Då var de bestämt, kungen lämnar över Vickan..

Det råkar inte vara så att ni gifter er i en korskyrka? (alltså, en kyrka där man också har ingångar på sidorna)

Jag hörde talas om ett par som valde att gå in själva från varsin kortsida för att sedan mötas i mitten och gå sista biten tillsammans. De hade träffats i mogen ålder efter att ha varit med om en del tråkigt i livet, och ville illustrera att de kom från varsitt håll, möttes, och sedan gick vidare tillsammans. Det tycker jag var en genomtänkt och bra variant!

Det var ju riktigt fint tänkt o gjort!
Det är en väldigt liten träkyrka som vi ska gifta oss i, har inte ens någon ordentlig kyrktrappa, så det finns det dessvärre inte. Men vi får tänka på saken o se hur det blir!

Du har tyvärr inte förstått problematiken alls. Du lever i din egen sfär och ser inte världen omkring dig. Ditt val kommer att ha konsekvenser för dina döttrar även om du inte inser det. Vi lever inte jämlikt idag även om vi har kommit på god väg tack vare kvinnor som har slitit hårt och hånats.

Det är otroligt att motståndet mot feminism har lyckats så väl så att kvinnor inte vågar vara feminister idag av rädsla för att framstå som kärringar. (Snott från Nemi. )

Kärring var förresten ett positivt ord från början. Någon man var kär i, men som så många andra kvinnliga ord har det istället blivit ett tillmäle.

Ni kan förresten få precis allt som du vill ha genom att din blivande väntar på kyrktrappan med brudbuketten och ni möts där. Då får du skrida fram till honom och han får se dig och få tårar i ögonen. Sedan får ni dessutom uppleva den fantastiska stunden när man står innanför dörrarna hand i hand och man vet att de slås upp om bara ett par sekunder. (Eller är det publiken som är viktig för er och det är därför själva skridandet fram till mannen måste ske inne i kyrkan?)

Men guuud! Snälla! Ja, jag plockar russin, men jag står för det också! Jag klandrar inte om någon annan gör på nåt annat vis.
Det roliga här är att många tycker att det vore ok om mannen blir överlämnad av nån av sina föräldrar eller att jag blir överlämnad av min mamma! Det är bara för att det är min pappa som gör det förnedrande??
Att en av oss skrider fram har inget med någon annan att göra utan enbart känslan som vi tänker oss av att inte ha setts innan och se sin livskamrat komma skridande mot en, vackrast nånsin! Och det är ENBART därför! Min dotter kommer att uppfostras till en självständig stark kvinna, precis som jag. Vad vi är och gör formas inte av att pappa följer mig till altaret!

Minimis: Jättetråkigt med de dåliga relationerna ni har till era föräldrar. Verkligen trist!
Men just därför så tror JAG just att du och din blivande man går in tillsammans vore en jättefin grej och verkligen ett "statement" att NI hör ihop och stöttar varann i vått och torrt, oavsett trassliga familjerelationer. Nu är det NI TVÅ, tillsammans mot resten av världen. Tror det skulle vara en jättehäftig känsla för er!
Kan ni inte ses utanför kyrkdörrarna eller utanför kyrkan och skrida mot varann där, i ett intimt ögonblick, det skulle också kunna bli laddat och känslosamt. Eller är det just "publiken" som är det viktiga? För just sekunderna innan kyrkdörren slås upp och man kramar varandras händer och tar ett djupt andetag, tittar varann i ögonen och "nu gör vi det här", för att sedan möta "publiken" tillsammans när man skrider uppför gången som det sammansvetsade paret, det är en jättehäftig känsla och det man minns starkast från hela vigseln och bröllopet
Jag försöker absolut inte få dig att ändra era planer, men det är bara ett tips, något att kanske fundera på. Lycka till, hur det nu än blir med skridandet uppför altargången

Det kan vara ett alternativ, för publiken har som sagt inget med saken att göra. Det är ju egentligen tajmingen därute och så som jag funderar över, så att det verkligen är tomt på folk etc. Hur gjorde ni?

