Drack champagne igårkväll och skålade för olika kroppsdelar (mannens och mina). Tycker att dom är väl värda det.
Och sen: Gemma supermamman skulle gå på gymmet idag.
Visserligen hade - och har - stackars monstret feber och är ofantligt mammig, men jag lyckades förtränga den hjärtskärande gråten när jag stängde dörren och gick iväg.
Mannen protesterade inte heller, jag har varit ett monster (ett riktigt!) i flera dagar nu, blir sån av att inte få röra på mig.
Med andra ord: Mot gymmet.
Snöstorm - pyttsan!
Nyfödd bebis - what's the problem? Bara trycka i den oerhörda mängder mat under tre timmar, lägga den så fint i vaggan och så iväg. Han har ju aldrig vaknat tidigare än 2,5 timmar efter matning, på dagarna. Visserligen har han visat oroväckande tecken på att vara en sån där vaken typ som nästan somnar och sen kan piggna till och hålla ytterligare två timmar, men ändå. Såhär i början gör de ju inget annat än att sova, det är ett känt fenomen.
Seglade iväg i mannens bil som hade utmärkta däck. Fick bästa parkeringen intill gymmet, betalade avgiften, checkade in och skuttade så uppför trapporna medan låren och vaderna och armarna sjöng, hela vägen upp.
Tog av mig skorna... skorna ja. Fanns ju inga andra där i väskan för jag hade glömt dem.
Förlorade en halvtimme på att åka hem och hämta skorna och när jag väl var framme vid gymmet fanns det ingen parkering. Fick parkera flera hundra meter bort vid dagis.
Pulsade tillbaka till gymmet genom snön, gick upp och bytte om, bara för att upptäcka att batteriet till min Ipod var slut.
Nåja, viktigast är att jag får röra på mig. Promenera på löparband, för ute kan man knappast gå så kallt och halt och ruggigt som det är och jag måste dessutom skona mina höfter under en lång tid framöver.
Vid löparbanden fanns en lång kö av otåligt trampande personer. Gjorde en helomvändning och gick in i rummet med de fria vikterna. Där spelades hardcoremetall på öronbedövande volym, medan muskelbyggarna drämde sina skivstänger i golvet.
Efter en kvart hade kön till löparbanden försvunnit och jag knappade in tiden, vågade inte mer än 30 minuter med tanke på bebisen därhemma.
Lyckades stänga av bandet ett antal gånger eftersom jag inte känner till hur det funkar, annars gick det fint och det kändes så, så härligt. Tills jag kände hur det vibrerade i fickan: SMS, från mannen.
"Han har vaknat. Jag ska försöka underhålla honom."
Någon som försökt underhålla en hungrig nyfödd bebis i tjugo minuter..?
Jag har ju det, många gånger, ändå lyckades jag intala mig själv att det säkert skulle gå bra.
Två minuter senare, nytt SMS: "VAR ÄR NAPPARNA? HAN ÄR JÄTTEARG NU! SKYNDA DIG!!!"
En kvart senare var jag hemma med bultande hjärta, bebisen sov på mannens bröstkorg, hade bökat efter ett par bröst som inte fanns och sedan somnat utmattat med en rosa napp i munnen.
Nåja, han var nog inte så hungrig för då hade han inte somnat, men nu är det jag som har rotat fram alla mina pumpgrejer, mannen sitter i bilen på väg till Babyproffsen för att köpa nappflaskor och, ja, så gick det med vår mysiga söndagseftermiddag.
Annars är allt jättebra här. Tråkigt att lilla monstret är sjuk, men lillprinsen är urmysig, han är vaken och pigg hur mycket som helst på dagarna, vi äter middag varje kväll som vanligt och lägger honom på en dyna mitt bland alla kastruller så får han ligga där och småpladdra och lära sig vad familjelivet går ut på. På nätterna vaknar han numera bara två gånger, vid midnatt och sedan vid fyra eller nåt sånt, och då äter han fort och somnar om igen, på mage.
Går upp när vi andra går upp, försöker hänga med hela dagen tills vi andra går och lägger oss och tja, sen är det ju onekligen inte lika kul att vara vaken.
Hoppas innerligt att det fortsätter gå såhär bra, för det är fantastiskt skönt att slippa brittiska supernanny-scheman och att sätta hårt mot hårt, osv.
Hur mår ni andra?
Kramar, G