Tantvarning för 7:e gången

Cantaton, jag förstod att det skulle göra ont. Ändå skrev jag det. Därför att jag inte primärt var ute efter att just där och då lyfta upp och uppmuntra, utan för att jag tror de orden behövdes i ett större perspektiv och kanske framförallt att ha med en bit framåt. Kanske inte minst som ett understrykande av hur allvarligt jag ser på läget och att jag inte vill bädda in dig i någon gullig bomull i villfarelsen att det är sådär alla känner ibland och det ordnar sig.

Du är långt ifrån ensam och inte minst känner jag som sagt själv igen mycket och skulle kunna dra många och långa paralleller om både mig, min mamma och alla möjliga andra. men det jag ville ha fram är att tar du ite tag i detta på djupet och ger dig själv chansen att bygga en annan plattfrorm för ditt självförtroende och självkänsla, så är risken för långvarig utbrändhet och katastrof mycket, mycket hög.

Jag har också haft människor som kommit med smärtsamma sanningar och påpekanden när jag kanske helst bara velat hålla för öronen. Men i backspegeln sett, så var det viktigt att det blev sagt.

Du vet att jag tror på dig och tycker om dig och att det är därför jag "är på dig".

Jag tror också du vet att jobbet du har framför dig på sitt vis kommer att kosta mer och vara en större utmaning än alla dina sammanlagda prestationer hittills. Det här kommer du nämligen inte undan med mindre än att du lägger in hela hjärtat och samlar mod nog att möta det som är svårast av alt.

Men det är det värt! Du kommer att inse att du inte bara är den du är utan att du också kan välja vem du vill vara och att DU, inte någon annan har ditt liv i din hand att forma.

En riktig vän säger även saker som gör lite ont att höra ibland. Av omtanke.

Absolut.

Jag tog på intet sätt illa upp. Jag är snarare tacksam, blomman. Jag hoppas du förstår det! Det var bara "jobbigt" att läsa, och både vad jag behövde och inte behövde just då. Samtidigt.

Jag fattar precis!

Jag hoppas du mår bättre snart Cantaton.
Kramar till Aleta, det är hemskt att ta det beslutet.

Idag ska vi få en massa vänner på middag, ser framemot det Vad jag inte ser framemot dock är att jag måste ringa och böna och be Anita på Nordea,( de har sagt upp lånet på mamma och pappas hus, det där lånet som står i mitt namn) eftersom pappa inte sköter inbetalningarna. Om hon inte tar tillbaka det så måste jag nog fly landet, ja eller hosta upp 500' 000kr

Ja, nä men det var väl ungefär vad som är på gång i mitt liv.

Heloise

Hoppas Anita på Nordea har en av sina bästa dagar...

Verkligen!