Bebis före/efter bröllopet!! Del 4

Ja, hon berättade det när min äldre syster kom med sin förstfödda och grät floder för hon var en sån dåååålig mammma! Hon ville ju inte alls ha henne just nu.
Men det går över i samma sekund som hon tystnar ör då kan hon utan att tveka dö för din ängel!
KLart man alltid älskar sina barn men nog kan de driva en till vanvett för det :)

Ja, jag hoppas att det framgick i mitt förra inlägg att jag syftade på mig själv och hur arg jag kan bli, så du inte tror att jag menade din mamma? Jag är trött nu märker jag...

Värst av allt är att ibland är man bara skittaskig och låter saker gå ut över barn (och sambo) som inte alls är deras fel, utan man själv som har för mycket, är för trött osv osv. Det lovar jag att man har svårt att tro när man sitter på BB med den lilla parveln i famnen...

Jag är däremot säker på att man behöver prata även om sådana känslor, för att förstå att vi allaär rätt mänskliga. Det är lätt att man inte vågar erkänna de riktigt skämsiga sakerna och så bär man en massa skuld och skam i onödan.

Nej nej , det trodde jag inte :)
Jag har aldrig haft barn, bara hund och kan bara jämföra med det.
När den söta lilla valpen lämnat tre plar och en hög på golvet och dessutom tuggat sönder ens sista skor OCH slitit fram soporna från under diskbänken så är inte den lilla söta saken så himla söt längre :P

Är det föresten någon som läst/lyssnat på Annika Lantz 9,5 månader? Den fick mig (otroligt nog) att längta ännu mer efter barn trots att hon håller på att gå i bitar av frustration och ångest för att hennes nyfödde är sjuk hela tiden. Hon är himla bra på att återspegla just den enorma kärleken hon känner samtidigt som hon bara vill gå och dö av trötthet.

Kan det inte vara så att man som förälder blir utbränd för att man inte klarar av att be om hjälp? Och man vill ju inte ha hjälp heller trots att man behöver det.

Att ha sina barn skrikandes är ju fruktansvärt på så många plan, och att lämna över barnen ens för 2timmar till någon annan kan också vara ett helvete men för att vara den mamma som barnen förtjänar....borde man inte lära sig att be om hjälp....? Så tänker jag iallafall.
Det är inte kul som barn att växa upp och veta att ens mamma är deprimerad och vad du än gör som barn, så är det aldrig tillräckligt för att göra mamma lycklig.

Man måste nog kunna vara så pass osjälvisk att man tar hand om sig själv också som förälder..

Jag tror också det är jätteviktigt. Den här attetyden: "Man är en dålig mor om man tar en stund för sig själv" är hemsk.
Är det inte i boken bitterf**ta just det tas upp väldigt mycket?
Alla blir upprörda för att hon lämnar sonen med mannen och tar en veckas semester för sig själv. Har bara läst början på den :)

Min mor är en person med ett väldigt stort hjärta, där vi fyra barn upptog allt utrymme. Väldigt lite tänkte hon på sig själv, sina egna känslor, sina egna behov. Hon var aldrig helt lycklig, det förstod man även som barn, och faktiskt önskade man att hon skulle tänkt lite mer på sig själv lite då och då så att vi kunde ha fått en mer harmonisk mamma.
Jag har nu själv en liten knodd på två, som är den roligaste, härligaste, gladaste, argaste, ilsknaste, mest förargligande varelsen på denna jord. Jag vill inget hellre ön vara en bra mamma, men det för att klara det måste jag få ta hand om min kropp och min själ genom att ta mig lite egentid. Stundtals måste jag få vara mitt gamla jag, med de nya insikterna så klart, men inte bara någons mamma elelr någons blivande fru.
Det finns de som kritiserar detta, mest i förklädda ordalag, gärna följt av elelr avrundat med "...du som ahr barn o allt" - men dessa personer och kommentarer försöker jag strunta i och istället finner jag styrka i att jag är den bästa av mammor för min son, jag är en så bra mamma som jag bara kan bli!

Låter som att du har ett bra tankesätt. Mina föräldrar var lite tvärtom, de la ingen tid på oss barn annat än det nödvändiga, de hade båda egna företag och i deras liv fanns det bara karriär och familj, punkt. Ingen egen tid, inte de första 10 åren (men vi var också sex barn)
Det har ändrats nu märker jag på mamma, hon tar hand om sig själv på ett helt annat sätt och det känns som att det inte är fören nu som jag lärt känna mamma som den person hon är, och inte som den sönderstressade mamman och yrkeskvinnan man alltid sett henne som.

Lilla Fru L skrev 2009-02-02 08:39:13 följande:

Justmeandmylove, har inte läst den boken... titeln tilltalar inte så mycket faktiskt...hehe säg om den är bra sen när du läst!

Jag tycker att det är superviktigt att man inte glömmer att sättet att vara som mest osjälvisk, är att ha den tiden som behövs för att klara upp med sig själv. I en perfekt värld är man född till att vara mamma eller pappa, men det är inte så i verkligheten.
Att identifiera sig som enbart mor och fru, det kommer man inte långt med. Har sett min egen mor, och många andra falla sönder inifrån pga en skilsmässa eller att barnen gått bort eller bara brutit sig loss från sina föräldrar.

Jag har sagt till min m2b att för att vi ska kunna stå starka tillsammans, måste man kunna stå stark ensam. Och det gör oss till ett super bra team! Man stöttar andra bäst när man är stabil själv.

En superfin låttext går 'You said that you would die for me, but you must live for me too!'

Va passande att ni pratar om de här just idag.
För inatt ville jag lämna bort lilla V.
Ja var såååå trött, å hon vägra sova.
Sambon hade lagt sig i gästsängen, han ska ju upp å jobba på veckorna.
Hon bara skrek å skrek när man la henne i sängen.
Hon var riktigt övertrött, oxå är de nog tänder på G, för hon gnuggar å kliar som tusan i munnen när hon får tag i en bitring.
Tillslut blev ja så less att ja så nått fult ord... kan inte hjälpa de... de bara kom!
Efter ett tag kommer sambon in... lyfter upp henne ur sängen med ett ryck. Sen går han runt med henne några minuter, hon blir nöjd, men vägrar sova...
Sen viskar han till mig..... "du behöver väl inte säga så fula ord åt henne"
Han börjar gråta.... å ja gråter ännu mer för att han får mig att känna mig såååå sämst...
Ja börja till och med tänka att ja är så sämst att ja inte borde få ha barn...

Den där raden säger ju all :)

N titeln är rätt pinsam, inte nått man sitter och läser på tåget direkt :P Men den har fått väldigt bra kritik och anses vara en viktig bok i kampen för femenism. Jag är doc mer intresserad av äldre böcker, 1800-talet och framåt från Ryssland och även en del nya om talibansamh'äller, kriget i Israel osv. (Ja, vist låter jag som en kul fartfylld 22 åring va?) hehe

Idefixen: Fula ord är ett sätt att utrycka känslor, för att låta saker pysa ut, som en ventil. Gråt också för den delen :) Man är aldrig en perfekt förälder och det är nog inte meningen att man ska vara det heller. Vem har ine svurit och sagt saker de ångrar till dem man älskar?
Det hade nog varit mycket värre om du bara svalt allt och aldrig gjort uttryck för det du känner!

Kram på dig och hoppas du får sova ut snart :)