Ska din pappa följa dig in?

Jag har hållit mig utanför denna tråden ett tag för jag tycker att jag har framfört vad jag vill ha sagt i tidigare inlägg, men jag måste nu lägga mig igen.

För mig är det 100% genomtänkt beslut. Det är som sagt en tradition i vår familj, vi har en stor del av släkten från Danmark där brudöverlämning förekommer som standard. Min mamma gick också in med sin pappa när hon gifte sig.
Min familj blev faktiskt lite häpen över hur stort motstånd "brudöverlämning" har här på BT.

Och som jag sagt tidigare, jag har tagit till mig av vad alla ni "motståndare" har sagt och noga övervägt mitt beslut efter att jag har läst igenom alla era argument. Men, jag kommer ändå gå in med min pappa.

Jag tror inte att någon av mina gäster kommer se detta som något "hemskt", och vem vet, jag kanske till och med tar till mig någons råd här i tråden och informerar alla mina gäster om att jag kommer gå in med pappa, så kan de ju själva ta ställning om de vill komma eller inte...

Till ore

När jag skrev mitt inlägg utgick jag från mig själv och jag har ingen pappa och ingen kontakt med min mamma.
och naturligtvis så ringer också jag min blivande nu innan bröloppet ...det jag menade var mer tänkandet att det var innan jag träffade min blivande.

sen TROR jag att våra blivande inte ens tänker på allt vi brudar tänker på och att dom mer eller mindre struntar i hur det går till bara vi brudar blir nöjda och att dom kommer levande ur vigsel.....ler....

Visst skulle man kunna hedra sin mor eller syster också och låta dom synas i kyrkan på olika sätt.

Sen tycker jag att var och en ska göra som dom själva vill och till vilka andledningar dom vill.
jag utgår från att dom skom kommer till ens brölopp känner brudparet så pass väl för att veta att dom vigs frivilligt och inte behöver tänka att hon blir tvingad

kikki kikki skrev 2009-08-28 11:12:00 följande:

Min blivande har inte ens tänkt på andra alternativ än att jag går in med pappa...

Min syster hedrar jag förresten med att hon får vara tärna. Jag har även diskuterat att min blivande går in med sin mamma eftersom jag går in med min pappa, men det är inget alternativ för honom. Så visst har vi tänkt på alla möjligheter att "hedra" även andra familjemedlemmar utöver min kära pappa.

kikki kikki skrev 2009-08-28 11:12:00 följande:

Fast nu får man ju inte göra som man själv vill, i Svenska kyrkan, per automatik. Man måste ju följa gudstjänstordningen, och i den så är det ju egentligen så att brudparet ska gå in gemensamt, och avsteg från det måste godkännas av prästen.

Tror du verkligen att det kommer framgå att brudöverlämningen i ditt fall symboliserar hur det var innan du träffade din blivande man?

Angående att hedra kvinnliga släktingar på brudens sida, samt även släktingarna på makens sida, under vigseln, så är det väldigt många som har argumentet att "jo, så skulle man kunna göra men..." (underförstått: ...jag vill inte ha det så). Varför inte? Om ni brudar som är för brudöverlämning nu står för det "moderna och nytänkande" synsättet i den här tråden. Varför måste ni envisas med att använda er av en gammal solkig tradition och kalla den för något annat? Varför inte vara just nytänkande, och skapa en egen tradition med egen betydelse? ELLER acceptera att i den traditionella brudöverlämningen finns det en negativ, tråkig symbolik och historik, som det inte finns någon anledning att klamra fast vid.

Och att du tror att de flesta blivande makarna inte bryr sig så mycket, bara de kommer ur vigseln levande...?

Ursäkta???

Jag hade INTE gift mig med en kille som tyckt att brudöverlämning är ok. Never, ever.

Många tjejer verkar leva i illusionen att det är jämställt idag... Tyvärr måste jag upplysa att så är inte fallet. Vi har kommit så pass långt att de flesta vet att det inte är okej att det inte är jämställt. Men de vill ändå inte lägga två strån i kors för att det ska bli mer jämställt, många gillar läget som det är, och det här med jämställdhet är bara "så man säger för att det ska vara så", en slags polerad yta. Jag möter dagligen skepsis, särbehandling och liknande i mitt yrke, för att jag är en ung, välutbildad tjej i en starkt mansdominerad bransch. Visst är det mycket bättre i Sverige, än i många andra länder. (I övriga europeiska länder är det ännu lustigare att jag som ung kvinna har den rollen jag har). Men även om folk vet att de måste tycka att det är ok, så gör de det inte innerst inne.

På samma sätt tror jag att många killar inte har några problem med att få sin brud överlämnad till sig. Någonstans känner han sig som överhuvud, beskyddare, bestämmare osv... Och en brud som då blir överlämnad godkänner ju detta, indirekt. Hon tycker det är helt okej att han har det ansvaret... Finns säkert många tjejer som tycker att det är så det ska vara också. Även här sitter bara jämställdheten på ytan. Man vill ha lika lön, delat ansvar för tvätt, städning och annat hushållsarbete, men fortfarande är det mannen som ska klippa gräs, fixa med bilen och byta glödlampor...

min pappa följde mig in i kyrkan, hade han inte gjort det hade det inte känts bra.. och jag hade ångrat mig!

Oj, så deprimerande det är att läsa, men nyttigt!
Det här är unga tjejer i Sverige som har det så här idag!
Oavsett vad ni tycker om brudöverlämningens vara eller ej, så läs artikeln!
Medvetenhet ökar chanserna till förändring. Dessutom kanske ni själva i framtiden får en dotter. Kan vara bra att veta hur andra tjejer kanske i hennes klass har det om vi inte har lyckats ändra något tills dess. (Tyvärr tvivlar jag.)

Jag kommer gå in med min blivande man, för mig finns inget annat alternativ.

För det första så har jag (när vi gifter oss) inte bott under samma tak som min pappa på 14 år, m2b och jag har då bott tillsammans i 2½ år. Det är mitt första samboförhållande, så de sex åren mellan att jag flyttade hemifrån och vi träffades så har jag skött mitt hem själv oavsett om jag varit singel eller i ett förhållande.

För det andra: när det händer något, oavsett om det är bra eller dåligt så är det min sambo som jag ringer först. Behöver jag prata med någon annan så ringer jag mamma, och efter det pappa. Jag har inte på något vis ett dåligt förhållande till min pappa. Tvärtom så har jag alltid varit "pappas flicka", även om mina föräldrar skilde sig när jag var 14 och jag efter det bodde med mamma. Jag kommer alltid att vara en liten flicka i min pappas ögon.

Missförstå mig rätt nu, han har inga som helst tvivel angående min förmåga att klara mig själv, eller ta mitt ansvar, men i den bemärkelsen att han undrar vart tiden tog vägen nu när jag ska gifta mig, eller när min man och jag i framtiden blir föräldrar.

Så nej, tanken att gå in med min pappa har aldrig slagit mig och inte heller är det något som min blivande man ser som aktuellt. Vi har valt varandra helt själv och alltså går vi in tillsammans. Allt annat skulle kännas så...fel.

Vad härligt! Jag förstår precis!

Varför tror du att ni ändå landade på att det bara blev din pappa som ska hedras av era föräldrar. Slump?

Jag tror inte på att alla som hedrar sina fäder gör det för att just deras relation är så speciell. Jag är ledsen, men jag köper inte det. Det är (nästan) alltid pappan och bara pappan som ska följa med in, lämna över eller vara det speciella stödet. Är det ingen som ser ett mönster?

Att du orkar!!!!!!