Telis: tyvärr försvann ju halva mitt inlägg som nog förklarade hur han tänker. Men jag har sagt att ska man tänka att man ska klara sig även om en blir arb.lös el långtidssjukskriven - då kan man glömma hus helt och hållet. Och då kan man eg glömma den lägenhet vi har nu också.
Maken är iaf inte det minsta velign är det gäller själva huset, han vill ha det men han är rädd för att vi förköper oss. Och eg har han väldigt vettiga argument. Det är bara det att husen blir ju inte billigare och ska man ha hus så får man kanske bita ihop och betala. I början av den här karusellen tänkte vi att vi inte ville ändra för mkt på vår livsstil (vi har det ung som ni Telis, tänker sällan före vi köper). Men nu har jag svängt lite och tycker att det vore en väldigt mkt bättre uppväxtmiljö för Moa och även ökad livskvalitet för oss (kunna vara ute mkt mer; äta frukost ute, grilla, bjuda hem folk lättare), och det kan ju vara värt att betala för. På kuppen får vi kanske skippa en och annan resa men det kanske det är värt.
Min svärmor tycker nog att vi är rätt bortskämda som trots att vi har barn och funderar på nybyggt hus, ändå vill kunna köpa allt vi ser, kunna resa mm. När de byggde sitt hus 1972 och var småbarnsfamilj så var det minsann inte fett; hon sydde barnens kläder och bakade allt bröd mm.
Iaf, våra kalkyler går ut på att redan från början lägga sig på en nivå som motsvarar 5% och lägga undan så mkt pengar. Så länge räntan är 5% så tar vi av bufferten, och i värsta fall får man minska ner amorteringen.
Vi har räknat på 4000 kr/mån i amortering, 3000 kr/mån i drift och det beloppet vi tvingas låna och med 5% ränta blir en nettolön i månaden... Den andra lönen går då till övriga fasta kostnader + sparande. Det är eg helt sjukt och jag förstår att han tvekar - eg har han ju helt rätt.
Men jag vägrar bo i ett råtthål (läs mögligt 70-tals radhus med renoveringsbehov) el flytta ut i tjottahejti (läs: det ska finnas 2-siffriga busslinjer
).