Tantvarning 3

Asgarvet skickar jag till pappa. Det är den enda kommentar han behöver.

De som driver mig till vansinne verkar jag tyvärr inte rå på just nu, men jag laddar för en riktig käftsmäll. Allt känns så himla rörigt, kroppen har sagt ifrån och oron permanentade sig som värk i rygg, nacke och leder. Därav jag hamnade på akuten för ett antal veckor sen när nacken totallåste sig och det har inte gått över än. Men vänta bara till musklerna stelnat helt. Då smäller det.

Jag med mina stelnade muskler:
www.imdb.com/media/rm4012611584/tt0120667

En smäll från den lär kännas.

Fy! Jag är också så stel att det bara värker överallt...
men till mig sa doktorn att jag behövde ta en sak i taget och det var:glöm barn för det kan du ju inte bara skaffa hur som helst förstår du och det orkar ju inte din kropp med. Nähä?

men jag behövde inte vara sjukskriven utan skaffa ett jobb-jaså DET orkar jag visst med?

Snacka om att känna sig som en fjortonårig bimbo som tros vilja smita från arbetslivet genom att naivt gå och "skaffa" barn.

istället för att han skulle ta den 38 åriga kvinnan på allvar som oroar sig för att tiden håller på att rinna ifrån henne så det inte blir fler barn...jo, ett jobb är ju mer bråttom med då...jag slappnade av JÄTTEMYCKET av mötet med honom...

På måndag är det tänkt att jag ska börja jobba halvtid, för min läkare tyckte inte jag kunde vara sjukskriven i "månader". Det är nu 8 veckor sen jag åkte in akut med nackspärr. Nacken var helt låst, kunde inte röra mig 1 mm åt något håll. Då blev jag hemma 1 vecka. Sen jobbade jag 2 veckor trots värk. Sen var det kört igen. Hemma några dagar och sen tillbaka till jobbet 1 1/2 vecka. Så kom nästa h..vete och knäckte mig totalt. Rasade fullständigt, fick akuttid hos läkare. Blev sjukskriven 2 veckor. Sen fick jag komma till "min" läkare och han sjukskrev mig ytterligare 1 vecka, men tyckte sen att jag var tvungen att börja jobba igen. Och inte har något ordnat sig under den veckan kan jag säga. Bara mer skit att ta hand om. Jag orkar inte jobba, men jag orkar inte heller slåss för att bli sjukskriven. Musklerna är så spända så jag kan inte ens slappna av när jag sover. Vissa mornar vaknar jag med träningsvärk för att jag spänner mig så fruktansvärt på natten. Käkar muskelavslppnande och värktabletter. Men visst, frisk är jag ju enligt farbror doktorn.

(Förlåt att det blev långt.)

Jag förstår precis vad du menar och just nu har jag tackochlov inte nackspärr, mne annars känner jag verkligen igen allt du skriver, det är hemskt.
Särskilt det där med sovandet. jag drar mig för attt lägga mig, för det är precis som att det inte går att lägga ner huvudet, fast kudden är där och huvudet är på den. och jag biter ihop allt kag kan så min massör säger att det är helt osannolikt hur jag kan vara så stel överallt. Hon orkar kanappt massera mig och nu kan jag inte gå dit, för det har jag inte råd med nu, med a-kassan...

Skriv hur långt du vill! Jag lyssnar!

Men nu jävlar blir jag så förbannad så jag DÖR! Jag får lust att slåss!

Så arg blir jag inte så ofta, men nu blev jag det!
Vad HAR folk för verklighetsuppfatting!?!

www.brollopstorget.se/Forum-1-7/m3342899.html

Född med sliversked i munnen månne?

Ja ekonomi vill jag verkligen inte tänka på just nu. När jag inte längre orkade med allt skit tog min man tjänstledig för att ta hand om mig, så den här månaden blir det ingen lön för någon av oss och mina sjukpengar lär väl inte komma än på ett tag. Ska bli spännande att betala räkningar med 0:- i inkomst.

Jag har inte fått min första a-kasse ersättning än,(blev arbetslös i januari) så om min sambo inte jobbat extra tills han bokstavligen blödde näsblod, kan jag säga att vi inte haft någon mat, och våra räkningar för BÅDA bilarna som såklart hamnade på verkstaden SAMTIDIGT, gör ju inte nattsömnen lättare...jaddajaddajadda...men du vet bad jag menar.
Min son kom och sa att han vuxit ur sina stövlar nu, och man kommer på sig med att tänka "NEEEEJ, de passar VISST" bara för att sanningen passar inte alls så att säga...

ÅÅÅÅH jag blir helt rabiat när människor inte fattar hur mycket en del faktiskt kämpar för att få ihop det!

Silversked? Ja eller en hel soppslev kanske...

Jag ska väl egentligen inte klaga. För oss är det ju ändå bara tillfälligt. Och visst klarar vi oss utan inkomst en månad (får helt enkelt ta av sparpengar). Men i längden skulle det ju aldrig funka. Jag har ju förmånen att sitta säkert på mitt arbete, mannen har det väl i så fall värre, men jag försöker alltid tänka som så att man ska inte oroa sig förrän det är dags. Varför gå omkring och få magont för något som KANSKE händer och så händer det aldrig?

Men idag blev jag faktiskt lite glad. När vi var till centrum gick vi förbi skoaffären och tittade lite snabbt bland reaskorna. Och där hittade vi just ett par sådana skor som äldste sonen skulle iväg och köpa imorgon (för 700:- i den affär han sett dem). Nu fick han sina skor för 350:- istället. Han har egen klädpeng och får planera sina inköp själv så det var verkligen guld värt för honom.