Tantvarning för 7:e gången

Cantaton: Inte alls konstigt om du gått igenom en depression, med tanke på hur mycket jobbigt som du tvingats hantera senaste halvåret. Kram på dig. Hoppas det vänder nu och att orken kommer tillbaka tillsammans med vårsolen.

Jag har varit på barnkören med lilla K. Hon sjöng för glatta livet och rockade lös i kyrkan med tamburin och andra roliga instrument. Alla föräldrar inkl. körledaren bara bröt ihop av skratt för att hon är så skön och omedelbar
"Fest, fest, fest i Jerusalem" är hennes favorit

Tack för kramarna Villemoa! (Och alla ni andra, tack igen.)

Cantaton, depression är inte att leka med, se till att få hjälp och medicin!

Passionis, det hände mig med! (Undersökningen alltså.)

Sonja, vad härlig med barnkören och ungar som lever sig in i allt.

Mm, jag ska nog ta mig till husläkaren på fredag eller måndag. Imorgon ska jag på en visning, ett möte och sedan tömma kontoret där jag inte trivs. Ta hem alla grejer. = lite mindre ångest iaf...

På fredag skulle jag vilja följa med pappa till sjukhuset och höra vad de har för planer för honom framöver.

Cantaton: Mmmm ........jag tror på dig. Hoppas att du hamnar rätt. Själv hade jag guldtur då jag sommaren-2008 tog med mig mitt trauma och sökte hjälp. Att få prata och gråta ut hos en bra psykolog var läkande. Jag vet inte om man någonsin helt o fullt läker ihop, men man lär sig att signalera i tid. Jag fick till slut komma till traumamottagningen, ibland hoppar jag över ett besök. Men jag vet att jag alltid kan komma dit, o det är en nog så god hjälp. Lycka till allas vår sångfågel! ♥ ♥ ♥.

Sonja; Så söta tjejer du har. Jag skulle bra gärna velat vara med i kyrkan o applåderat. Krama om dem från mig, är du snäll.

Tack Im yours. Jag tror faktiskt också på mig. Och jag ser ju att det är mycket som går bra. Men ändå mår jag bara dåligt och har dåligt självförtroende, får ångest, orkar inte vara den där ansvarsfulla, pålitliga människan jag är...

Jag menar: jag är inte så dum att jag inte fattar att det jag gör är bra... Har redan hälften av fjolårets antal sångbokningar inbokade. Och då är det ju i stort sett bara bröllop. Och dop, begravningar samt sept-okt-bröllopen kommer ju senare i bokningstid. Blev som sagt utnämnd till ambassadör för kvinnors företagande, har gjort intervjuer i tidning och radio. Har nu läst artikeln och den är väldigt positivt skriven. Jag har fått flera fina mail för det jobb jag faktiskt utfört. Och när jag sjöng igår kom flera fram och bad om mitt visitkort. Dagen idag började med detta mail (angående projektplanen jag gjort för projektet jag projektleder):

"mycket elegant! Är du öppen för att jag rekommenderar dig till
personer som arbetar som producenter inom branschen?"

Jag kan räkna upp det bra, men jag kan inte få in det och väga upp det jag är missnöjd över. Deadlines jag inte håller, viktminskningen jag inte alls lyckas med, den totalstökiga lägenheten osv.

Cantaton; jag vet hur det är att brottas med dåligt självförtroende. Skitjobbigt! Det enda jag kan säga till dig är: Förutom att du är jättebegåvad och kunnig inom ditt område, vilket du får bevis för varje dag, så är du en _fantastisk_ medmänniska, hjälpsam, rolig, passionerad, med ett stort, varmt hjärta. Det är ändå det viktigaste. Deadlines och viktminskning, stökig lägenhet är bara en fis i rymden egentligen. Vem kommer ihåg en männsiska om femtio år för att h*n "hade så städat hemma", eller "var duktig på att hålla deadlines och tappa kilon"?
Nä, det som etsar sig fast hos folk (mig i alla fall) är människor som var riktiga människor av kött och blod, varma, kärleksfulla, humoristiska, omtänksamma, MEDmänniskor. Såna som du, min vän! ♥ ♥.
Jag är säker på att ingen kommer tänka på mig som hon som lyckades få klart bokslut i tid, eller inte få klart dem i tid. Eller att jag hade ett hus som inte var stylat à la Simon & Thomas. Därmot tror och hoppas jag att folk tänker på mig som hon som hade nära till skratt, redo att lyssna på sina vänner vilken tid som helst på dygnet, gråta och skratta tillsammans med sina vänner, hade ett stort varmt hjärta och ett öppet, välkomnande hem, som såg något bra i de flesta människor och spred glädje omkring sig. DÅ skulle jag känna mig nöjd med mig själv
Cantis, du är en fantastisk människa, och det kan säkert flera i din direkta omgivning skriva under på, tex, sambon, pappa, släktingar, vänner. Lyssna på oss!

God förmiddag!

Styrkekram t Canttant och Aleta!

Fick ingen antibiotika av doktorn igår, hon tog sänka och sa att jag skall göra om sänkan i morgon, för den var något förhöjd. Hon hörde ingen lunginflammation (vad brukar sådana säga då?) men jag fick slemlösande brustabletter att ta tre ggr/dag. Har fortfarande lika svårt att andas och vaknade inatt av att jag var totalsnorig. Var det tabletterna kanske?

Det var jätteskojigt på vip-kvällen i smyckebutiken. Maken köpte en veckad orm i silver med kedja till. Den ser lite ut som ett kors, ett orm-kors?
Sedan när jag var på apoteket träffar jag en kompis från min gymnasietid och strax därefter. Hon bor i Stockholm nuförtiden, men hon var nere i Lund för hennes dotter bor där. Och hon var också jätteförkyld och skulle hämta medicin på apoteket. Är världen liten? Vi skall förhoppningsvis träffas och tala om livet när hon kommer till Skåne nästa gång.
Och jag skall förresten åka till en tant i juli...

Soldemor, krya på dig! Tur att det inte var lunginflammation. Tror de hör nåt rossel i lungorna då.

Aleta; så himla tråkigt med pållen. Har ju själv haft häst och det var nog j-a kämpigt att ta beslutet att sälja. Däremot så har jag färskt i minnet när jag för fem år sen tog beslutet att avsluta min vovves jordeliv, och jag var med henne hela vägen... "nygravid" med allt vad det innebär av hormonfrispel, gråtmildhet och annat...
Usch, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det och det är 5½ år sedan nu.
Men man gör det ju för djurens bästa... Men det är ändå jobbigt.

Bra i alla fall att ni får låna fjordingen så ni kan fundera ordentligt vad ni ska ha för häst framöver.

*kramar om*

*Snörvel*