Att många föreslår att mannen ska lämnas över av sin mamma är för att visa att seden verkligen fortfarande betyder något, annars skulle det ju vara lika OK att bruden stod där framme och mannen skred fram med sin mor, eller hur? De flesta skulle tycka att det är konstigt eller absurt vilket är konstigt om det nu inte alls har något med jämlikhet att göra?

Dessutom måste jag faktiskt hålla med, om det var så att i 50% av fallen var det brudgumsöverlämning så skulle jag tycka att symboliken faktiskt hade suddats ut och att det inte spelade så stor roll med brudöverlämning i de övriga 50%en.

Hursom så är ju den gamla symboliken något som inte kan suddas över på en natt eller via några veckors diskussioner. Utan det är vad folk gör framöver som formar om, Rom byggdes ju inte på en dag eller hur!? Jag måste ärligt säga att jag inte upplever att vi inte skulle vara jämställda, men det är ju hur jag och mina vänner och bekanta lever.
Och som någon skrivit tidigare, hade Victoria inte varit stark och sjäkvständig så hade det inte varit Daniel från Ockelbo som hon gifte sig med!

För oss var det hela tiden självklart att vi skulle gå in tillsammans. Och att inte ses före bröllopet var heller ingen grej för oss. Vi hade varit ett par i tio år, bodde ihop sedan länge och har två barn tillsammans, så det kändes inte så viktigt det där att skrida mot varann och se varann för första gången i de fina kläderna.
Därmed inte sagt att jag inte respekterar att det är en stor grej för ER. Men för oss var det inte det. Särskilt som vi köpte våra och barnens kläder i samråd med varandra. Vi hade ju redan sett varandra prova kläderna.

Vi sågs faktiskt hos frissan innan fotograferingen och bröllopet. Jag kom dit tidigare och började fixa frillan, sen kom han och fixade sig och då lade jag min mejk. Sen klädde vi på oss. Inte så magiskt och romantiskt kanske, men likväl fint minne att vi fanns där hela tiden för varann när vi var lite smånervösa Finns ingen jag hellre har vid min sida än just min man när jag är nervös. Vi har ju fött barn ihop

Så tajmingen var inget problem för oss. Men fundera på saken. Finns det nån plats i anknytning till kyrkan där ni kan ses?

Och visst, Rom byggdes absolut inte på en dag, men vi har olika synsätt där. Jag ser det som att jämlikheten sakta byggs upp och det har skett under en lååång tid och är absolut inte klart på något sätt. Just nu finns det, tycker jag, väldigt många som tar det som har uppnåtts som något självklart och jag är rädd att vi tillsammans gör val som leder till att bygget med jämställdhet inte bara stannar av utan till och med raseras delvis. Att ta in nya traditioner som har kvar sitt symbolvärde i större delen av världen för att försöka omvärdera den till något positivt känns för mig lika meningslöst som du säkert tycker att mitt motstånd till brudöverlämning är. Jag tror att det är dömt att misslyckas och att man istället har fört in ytterligare en symbol som vi måste kämpa mot.

Vi tror ofta att vi är väldigt jämlika, men tänk efter hur folk reagerar på en mamma som "låter" mannen få vårdnaden om barnen efter en skilsmässa. Vilken dålig mor och vilken duktig far! I det motsatta förhållandet funderar man inte ens över om någon skulle vara dålig eller duktig. Se på barnkläder, uppdelat på tjejer och killar. tjejernas kläder är åtsittande, sexiga och helt opraktiska för lek, de går sönder omedelbart. Killarnas saknar glada färger utan har drakar, pirater och dödskallar men de är slitstarka och tål att lekas i.
En flicka som gråter blir upplockad i famnen och tröstad. En pojke som gråter blir distraherad ("titta vilken fin boll") och uppmanad att inte gråta. 

Vi är olika, men det betyder inte att vi ska bedömas olika.