Välkomna till Tivoli Empatia!

BS - Jag tror också att jag är känslig för vad folk säger och skriver och att de i princip alla fall menar gott, men att det blir fel. Och jag blir inte arg eller sur eller så, bara ledsen för min egen skull och för S skull.
Jag skulle vilja skicka en hel lastbil med gröna äpplen till dig om det lindrade dina sviter, usch

Jag är glad att jag tvingades föda S vaginalt och glad att jag gjort det för nu vet jag ju vad det innebär, men jag vill inte göra det igen. Och först och främst vill jag ha ett levande barn och utan förlossningsskador, sen får allt annat komma i andra hand. Kunde någon läkare lova mig det ovan nämnda och att min kropp skulle funka bra med igångsättning så skulle jag kunna tänka mig att prova det, men jag vet ju att det inte är så...

Muggles - Tänkte på det du skrev om att det var vanligare att man öpnnade sig "tyst" andra gången, jag var ju öppen 4 cm utan att ha känt nada första gången och resten tyckte jag inte kändes så mkt heller. Så jag är lite rädd att jag ska öppna mig utan att känna något alls. Det verkar ju för övrigt vara så för kvinnorna på mammas sida, man öpnnar sig lätt och ledigt, sen går det inte lika bra sen...

Ja den är samma killa som jag tjatat om länge nu
Fru E - sanningen är nog att jag hann aldrig lägga ner honom, han la ner mig innan men han gjorde det klassiska som pojkar (inte män) gör. Ligger med en, sen dumpar de! Jag har skrivit sms till honom, så han svarar på typ ett dygn senare. Jag förstår poängen eftersom han aldrig gjort så tidigare. Nu har jag (sen i fredags) slutat skicka sms till honom och han har inte hört av sig självmant... Så nej jag gav inte upp honom han gav upp mig, i ena stunden vill jag fråga honom vad som hände, vad jag gjorde för fel, men å andra sidan vill jag inte höra svaret. Jag vet inte ut eller in, men nu inser jag att jag saknar honom!

och att det väntar någon bättre på mig, det har jag hört i 3-4 år nu.

och nej jag har inte sagt vad jag känner, inte sen i julas då jag sa att jag bara ville vara hans vän 

tack för alla kramar btw, kom på det att så länge jag inte berättar för nån att man är ledsen så får man inte stöttning, så ut med det, och bara att skriva får en att må lite bättre och få perspektiv...

tråkigt med foten Vickan! Jag älskar vintern och härliga fina vinterdagar, men måste säga att jag längtar till våren nu... förra året var de ju knappt nån vår alls, gick direkt från vinter till sommar nästan! Jag uppskattar verkligen att vi bor ett land med alla dessa årstider och att man hinner tröttna lagom på den årstiden man har innan det är dags för nästa så att man uppskattar det nya som kommer!!

Snorkis, jag tycker det låter smart med snitt, man inbillar sig ju att det kan bli lite utdraget och plågsamt med igångsättning? Inbillar sig var det ja, koll har man ju inte...

Jag gissar att jag hade lite taskig rygg innan och att det därför var lätt för mig att dra på mig sådana här sviter i samband med den press en förlossning ändå utsätter en för. Eller också hade jag bara otur. Först trodde jag att det var ischias eftersom det strålade ner i ena benet men egentligen spelar det väl ingen roll vad det är om det inte vill gå sin väg. Nu har det i alla fall slutat stråla ner i benet så något har ju i alla fall förbättrats.

Jag klarar inte att ringa om någon lyssnar, jag måste få vara själv i rummet om jag ska ringa någonstans, fast jag gillar det fortfarande inte.

Porchez: jag ber om ursäkt om jag var lite brysk förut när jag skrev att du skulle lägga ner den här killen. Som sagt har jag varit i din sits - jag vet att det är SÅ svårt. För mig krävdes det en utlösande faktor i form av en speciell händelse då allt plötsligt stod väldigt klart för mig att det var slöseri med tid att gå och tråna. Då var det som om en stor sax kom ner från himlen och bara klippte bort honom ... KRAM!!

(Jag hävdar ändå med bestämdhet: Det är KLART det väntar något bättre än detta på dig. Man vet ju inte när det kommer bara.)

Jag har fått hjälp av barnvagnen ett flertal tillfällen i vinter, hade definitivt hamnat i backen vid många tillfällen om det inte varit så att jag hållit i vagnen. Visserligen kan jag inte ta stöd ordentligt om jag verkligen skulle ramla utan att välta vagnen, med det lilla att jag fått lite stöd har hjälpt mig stå på fötterna hittills. Iris däremot brukar fara som en vante på väg till och från dagis, stackarn.

Idag gick hennes vinterskor sönder, som tur är det ena av två par. Fast de som nu är kvar är ett par renodlade kängor för minusgrader, de som gick sönder nu hade gummerad fot och stod emot väta vid eventuella plusgrader så nu kommer hon att bli blöt om fötterna när det börjar tina om jag inte hittar något nytt och det är ju inte lätt nu gissar jag.

AM - det gör absolut inget, tog inte illa vid mig så, jag bara väger dina ord mot det som tex. Snorkis skriver.

Vilken storlek på fötter har Iris, BS? Livia har kanske något som passar?