Izunia: Idag köpte vi ett monstruöst stort åbäke till bilbarnstol... en BeSafe izi Kid. Den är alltså motsatsen till smidig men efter att ha låtit oss skrämmas upp av diverse krocktester vågade vi inte köpa nån annan stol (även om de säkert är ungefär lika bra allihop). Ville väldigt gärna ha en MaxiCosi Mobi som min kompis har, smidig, praktisk, snygg, plus att vi varit väldigt nöjda med vår lilla MaxiCosi men vi hittade inte ett enda test av denna så det fick bli den norska kolossen istället.
Passade också på att testköra vår blivande syskonvagn, vi är rörande eniga om att det blir en Urban Jungle. Sen shoppade vi lite smågrejer på stan, åt suveränt god bulghursallad (igen) på Njutbar och promenerade runt lite i solen, innan vi gav oss hem till vårt allt mer älskade Limhamn.
På eftermiddagen var jag och tränade + storhandlade, sen storstädade vi (många stora projekt här) med golvskurning och allt, sen åt vi god hemlagad thaimat med en massa jordgubbar och prat, innan vi satte oss för att sortera en miljard papper ungefär. Känner att jag äntligen börjar komma i ordning i den byråkratiska djungeln, monstret får sitt barnbidrag, vi får våra dagisräkningar och alla kvitton är prydligt insatta i pärmar. Ett halvårs foton är framkallde och väntar hos mina föräldrar på att sättas in i pärmar. Kort och gott, mitt liv börjar åter ta form. Har också lite fler roliga sociala grejer inskrivna i kalendern, och en jättespontan grillkväll bakom mig, vi tittade in till våra grannar (mannens f.d. chef tillika fransman med två adopterade jättegulliga döttrar samt journalistfru) och skulle "bara" säga hej, vilket utökades till ett glas vin, några glas till, en massa KORV (yes!), studsmattestudsande och lek med döttrarna och deras fyra kompisar som alla trodde att monstret var en levande docka. Hon tyckte det var kul ett tag, sen blev det läskigt och hon satte sig åter fint på sin stol vid vuxenbordet. Älskar att ha en dotter som åtminstone ibland kan sitta och småkonversera vid matbordet i upp till en timme. Hoppas det håller i sig samt går i arv även till the jordnöt within.
I morgon har vi lunch med samma grannar som vi käkade korv hos, sen har vi inget planerat, ska nog bara njuta av vårt välstädade liv och en och annan solglimt.
Lapinette: Otroligt tråkigt att det inte funkade den här gången och jag förstår att du måste vara såå förbannad på den där mensen som inte leder nån vart men... hoppas att det går vägen med adoption. Tänkte på det igår när stolta mamman till två indiska flickor berättade deras historier, hur häftigt det är med adoption. Att det inte går att jämföra med egna barn där du i detalj känner till allt om deras (ofta rätt triviala) bakgrund med diverse förlossningsvåndor. Hennes flickor har liksom ytterligare en dimension, en historia, något helt eget, och så den gemensamma historien om när de hittade varann, och ibland en rätt mödosam väg innan man så småningom vinner ett förtroende hos nån som kanske inte har haft det så lätt. Jag och mannen känner starkt att vi skulle vilja adoptera ett barn från Kina om vi inte kan få fler barn. Men såhär har jag bara känt på sistone ; innan tänkte vi mer att adoption var sista utvägen om man testat allt men ju fler adoptivföräldrar vi pratar med, desto mer fascineras vi av just alla dessa historier, kulturer och extra dimensioner i föräldraskapet. I synnerhet för att vi troligtvis aldrig själva kommer att få möjlighet att uppleva det. Så jag hoppas verkligen att det går vägen för er och att du kanske får lust att berätta lite. Även om det verkar sjukt frustrerande att gå och vänta och inte veta.