Överlämnade av pappa

Tillägg: Jag har inte svårt att förstå tjejer som MV85, som vill ha brudöverlämning eftersom den avspeglar hur hon och maken ser på sina roller i det kommande äktenskapet. Där handlar det om genomtänkt konsekvens.

På vilket sätt tycker du att jag verkar vara ogenomtänkt i genusfrågor?
JAg kan bara svara för mig själv men jag skulle ALDRIG ångra att min pappa gick med mig i kyrkan! För mig skulle det för alltid vara en sak som jag skulle tänka på med glädje.
Om jag och min pappa inte hade varit ovänner så vet jag att att han skulle bli glad över att få frågan av mig och min blivande man för han ser det inte som att han lämnar över mig till min man som ska bli min förmyndare eller vara den som ska försörja mig m.m. Han ser det på samma sätt som jag gör.
Och han är ändå katolik!

Inom den katolska traditionen är brudöverlämning ganska vanligt, vilket avspeglar att kvinnans roll i den katolska traditionen också varit underordnad mannen. Så det förvånar mig inte alls att din far gärna skulle ha överlämnat dig.

Att öht komma på tanken att vilja importera en vigselsed som härstammar från ett patriarkalt samhälle tycker jag i sig är ett klart tecken på att man är ogenomtänkt i genusfrågor.

Feministbrud du är fantastisk!!
Menar du på fullaste allvar, att för att jag väljer att gå in i kyrkan med min pappa vid min sida så bevisar det att jag inte kan leva utan en MAN!!!
Nu får du ge dig!

JA, det är en katolsk tradition att pappan följer sin dotter fram till altaret..
Att min pappa skulle bli glad över att få gå med mig i kyrkan har INGET med att han är katolik. (Han är icke troende katolik och vi har inte uppfostrads enligt den katolska läran även om jag är döpt i en katolsk kyrka).
Jag och min pappa har pratat om detta innan vi blev ovänner och jag vet att han inte ser det på det sättet som den katolska traditionerna säger!
Min pappa skulle vara stolt över att han får gå brevid mig till altaret när jag upplever den lyckligaste stunden i mitt liv då min blivande man blir min man.

Vi är olika, helt enkelt. Jag tvivlar inte alls på att det du beskriver är sant. För mig och min pappa är det annorlunda.

Jag frågade faktiskt min pappa vad han skulle sagt om jag frågat honom om han ville överlämna mig. Han bara skrattade och sa (på bred västerbottniska) " - Men jäntong, visst ha ja väl lärt deg å gå själven?"

Och så är det. Min pappa är stolt över att ha uppfostrat en dotter till att vara självständig. Han har alltid uppmuntrat mig att gå själv, både bokstavligen och symboliskt, och jag vet att han var en stolt och glad far som stod i bänken tillsammans med resten av familjen när jag och min blivande man gick in tillsammans i kyrkan

Det tvivlar jag inte en sekund på att han och din familj var!
Påsamma sätt som min familj och vänner skulle vara om jag gick in med pappa i kyrkan..
Min pappa har också (som jag har skrivit tidigare) uppfostrat mig till att vara en självständig person och precis som din pappa har han alltid uppmuntrat mig till att gå själv (bokstavligt och symboliskt) och och ändå skulle han vilja gå med mig i kyrkan.. Så man kan vara uppfostrade på liknande sätt men ändå ha olika syn på detta..

Med all respekt: Jag tror faktiskt inte på att man kan kombinera en självständig uppfostran av sin dotter med att bli glad för att hon vill bli överlämnad. Du får naturligtvis tycka att jag har fel, men det är min åsikt.

Det är din åsikt och den får du naturligtvis ha men jag håller verkligen INTE med dig eftersom jag är uppfostrad så och jag (eller dom som känner mig) skulle verkligen inte kalla mig för en osjälvständig person.

En närbesläktad sak som jag funderat på är traditionen med "bestman". Rollen hör egentligen till anglo-saxisk tradition, och i Sverige har man en marsalk (men det tycks väldigt få ha koll på och talar istället om bestman).

En del av de källor jag hittat på nätet pekar mot att bestmannens ursprung var att brudgummen behövde en extra svärdshand när han skulle röva bort bruden från hennes familj, och bl.a. se till att bruden inte försökte rymma (vare sig från kyrka eller sängkammare). Det är också därför brudgummen i denna form har bruden på vänster sida så att hans högra svärdshand är fri.
Sanningshalten i dessa påståenden går antagligen inte att bevisa, men det känns onekligen obehagligt med en tradition där brudgummens bäste vän eventuellt symboliserar någon som kan tänka sig att skada brudens familj, och hjälpa till att ta henne med våld.