan? Dvs kan man utomlands ifrån adoptera därifrån? Och borde det kunna innebära att folk flyttar till den kön så ni kommer framåt? Bara för att där måste ha blivit massor av barn föräldralösa tänkte jag, fasansfullt nog.

pb - inga barn adopteras från Japan. De tar hand om sina barn själva. Nu är ju ändå Japan ett av världens rikaste länder men det är ofta samma sak vid stora katastrofer. Ta t ex Haiti. Inga barn har kommit hit. Dels måste landet gå med på att adoptera bort sina barn och sedan måste en massa administration, avtal mellan länder etc. finnas. Ett land som ständigt råkar ut för katastrofer och har ett jättefattigt folk är Bangladesh. Där adopterar man inte bort sina barn och att adoptera inom landet gör man inte heller. Vi hade ett par i vår adoptionsgrupp som var från Bangladesh.

Lappis, nä, jag förstår hela grejen med tex Haiti. Men OM det hade funnits avtal redan, med just de länderna och något land som "slåss om samma barn" så att säga, så hade det ju alltså kunnat påverka er kösituation.

Usch! att ens fundera hit och dit med sådant här känns helt barockt!
Men det är ju de facto helt sonika så, att någons frånvaro eller oförmåga rent biologiskt, innebär någon annans moderskap. Just när det gäller adoption.

Men både i japan och Haiti, med så många döda, borde det vara tufft att hitta hem åt alla föräldralösa kan man ju föreställa sig. Eller så öppnar sig folks hjärtan på oanade sätt just vid sådana katastrofer.

Själv blev jag alldeles vansinnig häromveckan när fallet med de två barnen som skulle utvisas ensamma till ett lande den ena av dem aldrig ens sett och ett språk de aldrig talat. Då satt jag vid TV´n och skrek "man vad fan! De kan bo HÄR i vårt hus, det finns amssor av plats! Varför bor de ens på barnhem!! och utvisa dem? vad ÄR det frågan om?" Fast sedan fick de ju stanna. Helt sinnerubbat, att utvisa ensamma små barn till andra länder. *blir galen*

Som du säger det finns säkert många som skulle öppna sina hem för barn i nöd men ibland blir det tyvärr så att lagar och byråkrati styr istället för känslor och förnuft.

Har denna vecka redan haft diskussioner eller rättare fått höra (åter igen) att "det löser sig nog". Jag är så jäkla trött på att höra det men bet ihop och höll käft. Visst det kommer att lösa sig för vi ska adoptera. Förstår inte varför en adoption skulle var mindre värt än ett biologiskt barn - jag fattar faktiskt inte det! Kanske har jag blivit avtrubbad längst vägen men jag är TOTALT inställd på att vi ska få en liten pojke med mandelformade ögon som vi ska skämma bort och överösa med kärlek. Han kommer att vara VÅR lika mycket som om jag själv hade burit honom i min mage i 9 månader. Ska det vara så svårt att förstå för utomstående???

Den där jäkla historien om "min vän skulle adoptera och då blev de med barn" så ge inte upp, det löser sig nog. Nej, blir upprörd bara jag tänker på det. Fattar inte att jag kunde hålla mig cool och bara nicka instämmande medan tankarna for i skallen. Jag vet, folk menar bara väl men det låter så jäkla dumt!