Ska din pappa följa dig in?

Pappa följde mig in, det var speciellt för mig att min far var en del av det, nu gifte vi oss iofs borgerligt i en slottsruin så vi kunde ju göra precis som vi ville :)

En sak jag funderat över är att många här som är emot brudöverlämning är bara emot det ifall det sker i den svenska kyrkan. De som gifter sig borgerligt går ni inte lika hårt åt alls - trots att symboliken måste anses vara den samma (förutom att det då inte ingår i någon gudstjänstordning...). Förstår faktiskt inte denna dubbelmoral.

Och nej, det är inte påhitt eftersom det mest pratas om det "farliga" i att det sker just i kyrkan och "rådet" ofta kommer att de som vill praktisera "brudöverlämning" då ska välja borgerlig vigsel eller ett annat samfund som tycker att detta är okej. Eftersom motståndarna måste anses vara emot just fenomenet i sig förstår jag inte heller varför det skulle gör det mer legitimt eller varför det är mer okej i fall en person som kommer ifrån en bakgrund där bruden går in med sin far också gör det under en vigsel i svenska kyrkan. Eller varför det är mer okej att någon som reflekterat över det väljer detta osv. Är man emot så är man väl mot hela grejen, oavsett om det sker under en vigsel i Sverige, USA, Norge, Armenien, England, Somalia, Peru, en liten by i afrika eller vart de nu sker???

Börjar lukta lite dubbelmoral i frågan.....

Är väl väldigt många som svarat på just frågan "Varför?" i tråden.

anne på grönkulla skrev 2009-08-28 17:52:45 följande:

Jag vill att min pappa följer med mig in i kyrkan, jag tycker det är en fin tradition som USA bl.a har. Att det är för att nu lämnar pappan över ansvaret på brudens man har inget med det att göra. Har bott hemifrån i 10 år. Kan man inte få tycka så? har inte tagit upp detta med kyrkan, får väl göra det sen.

Jag är ny på BT, men har redan sett rätt många trådar om brudöverlämning. Det måste vara något nytt, har aldrig (tack och lov) varit på ett bröllop där det praktiserats.

Jag ska gifta mig 2010 och kommer givetvis inte bli överlämnad av min pappa. Jag ser ingen anledning till det. Jag är 26 år gammal, sambo sen tre år tillbaka och även mamma till ett barn. Jag har fattat alla dessa beslut utan min pappas godkännande så jag förstår inte varför han helt plötsligt skulle lämna över mig för? Jag är ingen handelsvara som ska lämnas över till en ny ägare. Tycker det är beklagligt att så många kvinnor inte ser den unkna symboliken bakom en brudöverlämning. Trist!

Håller med, det är lika sunkigt oavsett var det äger rum om du frågar mig - skulle själv bojkotta en borgerlig förrättare som föreslog det. Samtidigt kan jag förstå att det är lättare att sätta fingret på vad man argumenterar mot när kyrkan har en annan fastlagd ordning, som ju inte alls är fallet med en borgerlig vigsel, den är friare i sin inramning. Motargumentet är ju oftast "det är min dag och jag gör som jag vill" och det är lättare att motivera i en borgerlig vigsel än i kyrkan att få en friare utformning. Men valet av symbolik är i mina ögon lika konstigt och fult oavsett var.

Och vad beträffar om det är övervägt eller inte, det är ju också en argumentationsteknisk fråga, om nån funderat över symboliken är det midnre sannolikt att vederbörande ändrar sig av fler motargument än om nån inte funderat alls - får jag för mig iallafall. Vill man manifestera nåt otidsenligt och får förrättarens välsignelse är det ju få av oss som kan göra nåt åt det...

Inte på frågan om de inte ser ett mönster om valet av just pappa, väl, bland förespråkarna? Det saknar jag faktiskt helt... och det var väl det som just då var på tapeten?

Om det var det som var på tapeten missade jag det, förstod det som att det avsåg argument kring överlämning i stort.

My mistake i så fall

anne på grönkulla skrev 2009-08-30 16:32:09 följande:

Min m2b är från irland och där är fortfarande brudöverlämningen en mycket vanlig tradition. För honom så vill han gärna stå längst fram i kyrkan och se portarna slås upp och för första gången se mig i klänningen när jag går in. Å andra sidan är vi överens om brudöverlämningen och den ojämlikhet den står för, så vi har tänkt att jag går in själv och han möter mig på halva vägen och så går vi sist biten ihop...

Det känns rätt för oss. Då får vi spänningen av att blickarna möts från varsin del av kyrkan men ändå gå ihop fram till altaret som ett jämnlikt par.