Då var de bestämt, kungen lämnar över Vickan..
Uch vad jag verkligen ogillar det här...!! Förstår inte ens hur Ärkebiskopen kan godkänna det...
Uch vad jag verkligen ogillar det här...!! Förstår inte ens hur Ärkebiskopen kan godkänna det...
I mitt fall så är tanken att OM pappa ska leda fram mig, så är det för att det är "kul" att göra familjen delaktig och att det känns lite halvknepigt att gå in ensam, så då passar han bra som sällskap in. Hade jag haft en bättre relation med min mamma så kunde hon fått gå med mig in, men så är inte fallet nu.
Jag menar att man som brudpar ska väl få välja själv hur man ska ha sin bröllopsdag. Om man vill ha kort eller lång klänning, vit eller inte vit etc etc. Det är ju många beslut som ska tas så varför kan man inte bara få göra det som känns bäst rent spontant. Måste man analysera allt 700 år tillbaka!? Och varför ska vi behöva motivera något för någon annan? Det är vår dag! Folk gifter sig ju på de alla konstigaste sätten idag så en sk brudöverlämning borde väl inte vara hela världen! Jag är som sagt väldigt självständig, och det vet folk om, så varför ska jag behöva debattera en ev. "brudöverlämning" med någon annan?
Bara för att något haft en viss betydelse förr, så betyder ju inte det att vi inte kan förändra dem!
Efter psykisk och fysisk misshandel under hela min uppväxt så räcker det för mig att hon sitter på bänken!
Din man kanske har någon av sina föräldrar som han vill ledas in av istället?
Det är samma sak där också, urusla relationer, tyvärr. Det är verkligen jättetråkigt att vi har dåliga relationer med föräldrarna, i alla sammanhang! De enda som har en riktigt bra relation är just min pappa och jag. Vi vet inte ens om min blivande svärfar kommer på bröllopet. Han hade ringt till bestman och undrat över bordsplacering, då han enligt sed ska sitta jämte bruden. Ja, ni hör ju!
På ytan är relationen ok idag. Men jag är fortfarande fruktansvärt sårad och besviken, och har länge funderat på psykolog för att få bearbeta den biten. Mamma själv vill inte minnas vid sitt beteende, även att hon kan få viss återfall än idag!
Tråkigt att höra, tycker jag. I ert fall tycker jag mer än vanligt att ni ska gå in tillsammans. Ni är ju varandras stöd, inte bara under själva bröllopsdagen, utan också under alla andra dagar - speciellt när det är knepigt i relationerna till era föräldrar.
Ja, men det är ju just det att vi vill ses först i kyrkan. Att en av oss skrider fram till den andre. Det har blivit en för oss viktig grej att få göra, det blir en viss spänning. Men visst, säger prästen nej så får vi ju tänka om helt enkelt.