Happy as a hippo: Vilken otur ni har med det där köket! Men tids nog blir det nog drömfint och det vore jättekul att få se lite bilder så småningom, av lägenheten. Som en liten tröst kan jag säga att jag börjar misströsta när det gäller att få ett beboeligt hem överhuvud taget... byggfirmorna vägrar sänka sina priser, de jäklarna tar 480:- PLUS MOMS PER MANTIMME! Vi snackar samma lön som en psykolog eller nåt. Så nu måste vi lägga ännu mer tid på tröttsamma möten och förhandlingar. Vi har helt enkelt inte råd att renovera huset för nästan tre miljoner, punkt. Inte en chans. Inte ens i närheten, faktiskt.
När det gäller din erfarenhet på kliniken så kan jag bara säga att den där läkaren verkar fullständigt botten, precis som en hel del andra du har haft oturen att stöta på. Finns det möjlighet att byta klinik..? Låter som om du har blivit felbehandlad från början vilket du ju själv envist har hävdat. Hoppas hoppas att det blir bättre från och med nu.
Kära vänner, life is sweet här... efter ytterligare en krävande dag som ensamförälder med två barn, har mannen nu bestämt sig för att ta sina tio pappa dagar (eller ja, åtminstone en hel del av dem), visserligen på bekostnad av nätter och kvällar då han envisas med att jobba "bara lite, lite"... men ändå.
Lille É har äntligen fattat att mamma har tillräckligt med mat för tre bebisar, och vaknade bara EN enda gång i natt. Under tiden låg mamma vaken och önskade sig intensivt just tre bebisar, som hade kunnat lätta på trycket - argh!
Men trots att det har varit väldigt upphackade nätter känns det ändå mycket lättare att hantera den här gången. När man ser in i de där väldiga, vidöppna mandelögonen, på den masklika lilla kroppen som snor sig hit och dit för att inte missa en enda detalj, hur han gnyr frustrerat för att han har sååå bråttom med att ta plats i vår familj utan att kunna göra så mycket... eller när storasyster stryker honom över håret sådär kärleksfullt som hon alltid gör... då bara DÖR man av lycka.
En annan grej jag gillar är att det känns så lätt den här gången. Amma medan man lagar mat eller äter upp den - lätt som en plätt. Duscha, gå på toa - allt är möjligt. Det enda som inte har varit så poppis är att jag jobbar vid datorn, då gläfser han ilsket och tycker att jag är oartig och ska visa honom världen istället.
Sen måste jag ju säga att jag älskar fikorna, luncherna ute, de långa promenaderna med pulka och dubbelvagn i snön (min Urban Jungle Fashion Victim är rätt skruttig i kvaliteten men wow vilken körkomfort!) och - MIN NYA PLATTA MAGE! Kan inte fatta att jag har sån tur. Eller också är det de två gympassen och minst lika många entimmespromenaderna som jag har envisats med att utsätta mig för, oavsett trötthets- och illamåendegrad.
Dom brukar säga att de två första veckorna är bedrägliga, innan dom visar sin sanna personlighet. Då, eller till och med efter ett par månader, får man veta om det är en kolikbebis eller ångestbebis eller nåt annat. Men under tiden njuter jag av att åtminstone inbilla mig att man har fått två trygga, sociala barn... för sån tur kan man liksom bara inte ha. Det går inte.
Idag ska vi till BVC, sen ska vi försöka träffa lite vänner. I morgon blir det gympa med monstret, sen kalas för henne och på söndag ska jag åka in till stan ensam med två barn och fika med en väninna. Det blir lite tråcklande och trixande men det ska fasicken vara möjligt.
Nu ska jag gå och göra lite omelettfrukost.
Kram på er, G
Later som att vara 2 barnsmamma är rena drömmen och jag hoppas att det fortsätter sa.