Summan av allt, blott och bart.

Lapinette: Vad spannande! Jag brukar ocksa alltid vara den som planerar; last pa och har med sma lappar och bocker. Ibland ar det verkligen harligt om nagon annan ar "reseledare"!
Som sagt finns det en uppsjo av restauranger och cafeer i Berlin och jag har flera favoriter & bar-tips for tex apero. Nattklubbslivet ar jag dock inte sa uppdaterad pa. Jag kan inboxa dig pa Facebook lite narmare er resa.

Mlle M - nattklubslivet är i princip över för vår del ... gamla och trötta. Uppskattar däremot bra mat och gott vin i vänners sällskap.

Grilla i trädgården-livet har visst precis börjat för vår del... har nyss återvänt från goda vänner, blev inbjuden på "enkel middag" med grillat lamm, smörslungade rödbetor och diverse röror med feta, paprika och bara MUMS. Att sitta i deras trädgård omgiven av äppelträd och tomatplantor ger onekligen upphov till en viss huslängtan, trots allt.

Öööh... apropå hus och hur bra det är så gjorde jag just en dum grej. Har några grannar, svårt att lokalisera var, som i någon veckas tid har renoverat fram till 10-11 på kvällarna. Nu hörde jag någon som hamrade och klockan är visserligen "bara" nio men det lät jättehögt och jag vill ju inte att monstret ska vakna, så jag gick ner i trapphuset och hittade snabbt marodören. Ringde på dörren och frågade - inte ovänligt - kvinnan som öppnade hur länge de skulle hålla på... hon blev arg för de hade bara lite vänner på besök och skulle banka is, spelade ingen roll hur mycket jag bad om ursäkt, hon log ansträngt men var uppenbart jätteirriterad fortfarande när hon i princip föste bort mig och stängde dörren. Jobbigt att ha stött sig med grannarna under, i synnerhet som man ska ha en liten bebis här om fem månader...

Mannen är bortrest nästan hela den här veckan, försmädligt nog inte på någon exotisk plats (som ni andra) utan i Emmaboda i Småland. Roar mig och monstret på egen hand; i morgon ska jag träna och sedan ska faktiskt monstret gå på gym, The Little Gym här i Limhamn. Det är så kul att de har en massa aktiviteter Shanghai-style just i vårt lilla områden, med fina anläggningar speciellt gjorda för barn. Monstret älskade för övrigt simskolan i varmbassäng i söndags.

Nu ska jag sätta in foton, Lapinette, hur går det, håller du mig fortfarande sällskap på den fronten?

Kram, G

Och tack alla snälla för gratulationerna, själv håller jag på att försöka komma över det här med att jag faktiskt ska ha en SNOPP i mig under fem månader, och detta utan att det (som jag skrev på Facebook), handlar om någon sorts monumentalt tantrisk sex-äventyr. Nu är väl inte risgrynsstora snoppar sådär oerhört anmärkningsvärda... tror snarare att det handlar om en allmän ängslighet inför det okända. Läs: Att behöva vara förälder till en pojke. Å andra sidan är det kul också. När jag var med monstret så hade jag bilden av den blivande bebisen klar för mig: En pojke, smal, vild och känslosam, med lockigt mörkt hår och stora mörka ögon. Nu blev det en rultig tjej med spikrakt ljust hår, mandelformade och inte så stora gråbruna ögon och filbunkslugn. Grät lite på kvällen när hon kommit för det kändes som om min fantasibebis hade dött, eller i alla fall försvunnit. Sen grät jag lite mer av lycka över monstret, över att hon kunde vara så perfekt på sitt alldeles egna, otippade sätt. Who knows, fantasibebisen kanske kommer nu istället?

Ur SVD: "Madeleine får sin försörjning av det kungliga statliga anslag på i år 57 miljoner kronor som kungafamiljen disponerar för sina officiella uppdrag och åtaganden."

Finns uppenbarligen bara ett yrke som inte känner av någon svensk lågkonjunktur: Blåst, blond marionettdocka i gåsjacka.

Nu har jag beställt en verklighetstrogen pojkdocka så att monstret hinner vänja sig... och jag själv.

Gemma du är för härlig! Intressant att läsa om dina föreställningar om att det första pyret var en son med lockigt hår. Mitt problem när vi adopterar är att jag vill ha en tjej (maken med) och i Sverige får man inte bestämma kön för det får man ju inte när man är gravid heller. Fullt normalt egentligen men för mig så ser jag klart en asiatisk liten tjej framför mig ... inte en kille! Något jag måste bearbeta under processens gång. Idag damp de första papprena ned från Soc gällande adoption. Infomöte bokat på tisdag.

På tal om Soc och mitt första samtal med damen som vi ska möta på tisdag. Allt flöt på väldigt bra och bl a sa hon att vi hade varit mycket strategiska som ställt oss i kön redan för ett år sedan (pluspoäng till oss ) men sen hakade hon upp sig på att maken inte pratar svenska och undrade hur vi hade tänkt. Att barnet skulle bli 3-språkigt var inget hon såg positivt på.

Gemma: En pojkdocka! Ha, ha vad underbart roligt!!

Lapinette: Vad otroligt lojligt med sprak-fragan; hur kan det vara ett problem att din man inte talar svenska? Later ju verkligen byrakrat-mysko?! Hur skulle ert barn undga att lara sig svenska med en svensk mor och det faktum att Ni faktiskt bor i Sverige? Eller ar det pga att myndigheterna kanske maste oversatta vissa dokument och det ar i korrespondensen din man - svenska myndigheten som det staller till fnurror?

Mlle M - tror mest damen tänkte på det lilla barnet som kommer hit från andra sidan jordklotet behöver få en stabil uppväxt. De kommer ju utreda oss ut och innan, släkt, vanor, uppväxt ... tutti. Annars tycker jag att det bara är ett plus om barnet blir 3-språkigt och visst kommer vi att prata åtminstone både franska och svenska med henne/honom men det tänker vi inte säga till soctanten. Hoppas det räcker med att skicka maken på en svenskakurs för att bli godkända .

Lapinette: Ja, det verkar val rimligt att dom gor en koll men kan inte riktigt forsta att den stabila uppvaxten skulle bero pa huruvida din man talar svenska. En svenska kurs later dock som en bra ide da han sakert kan charma in sig lite mer hos damerna pa myndigheten da Sedan kan Ni ju alltid inflika att "han forstar mycket svenska men tycker uttalet ar svart och darfor inte sager sa mycket" . Det ar lite standard-fras men stammer ju for det mesta i tva-sprakiga relationer