Välkomna till Tivoli Empatia!

JAg sitter och kollar upp släkten lite på nätet - så man vet lite inför fredag om det är någon som frågar vad man gör där ... Själva grundbulten för min medverkan är min farfarsfarfar vad jag förstår och jag hittade honom och hans syskon i en förteckning. Han var ett av föräldrarnas 11 barn. Pappa häradshövdingen gifte sig med en 25 år yngre kvinna (hon 17) och de fick sedan 11 barn. Varav endast 5 verkar ha klarat sig till vuxen ålder, av övriga 6  dog två som 4-åringar och resten vid ett år eller mindre. Vilka livshistorier det finns ... Vilken tillvaro det var förr i tiden - dels visste man ju inte riktigt något om bakterier osv och dessutom fanns det knappt något man kunde göra om det gick illa.

Jag gillar verkligen blandningen glamor och vardagsliv och barnsjukdomar här, allt blandas till en härlig coctail, speciellt när man känner att man tar en paus från sitt eget liv när man är sjuk... Behöver inga dåliga serier på TV, vi har en egen dokusåpa här

Jobbet rullar på, vännerna lever på som vanligt, själv har jag inte lämnat lägenheten på snart tre dagar...  Men det värsta av allt är att jag känner att jag absolut inte vill komma tillbaka till jobbet, har haft lite mail-kontakt med några på jobbet och jag har idag återigen blivit totalt överkörd av min chef. Jag vet hur jobbig första dagen efter frånvaro är, och jag är inte redo att ta den, imorgon eller fredag är jag inte tillräckligt sjuk längre, bättre redan idag, även om jag inte har några krafter kvar, men en dags vila till och jag är frisk igen... är väl bara att ta tjuren vid hornen...

Ang. telefonskräck så har jag haft det, men inte längre, efter att ha jobbat ca 5-6år i telefonväxel så är jag van och förstår inte vad det är jag var rädd för, gör man bort sig så är det bäst att  den i andra änden inte ser mig, jag kan rodna hur mycket som helst...   Men tänk på att alltid när man gjort något som känns lite mottigt, att beröma er själva efteråt. Även om själva telefonsamtalet känns som en baggis när det väl är gjort, så tänk eller helst säg högt - Jag gjorde det, bra gjort! det klarar jag fler gången

Varning: Långt och förvirrat!! (och ego) Själva sötsakerna i sig är egentligen inget problem för mig.. Har inte något jättestort söt sug.. Så när jag gick ner mina 20 så gick jag ner pågrund av att vi minskade portionerna, (från för stora till normalstora), tränade ingenting mer än innan egentligen, nu försöker jag juh få ordning på träningen också! Är vi på kalas så är mitt största problem inte att jag tar för stor tårtbit utan att jag tar mat mer än en gång, och nog inte riktigt vet när jag blir mätt.. Sen är ett delproblem också att jag inte kan med att slänga mat, alltså äter jag juh upp fast att jag kanske blir mätt på mindre och så vidare och så vidare.. Jag har ganska bra koll på (tror jag iaf) var problemen är, men inte hur jag ska komma ur dem.. Men men, nu försöker jag juh träna tre gånger i veckan, och hoppas att det ska hjälpa, vi är också periodvis ganska duktiga på att gå ut och gå på kvällar och helger, men nu på vintern är det juh snöigt, kallt och mörkt, så vi får nog snart nytt ryck att ta tag i det också...
Ja, jösses, som ni märker kan jag nog skriva hur mycket som helst om ämnet!
Förresten läste jag några poäng hälsa i förra kursen i skolan där jag kom i kontakt med någon form av "motivationstriangel" eller så (minns inte vad den kallas), den går iaf ut på för att lyckas förändra något så krävs kunskap, motivation och tid/ork, och jag kan inte FÖRSTÅ var det är jag brister i viktminskningen, tycker jag lägger tid på det, har motivation och absolut kunskap.. ( så blarrade jag på lite till)
Och apropå cafébesök, om jag väl går på sådant tar jag hellre en macka än en kaka. Och förövrigt är maken i samma sits som jag ungefär viktmässigt! (när jag gick ner 20 gick han ner 30)

Mugglan: Ang syskonförsöken så skyddar vi inte oss men försöker inte heller, kände att det blev lite för stressigt med skolplaneringen om vi skulle lyckas nu, så nya seriösa försök i april! har även funderingar på om det hör lite ihop med vikten.. Cyklerna har blivit längre samtidigt som vikten har ökat, vet inte om det beror på vartannat, men det har iaf skett samtidigt, och nu när jag ändå krympt något kg så var helt plötsligt cykeln två dagar kortare igen... Så kanske är viktminskningen också en del i syskonförsöken...

Och Bs: Eftersom att nu har de förutsättningar du har, men vill/behöver gå ner i vikt så borde väl sjukvården kunna hjälpa till i form av dietist eller något ist..?

Och godissug sötsug hade jag också betydligt större när jag ammade! Nästa gång (om det blir någon) ska jag fan i mig ha karraktär då också!!

Nu kan Yasuragi gå och spola ner sig i toaletten! Vi vann!

*popp*

(det var champagnen...)

Heja heja am!!! Vad innebär det? Att ni inte behöver göra ett nytt badrum och om inte han klarar sig med det så får han flytta? Eller?

Grattis AM! *skålar i champagne*

Vad betyder det här? är ni av med honom? måste han flytta?

Härligt AM! Hur blir det nu då?

MÅste sticka ut på stan men snabbt skrivet innebär det att vi får montera bort ett svartbyggt duschrum (duschkabin, tos osv mitt i ett vanligt rum) och återställa det till vanligt rum. Sedan kanske vi måste bygga en extradusch till honom men då på en plats och i ett utförande som VI väljer. Inga problem. Förmodligen kommer han överklaga beslutet men första segern är vunnen!

AM *applåder och visslingar* 

FruMuffins "vad ska han med den till" AHHAHAHA!!! Nä, Pricken har inte fått någon tand än men nu dreglar han mer än nånsin tror jag, och då var det öppna spjäll på dammluckan innan. Jo, han är jävligt cool kille – jag tror inte vi träffat någon som INTE frågat "är han alltid så här lugn?". Jag brukar ljuga och säga "Ja" fast han brukar prata och le mer när vi är hemma. Ibland undrar jag om det är något fel på honom, för han är ju nästan alltid nöjd och glad. Vi kan sätta honom vart som helst och ge honom en pryl och sen tittar han inte ens efter oss (fast vi har ju inte hjärta att lämna honom men oerhört praktiskt när man lagar mat och plockar i köket).

I fredags natt vaknade han och skrek förtvivlat och grät stoooora tårar för han kunde inte prutta. Det var andra gången sen han föddes som han var otröstlig. Han har ju självklart varit gnällig och ledsen men inte så där, det har alltid gått att trösta fort (typ när han fått alvedonsupp). Det tog iofs bara en halvtimme och en kvart senare hade han somnat, fortfarande snyftandes, men det skär i hjärtat när han verkar ha så ont. Undrar om det var bananen som han hade fått smaka då?

Och så skäms jag lite för att han är så behändig, när det finns så många som har det så jobbigt. Det måste nog sticka i ögonen. Jag har verkligen inget att klaga på alls och njuter varje dag av vilket privilegium det är att just han kom till oss. Det enda är väl att tiden går alldeles för fort.

Ja, nu har jag ringt. Chefen svarade och skulle fundera till på fredag om varannan vecka är så bra för just vår verksamhet med snabba puckar. Vi får se. Den andre svarade inte. Typiskt.