Välkomna till Tivoli Empatia!

Hon hade ju turen att få typ de sista platserna på enda planet till London under dagen. Jag låg och sov i godan ro när sms:et från sas kom så jag var några timmar sen med att ringa och försöka omboka.

AM - jo men det jag menade var att det var konstigt att det planet gick iväg när inga andra har gått.

Jo - det är lite skumt faktiskt! Jag tror på ödet - antingen undviker jag något otäckt i London genom att inte vara där eller så får jag vara med om något härhemma som jag skulle ha missat annars ...

AM - något här hemma du inte skulle missa .. boka in något trevligt med maken i helgen !

Själv vill jag att min ska sluta bla, bla med sin mamma så vi kan gå och äta snart. Fast å andra sidan är det ganska trevligt att lyssna på franska.

AM - Du hade fått en väldig massa att läsa ikapp om du kommit iväg Skämt åsido.. Jag tror som du, det var nog inte meningen och det kommer säkert hända nåt härligt här hemma mitt i snön.

Mugglan, absolut. Det gick precis så bra att ett baksalg liksom var på tur så att säga.

Just att jag vet OM att det kommer att komma bakslag, gör på sätt och vis att jag liksom kräver av mig själv att jag borde kunna stoppa dem. Precis som jag fattar en massa annat som leder till att jag kräver väldigt mycket av mig själv. Som om jag skulle kunnat hindra den här sorgen bara för att jag visste om att den skulle komma.

Men det är ju en sak att rent förståndsmässigt ha insikt och kunskap om vad en sorgeprocess är, eller vad en depression innebär, och en helt annan att faktiskt vara i det ena eller det andra. Eller båda. Plus kanske "trasig" sköldkörtel. (Sköterskan som tog proverna sa att det förr var väldigt vanligt med människor som diagnosticerades "deprimerad" och så visade det sig sedan att det var sköldkörteln som gav de symtomen. Man lär sig nytt hela tiden får jag ju konstatera. Hade noll aning om det.)

Idag sa min kurator att

"Du skulle förmodligen vara lite mindre stressad och ha väsentligt lägre press på dig själv om du bara vore lite lagom korkad, så där som folk i allmänhet är. Det kan vara tungt att äga sådan insikt, förmåga att se olika perspektiv och ha så mycket kloka själsförmögenheter som du har. Jag har nästan aldrig träffat någon så träffsäker som du. Du skulle göra ett kanonjobb i min stol om du inte satt i din. Det du missar är att du aldrig på riktigt låter dig själv vara liten och hjälplös och låta någon annan hjälpa dig. Du måste inte bära allting,orka allting och klara precis allting. "

Om det är någon som gissar att jag började gråta och bet mig själv ganska hårt i läppen då, så gissar ni rätt.

"Och apropå lösningsorientering så kan man inte alltid lösa allting, ibland måste man vara där man är och vänta lite, du försöker ju hitta lösningar på precis alltig hela tiden, men det du upplever nu är ju en sådan sak man inte kan göra något åt".

"Jamen jag klarar ju inte ens banala samtal om vilka namn  som är fina utan att skrika av sorg inombords"

"men herregud, det är väl ett jättekänsligt ämne! Att sitta och veta namn man vill ge men inte ha någon att ge dem - jag skulle storböla om jag vore du!"

Det är kanske rätt bra att jag sökte hjälp där i början av december...

Proverna kan ta uppåt två veckor att få svar på. Så nu får jag leva i ovisshet om huruvida en del-eller allt, eller något alls- av hur statusen på mitt mående är, beror på sköldkörteln och ifall jag kanske har struma eller vad det är.
-eller om jag bara är uppfuckad i skallen och ska ha medicin så serotoninet kommer på rätt nivå.
Under tiden tar jag de promenader jag pallar, och kommer ångesten så får jag helt enkelt uthärda den och bestämma att jag vet att den går över och att det inte är den som är jag. Det är otäckt och skrämmande och fruktansvärt, men man dör inte av det-ens de gånger man känner att man inte kan andas.

Jag är väldigt glad för er och era omtankar, så ni vet.

AM, men crap!  Vilket meckande! Men jag tror som du med ödet. Det är säkert både något du besparas OCH något trevligt du ska uppleva istället! *tänker med plustecken*

BS, jag började skratta när jag läste din brutala beskrivning av att resa med en få-månaders. Herregud, jag kan leva mig in i det NÄR som helst.
jag skulle för egen del aldrig i helskotta kommit på tanken ens. När min son var tre månader åkte jag tåg med honom från Sthlm till Alvesta. Det var en bragd från min sida och jag var helt väck i skallen efteråt, trots att allt gick jättebra.

Snorkis, Man får ta med i beräkningen utöver vad alla andra redan sagt, att man SJÄLV mår väldigt olika som människa  och mamma efter att en liten person anlänt i ens liv. Om allt funkar klockrent, amning, sömn, balans inombords osv, jamen dåså!
Om man trivs bäst hemma i sitt eget hem och inte vill göra något särskilt alls, så är det det man ska vara. Och stämmer inte det man vill och längtar efter med ens verklighet och förutsättningar, så får man försöka "gilla läget" och samtidigt försöka påverka de saker man kan styra i någon mån. 

BS igen, usch vad otäckt med trappan! och vilken mamma som helst fattar hur du kände. För alla har vi känt det där. Vanmakten. Hjälplösheten. Odugligheten. Skulden.
De ingår i konceptet "Att Vara Mamma", eftersom bara perfekta människor utan brister i uppmärksamhet, vaksamhet och förebyggande, skulle slippa dem. Och å andra sidan-SHIT vilka outhärdliga människor DET vore. Och de som alltför intensivt går in för att fixa varenda risk och moment, tja, de lär istället överbeskydda barnen. Vilket jag i förlängningen tror är mer skadligt än en eller annan olycka.
Förresten så brukar det ironiskt nog kunna gå helt åt helvete i vad som verkade vara alldeles ofarliga situatíoner också. ÄVEN om man barnsäkrat hela jäkla hemmet.

PB, tack för dina livtstecken. Bakslag är ett elände men ett måste på vägen. Jättebra att det kollas med sköldkörteln! Hoppas att det tar tid gör att det blir ordentligt, jag har fått svar över dagen på sådant prov men undrat om det är en snabbvariant.

Oms, men! ÄNNU fler som har samma namnsmak som jag! INGEN har sagt att de funderat på samma till mig irl. Ingen! Och nu finns det en till i andra tråden och ett helt gäng här som har haft det som en favorit länge! Kul!

Är så glad över att du har träffat den där kuratorn, PB, hon(?) verkar klok och empatisk och väldigt duktig på att analysera dig. Känns skönt att du är i hennes händer. Det gör det ju inte mindre jobbigt för dig, men alldeles oavsett om det är sköldkörteln som gör dig deprimerad eller inte så bär du på en hel massa bagage som behöver få komma ut i det fria. KRAM!

AM - Men jag tror också att det kommer hända något alldeles fantastiskt i helgen som inte hade hänt om du hade kommit iväg.

Mopedvin - Japp, 2 små terrorister har jag. Och ja, de brukar gilla fisken, men man vet aldrig med stora killen, finns inga säkra kort där. Glass går dock alltid hem, det gäller bara att inte nämna det innan maten...

lappis - Det borde ju inte vara svårt att hitta något gott på F12s meny... Kul att höra att det finns fler som gillar blodpudding, speciellt när det är en gourmet.