Tantvarning för 7:e gången

Aleta: nej, så tråkigt med hästen. Det är ett väldigt svårt beslut att ta, men det är rätt beslut. *kramar om*

Stor kram till Cantaton. Bra att du ska ta dig till läkare. Jag tror också på dig.

Åh, vilket fint inlägg! Precis så är det ju, men man glömmer det ofta...

Cantaton, jag har viftat med varningsflaggan vad gäller både utbrändhet och depression under lång lång tid framför dig. Det har jag gjort helt baserat på signaler du säder ut som stämmer alldeles för väl in på mina egna och omkringlevandes symtom och tecken på att saker är på väg att barka åt skogen vad gäller den själsliga hälsan.

Jag hoppas du lyssnar på din skjuksköterskevän och slutar hålla på och orka så mycket, utan går till doktorn och säger "jag ger upp-jag behöver faktiskt hjälp"

Mitt råd just nu är att du tar och kopierar och sparar dittna senaste inlägg och inför kommande samtalsterapi tar med dig det du skrivit och läser det högt för vederbörande.
Varenda ord du skriver om venm du är och ditt självfrötroende bygger du helt på vad du gör/gjort och likadant är allt det dåliga vad du inte gör/gjort.

Det är ett mycket vanligt men fullständigt förödande sätt att bygga sin identitet på. Du är så påtagligt nöjd varje gång du kan räkna upp en lista på vad du åstadkommer/gör/kan och lika snabbt rasar du när det är saker som går fel.
Det är djupt mänskligt och jag kan känna igen väldigt mycket av mig själv i ditt sätt att fungera-framförallt från förr.

Men det är ett farligt, ohälsosamt och ganska värdelöst sätt att leva på och i förlängningen kan det både köra en i botten och ta helt kol på en. Jag fick revidera hela mitt liv. Det tog åratal och väldigt smärtsamt arbete.

Jag är säker på att det är dags för dig att ta steget bort från prestationerna och mot ett annat sätt att tänka. Du behöver definitivt hjälp med det-för det gör man. Och det kommer inte att gå på ett par veckor.
Låt heller inte alltihop handla om att "så mycket har ju hänt, pappa, dödsfall etc etc" för efter att ha förljt dig under min BT-tid så tror jag det handlar mer om att du behöver hitta en grundtrygghet i dig själv där du kan vila i vem du är och veta ditt värde bara genom att du finns och existerar. Helt bortom alla den Duktiga Flickans prestationer.

Det här säger jag av omtanke. Även om jag har en känsla av att du kommer att slå bakut eller hålla för öronen.

Cantaton; lyssna på Blomman hon har så rätt. Min bästa väninna drabbades av detta och efter åtta år och två återfall kämpar hon fortfarande. Det är verkligen något att ta på allvar.

Det är så härligt med alla kloka tanter!

Krya på dig Soldemor.

Tack Daa, det skär verkligen i hjärtat, men när jag ser hur ont hon har så finns det inget annat alternativ. Det är skönt att få stöd ändå, för det finns alltid folk som ser till att ge en dåligt samvete över beslutet.

Stoooora kramar tillbaka!

Dagens start - lillflickan (2,5 år) kravlade sig ur sängen i morse, mässande: "Inte skrika, inte skrika, inte skrika, inte skrika."
Igår fick hon massor av beröm när det sedvanliga morgonbråket över kläder och påklädsel uteblev. (Brukar vara fram till bilen och hon har starka lungor!) Tydligen gick det hem! Hon har behärskat sig idag också och bara gnällt litegrann samt missnöjt dragit i tröjan hon egentligen inte ville ha. Helt underbar!

*inte skrika inte skrika inte skrika*

Ser lilltrollet framför mig...

Tänk vad lite det krävs för att glädja ett modershjärta!

Skickar en hälsning.

NU är dom slutgiltiga ankellånga rosa bakelserna beställda, som om nån brudde sig.

Blir dock lite orolig när jag läser tråden. Hoppas ni alla mår bra och att speciellt du Cantaton, snart mår bättre. Ibland känns det som att ajg får ut mycket av mina funderingar och tankar när det gäller livet och relationer här och på er och parallellt lever mitt "verkliga" liv som den glada typ jag är.

Ska be lite om ursäkt om ni fått ta mycket av min negativism.

You deserve better then that

Ta hand om er.