Bebis före/efter bröllopet!! Del 4

Klart du ska vara med på mammaträff!
lanovia 08 skrev 2009-01-29 15:28:16 följande:

Självklart är det så! Och när jag ska stötta någon annan är jag så klok och förståndig, men när det gäller mig själv så faller logiken...

Jag har faktiskt kunnat verkligen glädjas åt de vänner som har blivit gravida. Ett litet stick av avudssjuka känns så klart, men det är skillnad på att vara avundssjuk och att vara missunsam, tycker jag.

Även om jag är lite låg idag så känner fortfarande inte mig desperat eller ledsen för att det inte sker NU, jag skulle bara så himla gärna vilja veta att allt är friskt och ok... DÅ skulle jag verkligen kunna slappna av och ta det som det kommer. För jag har ingen brådska egentligen, bara jag vet ATT det kommer.

Beklagar ännu ett långt ego-inlägg från mig...

Den faller hos mig också... Men jag har detta som mantra, för att inte känna mig misslyckad. När någon sa det till mig första gången så hjälpte det verkligen. I jämförelse med andra som går igenom misslyckad ivf och som väntat i flera år, så är det ju lätt att se att de har inte gjort något fel som inte är gravida. Det är inte ett misslyckande från deras sida. Det är något som de inte kan hjälpa.

Och vänder man på det, så är en graviditet inget man "lyckas" med. Så det gäller att inte göra det till en prestation, något som är oerhört svårt för mig...

Det har du verkligen rätt i!Det är inte ngt man lyckas eller misslyckas med. Tror vi i vårt samhälle idag är så vana att kunna välja, kontrollera och styra det allra mesta i våra liv, så det blir väldigt svåårt att förhålla sig till att det faktiskt inte går fullt ut och det där allra sista i händelsekedjan är det inte föräldrarna som styr.

Än så länge känner jag mig fri från avundsjuka.

Däremot kan jag känna ett smärtsamt VARFÖR runt det faktum att det föds så många oönskade barn och hela den biten, när andra får längta förgäves.

OCH jag blir SKITARG när folk kläcker den gamla vanliga "men när ska NI ta och skaffa syskon då?"

Då kan vi börja snacka om monster, min damer! I många olika färger!

passionsblomman: Tror du att det gör skillnad att du har ett barn?

Att du ändå har varit med om allt, och att du därför är mindre "avundsjuk"?

Det kan ju lika gärna vara att du är en betydligt bättre människa i det avseendet än vad jag är, men jag var bara litet fundersam...

Hehehe, det kan jag föreställa mig, Passionsblomman!

Det är väl som du säger, att eftersom man har kunnat kontrollera att man INTE ska bli gravid (med diverse preventivmedel) under lång tid, så förväntar man ju sig att man nu ska kunna kontrollera att man BLIR gravid...

Jag ska försöka anamma ditt mantra, Ore!

Och som sagt, det är inte samma sak att önska att man också hade det som ens vän har, som att missunna vännen att ha det... Stor skillnad!

Nu ska jag åka och kör ett stenhårt cirkelgympass för att få ut lite aggressioner

lanovia: Inte är du hemsk o KLART att du osså ska vara med på en BTträff! bebisar eller inte!

Tror nog att alla blir glada när bekanta äntligen blir gravida.....men klart att det känns i hjärtat!
Förrförra året 2007 så var vi ute o firade farsdag o då berättade min svåger o svägerska att de skulle ha barn......
DET sved så ända in i själen....för då var vi varken förlovade eller gifta....inget hus o def inga bebisplaner.......hade dessutom precis fått diagnosen PCO så faaasen vad mitt hjärta blödde......Men eg varför?
Livet är ju inte en kapplöpning men samtidigt så jämför man hela tiden....med vänner, med syskon.....med hur ens förälders liv såg ut när de var i ens ålder......allt svider men VARFÖR.
Måste vara någon inbyggd strävan att hela tiden ha det bra....o för att inte missa ngt så jämför man...eller?!
Allt känns så annorlunda nu...(kan iofs bero på hormonerna)...men nu är vi lyckligt gifta o vi kan (förhoppningsvis) flytta in i vårt hus till hösten....pluss att vi har ett knyte i min mage.......så när jag ser tillbaka på den hösten -07 så tror jag att jag var nära en depression....
Usch o huvaligen.....
O va tusan ville jag med detta....
Få inte dåligt samvete för avundsjukan....den är naturlig......men ha i åtanke att det finns alltid de som har det 100 gånger värre!

Passionsblomman: Får nog ta tag i min tröjtrycksidé!!!
(på framsidan) "Vill du se ett monster?" (på baksidan)"Fråga när syskonet ska skaffas!"

(framsida) Bebismage=hands off
(framsida) "Ta på min mage = en gratis stjärnsmäll"

Sorry för ett mastodont inlägg!!

Ja, säkert. Hade jag försökt i 9 år utan några barn alls hade jag nog hunnit till någon annan punkt i livet överhuvudtaget och säkert passerat många känslofaser under vägen, av rädsla, ilska , sorg osv. Säkert också avundsjuka.

Sedan ibland känns det nästan värre att jag så väl vet vad jag längtar efter. Jag kan nästan fysiskt känna hur de där sparkarna känns och magen och mjölk som rinner till osv osv. De påminnelserna är ju verkligen bitterljuva.

Men o jag inte väljer det ljuva i dem och att glädja mig över det barn jag faktiskt har, då skulle det bli outhärdligt ju...

Sedan ska man nog inte blanda ihop att man påminns om sin egen längtan och att den längtan kniper i en och ropar "jag vill OCKSÅ..." för det ligger visserligen nära, men är ändå lite skillnad.

Fast, och nu låter jag vål präktig, jag är faktiskt inte så avundsjuk har jag märkt. Min sambo blir lätt det, på dem som får bygglov och inte vi, den som köpte den bilen och vann den där miljonen och så vidare. Han kan verkligen gå och muttra om "alla andra " ibland.
Jag brukar faktiskt bli glad, bara glad och säga men gud vad kul. Så jag tror jag har lätt att glädjas med andra. Däremot har jag en oerhört lågt toleransnivå för dumhet och elakheter och kan bli rätt giftig, och har dessutom ett jävla humör när jag väl börjar... vilket inte är så klädsamt hehe. Tror de drabbade hellre hade låtit mig vara lite avundsjuk i all stillsamhet...hehe

Långt nu igen...bla bla

Ni är så kloka, tjejer! Ibland behöver jag sådana påminnelser om att jag faktiskt är väldigt lyckligt lottad, och att saker och ting oftast ordnar sig.

Min man brukar säga att jag är väldigt bra på att ta ut sorger i förskott, och det har har nog rätt i. Min bästa vän, å andra sidan, tycker att en av mina bästa egenskaper är att jag alltid ser det positiva i allt... Kan det återigen vara så att jag är oerhört positiv, klok och peppande när det gäller andra, men negativ och bekymrad när det gäller mig själv...?

Klart du ska ta tåget ner, Lanovia!