Följande är sagt av min kära svärmor:
- Neeej! Den (festlokalen) ligger ju så långt ifrån oss, hur ska vi ta oss hem? (taxi skulle väl kosta ett par hundralappar och hon är i princip miljonär)
- VITA ROSOR? jaha...ja, men sommarblomster är ju fint, det kan du ju ha istället.
- Ska inte (vår dotter) vara med i brudföljet??? GUD så ledsen hon kommer bli! (Dottern är två år gammal och det sista hon vill är att sitta stilla framme vid ett altare)
- Har ni bjudit 80 pers? Men HUR har ni fått tag i 80 personer? Så många känner inte ni! (jag kan tala om att då hade vi fått sålla en hel del så jo, tack, vi har många vänner).
- Passar klänningen eller kommer du att få hålla in magen hela dagen?
Och följande har sagts av min mamma:
- Tal? Kommer inte på frågan! ALDRIG i livet! (tilläggas kan att jag inte har någon kontakt med pappa och således INGEN förälder som håller tal på mitt bröllop eftersom hon vägrar. Hon är jätteduktig på att prata, talar ofta inför folk på jobbet etc).
Det jag tror att människor glömmer när det handlar om bröllop är att dagen är tillägnad TVÅ personer, det vill säga brudparet och ENDAST dem. Ens ego får man lägga åt sidan, pinsamt att så många inte klarar det. Inte ens för en dag...