Summan av kardemumman - livets väsentligheter

Vill man verkligen ha barn och har hittat rätt karl så varför vänta??!!! För mig var ingetdera självklart när jag var 30 år ... så då får man liksom ta konsekvenserna idag.

passionsblomman - om ingen av dina tidigare läkare har nämnt FSH-värdet så tror jag knappast att det ligger för högt. Den här läkaren vill nog bara vara extra säker.

Halloj i tråden. Semester väntar på torsdag! Ska bli urskönt, men tyvärr kolalde jag vädret på accuweather.com i morse och det verkar inte ska bli toppenväder. Varmt, men regnigt typ. Vi får ta med mycket böcker så ordnar det sig. Annars är det upp och ner tycker jag. Som det brukar alltså. Och så kommer det väl att vara tills det att det faktiskt vänder, om det gör det.

Iihh, vad spännande med ingen Ore. Hoppas att allt går bra! Lycka till om du inte har åkt in ännu.

PB - ang FSH. Jag blev informerad om att upp till 10 anses normalt, sen anses det förhöjt. Jag hade 15 första gången det mättes. Sen pendlade det ned till 8,8 tror jag för att sedan sticka upp på 16 efter sk. clomifen-test. Högt FSH tyder oftast på lägre äggproduktion med sämre kvalitet på äggen. Däremot inte sagt att det inte kan fungera. Följde en tråd på FL ett tag där det var en som hade FSH på 28 tror jag som plussade på naturlig väg. Enligt läkarna finns ingenting att göra åt det höga värdet. Om det en gång har varit högt så tyder det på att äggstockarna är trötta, även om värdet sen pendlar ner igen. Men som vi sagt innan, det räcker med ett guldägg för att bli en bebis! Så oroa dig inte för mycket innan du vet.

Jag har 10 i värde! Och det står en referens-skala med en massa ord och siffror längst ner på pappret och vad jag fattar av det så är den första "follikelfas" upp till tio, sedan kom någon mellanfas, däretfer två till, där den sista var menopaus, så det borde ju inte vara det sämsta värdet ever i allafall.

Nåväl. Huvudsaken är ju just nu att de kollar allt som går att kolla iförväg, så vi kan få något att förhålla oss till.
Förövrigt så höll sambon på att ramla baklänges när han fick svar på fråga två dvs "hur stort är procenttalet?" och hon sa att för alla som gör ivf är chanserna på ett försök 30-35%

Vad fråga ett var? "vad kostar det?" naturligtvis. Vi talar om en man här. Siffror och statistik...

Han tycker att 30- 35 % chnas är usla odds.

Nu behöver man ju tänka på att det är individuellet hur chanserna ser ut, baserat på allat som spelar roll hos oss som par. Och ÄNDÅ är det inga garantier att just den med de bästa chanserna är dnen som får glädjen att bära ett barn i slutänden.

Och 15% chans på ett vanligt samlag är ju förövrigt inte nån vidare imponerande siffra heller.
Så man kan ju inte hålla på och stirra sig blind på de där sifrorna heller.

Passionblomman - ligger du precis på 10 så är det ju på gränsen och det är väl därför hon vill koll lite extra.

Visst oddsen låter inte så himla bra men efter 3 IVFer så är man ju uppe i 100 % .

gosnosen - tänkte på dig häromdagen och undrade om du skulle titta in innan ni åker. Hur mår din make? Är han mer laddad för semestern nu? Trist att vädret inte ser ut att bli kanon men du vet man kan inte lita på väderleksprognoser. Ha det så himla suveränt! Det är ni väl värda.

cicci - vilken glad liten tjej du har fått. Härligt!

Lappis - maken mår bättre. Men precis som för mig så är det upp och ned. Han har själv pratat med läkaren idag och fick väl svar på lite frågor han hade. Men det är ju tyvärr så att (enligt läkaren) att ca 30% av de som gör IVF (inkl. ÄD) förblir barnlösa, utan förklaring. Sen så ökar ju chansen statistiskt sett för varje försök man gör givetvis. Vi kämpar på ett tag till så får vi se sen vad det blir av det. Känner mig just nu så otroligt trött och slutkörd, så det känns väldigt passande att åka iväg ett par veckor nu.

