Tantvarning för 7:e gången

Ja fy vad hemskt med en människa som beslutar att ta sitt liv, det är så många människor runtikring som blir drabbade.
Vilka syner som ska etsas fast på näthinnan för alla de som såg och de som körde tåget. Det är verkligen fruktansvärt! Alla efterlevande som finns kvar med frågor, kanske skuldkänslor över att man inte visste, såg eller förstod. Man önskar att ingen skulle behöva gå igenom det!

Idag är jag inte bra, men har begravning så jag måste arbeta. Dessutom är det ett möte ikväll jag borde vara på, få se hur det blir... *host*
Ovanpå processen att bli klar i morse och sätta sig i bilen efter att ha skrapat rutorna (kan detta elände aldrig ta slut?!) så blir jag stoppad av polisen efter ca 200 m, för att göra ett alkotest. Kändes lite kymigt, eftersom jag tog Echinagard innan jag körde hemifrån. Men det gick bra och han sa till mig att köra försiktigt eftersom det är så halt idag. Sådan söt och trevlig polis!

Solen värmer! Massor och ordentligt!

Jo, för när man kommer ner till köket och kollar termometern som sitter på norrsidans _kalla_ vägg så är det bara runt de 15 grader det brukar när man inte eldat på morgonen utan kommer nersjavande såhär mitt på dagen.

MEN i mitt sovrum som ligger på södersidan har temperaturen stigit grad för grad hela morgonen så nu är där nästan 22 grader varmt! Och eftersom kontoret här där jag sitter intill köket också har söderläge, så är det rikitgt varmt utan att jag eldat!

Det betyder att vårsolen är här förstår ni! Snart kan jag säkert leta flera Vintergäck.

Den är här också!

Soldemor, krya på dig söta vännen!
passionsblomma, härligt med vårtecken , det behöver vi nu! HÄr faller snön igen och det känns som att det räcker!
Fjosok, så tragiskt med framförhoppet Det är verkligen fruktansvärt att livet kan kännas så svårt att man inte ser ngn annan utväg. Min dotter hade en skolkamrat som tog sitt liv på högstadiet. Det var oerhört smärtsamt för alla de som känt X. Smärtan och ifrågasättandet av sig själv: tänk om jag hade gjort annorlunda, tänk om vi bara förstått... Det tog lång tid för hela skolan att återhämta sig, för att inte tala om hur fruktansvärt det måste ha varit för familjen. Blir man någonsin hel efter ngt sånt? Jag har lärt mig av livet att det kan kännas helt bedrövligt och bottenlöst förtvivlat och när man är i den känslan s å är det omöjligt att föreställa sig att man någonsin ska kunna känna annorlunda. MEN, underligt nog så förändras även såna känslor oftast och man kan få tag i livslusten igen. Dessvärre måste man igenom det svåra för att få den erfarenheten...

Sorry att det blev långt, såna här händesler triggar verkligen igång känslorna...!

KRAM till er alla!

Jag arbetar på det, men just nu har stämbanden gått i strejk efter begravningen, det hjälps inte hur mycket röstträning jag än gått på, när jag är förkyld och skall sjunga psalmer går rösten alldeles för högt upp och stannar där! *Krax*

Måste du sjunga med i psalmerna då? Kan du inte mima? Det är väl ändå kantorns jobb att sjunga med i psalmerna

Är nog bra om prästen hörs också. Och i vanliga fall är det inga problem, men idag blev det inte riktigt bra!

Sonen har alltså klarat 1 vecka i alperna utan skador men idag åker klassen till den lokala slalombacken (där Pernilla Wiberg började sin karriär förvisso) och nu sitter son och make på akuten!

Herreminje! Vad ska det bli av den grabben?? Handlederna i gips i ett par omgångar och så detta. Men det verkar inte vara brutet i vilket fall, så ont gör det inte. Snart har de varit på röntgen och då vet jag lite mer.

Jag som längtade hem redan innan! Nu vill jag bara åka hem och sitta i soffan med sonen o titta på film o äta popcorn. Ska bli så skönt när veckopendlandet är över!!

Krya på dig Soldemor!

Några rösttips kan jag inte ge dig tyvärr, oavsett vad jag gör så låter sångrösten lika illa