JustMeAndMyLove - usch, det låter verkligen inte som nån trevlig boendesituation :( Och vilken galen lärare, ibland blir man verkligen både trött, chockad och förbannad samtidigt!
Efter att ha vuxit upp i Jönköping med Växjö stifts högkyrklighet och avskytt det nitiskt har jag efter några år i Linköping med välkomnad lågkyrklighet bosatt mej i Lund och trivs bra här. Många av mina vänner sedan Växjö-tiden finns här och har umgåtts sedan vi alla var aktiva i undgdomsverksamheten för tio-tolv år sedan. Jag känner mej helt enkelt som en katt bland hermelinerna när jag träffar dem och det talas tro och kyrka, för vi är plötsligt mil i från varandra. Jag blir så vansinnigt ledsen när jag läser på deras bloggar att beslutet är en skam för svenska kyrkan, att kyrkan är sjuk och galen, när de frågar sej om vi ska tillåta incest, pedifili eller månggifte härnäst eller kanske tillåta folk att gifta sej med djur. De hurrar åt Dag Sandahls idiotuttalande vid Kykomötet och jag vill bara gråta...
Själv har jag aldrig kunnat anamma en sådan syn. Jag KAN inte se Gud som en selektiv Gud, som väljer och värderar människor beroende på kön eller vem de älskar (med). Uppriktigt sagt tror jag Gud ger självaste f*n i vem vi delar säng med, så länge vi gör det av ömsesidig kärlek och respekt. När jag lämnade Växjö stift och kom till Linköpings stift var det en ren befrielse, plötsligt kom jag hem till en öppen kyrkofamilj.
Ursäkta långt pladder, men jag vill så gärna förstå. Jag vill inte döma dem - de har rätt till sin åsikt även om jag inte delar den - men det är svårt när jag känner mej så förminskad. Har någon nån tanke om hur jag ska hantera det här? Hur ska jag förhålla mej? Eller bara - hur ska jag "försvara" mej?