Lappis, ja hon vill väl ge oss så mycket det går att få inför vårt beslut. Det är ju hur man än gör en bransch utan garantier som sagt, men det kan ju finnas viss vägledning i alla olika provsvar och så. När jag nu har den här säcktuban på ena äggledaren så blir det ju väldigt mycket större chanser för just oss med ivf, men man vill ju gärna veta att det inte är helt totalt värdelösa ägg då.

Men som sagt, det kan ju likagärna vara så att man ger upp, skiter i det och så het utan förvarning så blir man garvid om fyra år. Förmodligen när man väl vant sig vid tanken att det här är hur just vårt live blev och det är gott så. Så att allt kan ställas sådär lagom på ända i ens hela själ och skalle igen.

Jag och min sambo träffades ju sommaren när jag var 28, när jag fyllt 29 visste vi redan att vi ville ha ett liv ihop på allvar och jag hade sagt att det var färdigätet med p-piller för min del och han var positiv till eventuella barn. När jag just fyllt 30 föddes sonen. Så det tog oss ett år DÅ och det avr ju på den tiden då vi verkligen HADE ett sexliv-ett dagligt och mer än så.

Så jag visste ju att det inte direkt var som att beställa på postorder. Men våra första år ihop var rätt tuffa med depression och trångboddhet och allt vad det var, så fler barn var bara NEJ i sambons värld och i min en sorglig insikt om att det verkligen inte var läge just då.
Att det sedan skulle vara fem fruktlösa år när vi väl landat i att "blir det barn så bir det och då löser vi saker och ting utifrån det", ja det hade verkligen åtminstone inte sambon trott.
Jag däremot känner väl lite mer-"ja vad var det jag sa."

Vi får väl se, än har inte den fet damen sjungit.

gosnosen - förstår att du känner dig slutkörd. Jag kan bara fundera över hur det hade kännts om vi hade valt att gå vidare med ÄD. Alla förhoppningar, tankar och så kraschen. Nej usch, livet är inte rättvist! Stor kram och som sagt njut av värmen och maken och förhoppningsvis solen.

passionsblomman - men ni körde ju på ganska så snart ni hade träffats. Jag känner några som har hela kittet, bra jobb, stort hus etc och ändå väntar med barn.

Lappis, ja det gjorde vi och tack gode Gud för det! Annars hade jag inte haft den lilla killen som just nu spelar Play Station för fullt med sin kompis här bredvid.

För min del har jag aldrig tagit barn för givet. Vare sig att jag ens borde ha några eller ville ha några eller att jag kunde få några.

Det förvånar mig lite att så många pratar om det som om man väljer helt själv och sedan om det inte funkar så ser man till att få hjälp, och med det menar man att vården fixar det åt en.

Det måste ha att göra med att vi är uppvuxna med att vi alltid har ett val och kan stryra våra liv väldigt mycket på alla sätt.
Tanken att det inte går att få som man vill jämt verkar liksom inte riktigt finnas med.

Vi är vana vid kontroll över vår tillvaro.

PB - Precis det tror jag har varit det "värsta" för oss, åtminstone till en början på den här resan. Att man är så van att kunna skapa sig den tillvaro man vill, och helt plötsligt gick inte det. Något ligger helt utanför ens egen kontroll och man kan inte påverka något alls. Jag kan också tänka mig att många i en sitation med sekundär barnlöshet inte blir tagna på allvar på samma sätt som de som är helt barnlösa. Att reaktionen ofta blir "men ni har ju redan ett barn". Kan själv känna igen mig lite i de tankarna, men jag försöker då verkligen komma ihåg hur frustrerad jag själv känner mig.

Lappis - tack för kram, den värmer! Kram tillbaka! Vad härligt det låter med att kursen känns så givande. Känns det så för maken också, trots språkförbistringar?