Summan av allt, blott och bart.

Lapinette, håller vekligen med Mlle M om att det var en konstig inställning till flerspråkighet som damen du talade med uppvisade. Borde de inte istället se vilken fantastisk tillgång det är att kunna ge ett barn denna möjlighet i livet? Känner ganska många par där makarna har olika nationaliteter, vars barn obehindrat växlar mellan språken. Möjligen lär sig barnen tala något senare, men när de väl "knäcker koden" är det fantastiskt att se hur de hanterar flera språk parallellt. Efter att själv slitit för att kunna traggla sig fram på diverse främmande språk blir riktigt avundsjuk på de små liven!

Lapinette jag håller fullständigt med Dewi ang vilket fantastisk tillgång det är att prata flera språk! Vilken trångsynt och framförallt okunning kärring.. Ja skicka mannen på snabbkurs så ska det nog gå bra!
Vår dotter blir 3-språkig och det är det väl ingen som klagar över!

Man väljer ju inte kön på sitt barn när man blir gravid heller men det stoppar ju inte en att ha önskemål. Jag har alltid innerst inne så länge jag kan minnas önskat en flicka och känt mig som en flickmamma. Men under graviditeten ställde jag in mig på att jag bar på en pojke för att inte bli "besviken" (vilket man ändå aldrig skulle bli - missförstå mig inte).
Ni kanske inte kan välja för adoption, men ni kanske kan hålla tummarna ändå för det är väl framförallt flickor som adopteras bort i Asien väl?

Dewi Sri... och de behöver inte ens lära sig prata senare... tror att det där är en myt, i alla fall om jag tittar bland alla våra tvåspråkiga vänner och deras barn i Sverige och Kina. Tvärtom pratar de flesta som rinnande vatten, tidigt. Däremot verkar pojkar ofta vara senare än tjejer.

Fast Lapinette, nu har han ju en jättebra anledning att ta tag i svenskan. Det kanske rentav kan vara till fördel för er? Kanske han skulle trivas ännu bättre..?

Visst nu finns en bra anledning att hoppa på en svenskakurs igen. Tyvärr hoppade han av den förra pga dålig lärare samt att han missade så många gånger pga resor i jobbet. Sen så är det ju så att man klarar sig utmärkt med engelska i Sverige och att han i sitt jobb inte behöver svenska. Ingen ursäkt men väldigt smidigt.

Ska kanske tillägga att maken förstår svenska men kan inte föra en diskussion. Han klarar det vardagliga sakerna som att beställa, handla etc på svenska.

Lapinette: Det handlar nog om vilka miljöer man vistas i, helt enkelt. Min man tyckte inte att han klarade sig så bra på bara engelska, efter ett tag när folk blev lite fulla började de skämta på svenska och då kände han sig utanför. Sen beror det ju på hur ens arbetssituation är. Din man jobbar väl själv? För min man hade det ju varit omöjligt att vara chef på en stor fabrik om han inte kunnat svenska, eller i alla fall väsentligt försvårat kommunikationen med de andra. Och sen skulle jag personligen inte trivas lika bra i ett land om jag inte kunde språket, helt enkelt inte känna att det var lika långsiktigt, inte trivas riktigt lika bra. Men som sagt det handlar nog mycket om vilka man umgås med och hur frustrerad man blir av att inte förstå eller kunna delta i konversationer som pågår runtomkring en, eller inte. Till slut lär man ju sig mer om kulturen man lever i om man förstår språket, för mycket av ett lands personlighet ligger i språket. TV, tidningar, hur människor skämtar och uttrycker sig.

Igår kom monstrets gudmor hit tillsammans med sin dotter. Monstret är dessvärre jätteförkyld och fick inte följa med till Köpenhamns zoo, men vi andra hade en mysig dag i solen bland giraffer och tapirer. Mannen och monstret tog stillsamma promenader i området innan vi gjorde middag med vårt bröllopsvin (Bourgeuil). Monstret ville absolut ha vin att skåla i men lät sig nöjas med äppeljuice i likörglas, sen satt hon och ropade "skål!" och skålade med alla runt bordet, så himla gulligt. En massa äppeljuice hamnade såklart över bordet, golvet och henne själv. Nu ska vi gå och lägga oss och läsa.

Hur har era helger varit? Kram, G

Min helg har bestått av släkt, släkt och åter släkt. Igår natt när vi klev ur flygbussen sa jag till maken hur skönt det ska bli att få några dagar i ensamhet. Bara vi två. Ända tills på torsdag då pappa kommer.

Som sagt, vi har varit nere i Frankrike och firat min svärmors 60-års dag och makens familj är lite som min mycket prat och gärna flera konversationer vid bordet samtdigt. På tal om det här med språkproblem som vi har nämnt de senaste dagarna på tråden så kan inte min mamma + sambo prata franska så det blev lite jobbigt att försöka översätta och få dem att känna sig delaktiga. De är ju trots allt två så de kan prata med varandra men när svärmor (hon pratar inte engelska) är i Sverige så är hon ensam. Det är lätt att känna sig utanför.

Gemma - min make jobbar med två andra män och de säger varje gång vi träffas (vid julmiddagen eller på fest) att de fr o m måndag ska prata svenska på luncherna ... men gör de det? Sen så arbetar min man i ett amerikanskt/israeliskt företag med kunder i sydeuropa så han pratar aldrig svenska på jobbet.

Lapinette: Har samma problem, pappa pratar inte franska och makens föräldrar pratar BARA franska. Fast de träffas så sällan att det inte gör så mycket.

Gemma - det är andra gången bara i år som svärmor och mamma träffas och de går riktigt bra tillsammans och har skoj trots språkproblemet.