J D skrev 2009-05-31 10:53:23 följande:
Haha, ja, och det kan man ju till viss del förstå- att en som står en nära kan vara orolig liksom. För min del beror det säkerligen på att jag har gjort slut på långvariga förhållanden förut men jag förstår ändå inte hela den här grejen med att vara rädd för att göra misstag. Visst, det kan gå dåligt men jag skulle inte gifta mig om jag var rädd för det. Jag tror att det rätt svenskt faktiskt att vara rädd för att tappa ansiktet och MISSLYCKAS. Själv är jag mer rädd för att aldrig våga, så . Men mkt smart av er att vänta med att berätta iaf. Ibland önskar jag att vi hade gjort det men samtidigt behövde folk lite tid på sig att smälta att vi ska gifta oss efter så HEMSKT kort tid .
Nja, alltså mamma är inte rädd att tappa ansiktet eller misslyckas.. även om många är det.
Hon är bara rädd om mig

Så därför känns det bättre att avvakta o säga till lite närmare (typ ett halvår innan eller så) för att slippa allt det där ojjandet...
Plus att på bröllopsdagen har vi ca 3 ½ år sedan vi träffades o 1år o 9månader från sista uppehåll (2veckor innan vi saknade oss sjuka) så då känns det inte som någon kan säga nått..
Håller med dig om att jag hellre försöker o misslyckas än står bredvid o tittar på....