Majoriteten av alla kvinnor antar jag vilja vara jämställda med männen. De vill varken ha mer eller mindre makt och möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Olika kvinnor tycker däremot att det finns olika sätt att komma dit. Jag skissar upp två grupper här.
Det finns en första grupp kvinnor som hävdar att kvinnor bör kämpa mot all form av orättvisor mellan könen, högt som lågt, och det högljutt och ihärdigt. De anser att det viktigaste jämställdhetsarbetet är att uppmärksamma och krossa de strukturer som orsakar de orättvisor som finns i samhället.
Det finns en andra grupp kvinnor som hävdar att kvinnor bör kämpa enbart mot de största och viktigaste orättvisorna mellan könen. De anser att det viktigaste jämställdhetsarbetet är att kvinnor ser till att ta tillvara på de möjligheter som finns och ta sig upp i samhället och på så sätt inspirera andra kvinnor.
Den första gruppen anser att kvinnor i den andra gruppen inte ser att det handlar om strukturer. De tycker att den andra gruppen tar jämställdheten för given och befarar en tillbakagång. De känner sig motarbetade av den andra gruppen eftersom den klankar ner på och förlöjligar deras kamp.
Den andra gruppen anser att kvinnor i den första gruppen inte fokuserar på rätt saker, är för skrikiga och sölar ner synen på jämställdhetsarbete. De känner sig inte påverkade av strukturer, och de känner sig motarbetade av den andra gruppen eftersom den utpekar dem som ojämställda eftersom de inte lägger vikt vid de för den första gruppen viktiga frågor.
Båda kvinnogrupperna vill alltså nå samma mål, men störs i arbetet av den andra gruppen kvinnor.
Om vi bortser från var vi står och vad som är rätt eller fel, hur ska vi göra för att grupperna inte ska motarbeta varandra? Ingen vill göra avkall på sin syn såklart, ingen kommer att ändra sig. Går det att på något sätt få grupperna att samarbeta? Är det nödvändigt att samarbeta? Hur borde man lägga upp arbetet med att skapa jämställdhet med dessa två grupper?
Jag undrar verkligen. Vi kan lägga hur mycket kraft som helst på att argumentera för att man själv har det bästa synsättet. Det tycker jag är bra, det är viktigt att förstå hur de andra tänker. Men det känns som att vi har kommit till, eller är på väg till, vägs ände. Vad ska vi göra då? När vi vet allt om hur de andra tänker, och alla ändå står fast vid sina åsikter.
PS1. Jag har valt att bara ta upp kvinnors kamp, i och med att det är typ 99 % kvinnor som diskuterar här. Jag placerar inte in några av er i dessa fack, även om mycket är hämtat ur denna tråd. Grupperna är bara till för att underlätta diskussionen, det finns en skala mellan grupperna och även extremer åt båda hållen.
PS2. Är det någon som har en bra definition på "bitterfitta"? Jag vill veta vad vi pratar om.
