Att ha for brattom att gifta sig.... (langt)

Sen tror jag även att det där med att "berätta ALLT" också är individuellt från par till par! Vissa tycker absolut inte att man ska göra det medan andra känner att dom vill det, och jag tycker inte att någon kan säga att "det här är det bästa sättet".

Klart man kan älska någon efter ett halvår, klart man kan anse att det är helt rätt. För just för tillfället är det ju det. Och man kan tro att det ska hålla hela livet. Kanske gör det också det, kanske inte. Om man väljer att chansa tidigt i ett förhållande för att det känns rätt anser jag är upp till var och en (även om jag fortfarande för mig själv tvivlar mer på de som förlovar sig efter någon månad än de som varit tillsammans flera år innan).

Jag tror och hoppas att mitt förhållande kommer hålla livet ut. Men jag kan ju inte veta, utan det är så det känns nu. Vi har varit tillsammans i tre år och är bara 20 och 21. Första året bodde vi tillsammans i ett korridorsrum på ca 10kvm och delade kök och duschar med 10 andra. Vi fick se det mesta av varandra, vi bråkade/diskuterade en hel del. Året efter bodde vi 20 mil ifrån varandra och sågs bara på helger, det tredje året har vi bott i en etta på 44kvm tillsammans. Vi har sett de flesta sidor av varandra (jag kan inte säga att det är alla, för det vet jag inte) och har gått igenom en hel del på de här tre åren. Ändå kan jag inte säga att det kommer att hålla livet ut. Jag hoppas och tror. Men jag inser också att vi är båda unga, vi kommer säkerligen förändras en hel del under de närmaste åren, precis som vi båda förändrats en hel del under de tre åren vi har haft tillsammans.

Visst tänker jag på bröllop osv, och vissa stunder vill jag ha allt på en gång. Men samtidigt vill jag hellre vänta, om vi nu kommer vara tillsammans livet ut behöver vi ju inte stressa. Vi kan utbilda oss färdig, flytta till en större lägenhet, tjäna pengar osv.

Jag tror absolut att ett förhållande fortfarande kan hålla även om man är 19 och bara varit tillsammans 1 år när man gifter sig. Men jag tror chansen är större om man verkligen känner varandra, och jag tror även chansen att det håller ökar med åldern. Du och din omgivning kommer fortfarande förändras även efter att du fyllt 40, men antagligen inte lika drastiskt som man gör i 20årsåldern.

Visst finns den teoretiska chansen att man kan träffas när man är 16, gifta sig när man är 18 och få det att hålla hela livet. Men varför chansa?

Jag träffade min man när jag var 35. Vi gifte oss förra sommaren, när jag var 37. Innan jag träffade honom levde jag som singel vissa perioder och hade dessutom några mer eller mindre bra relationer. Det positiva med att träffas så sent i livet är att jag var säker på vad jag INTE ville ha.

Jag är helt säker på att jag gift mig med rätt person. Den säkerheten beror inte på att det doftar rosor i vårt hem varje dag och de små rosa molnen svävar runt oss båda - snarare på att jag vet att det är VI utan allt det där. Jag menar inte att romantik i olika former är fel, men jag har lärt mig att romantiska "utbrott" kommer då och då, och tar sig inte alltid de uttryck man förväntar sig.

Min man är en person jag vill hålla i handen när åskan går. Vi kan turas om att "ta ledningen" i relationen. När den ena är trött och behöver vila så går det bra. Ibland får hans behov står före mina, ibland tvärtom. Det finns en grundtrygghet mellan oss som jag aldrig haft i någon annan relation. Jag tvivlar aldrig att han finns där för mig, och jag vill bli gammal med honom.

Att han är den rätte är inget jag gissar mig till. Jag vet att det är så. Livet har lärt mig vad som är viktigt för mig, och när jag mötte min man så föll allt på plats.

Njae jag vill ju INTE veta vilka och hur många han har stoppat snoppen i tex! Helt ointressant. Det är väl egentligen sånt jag inte vill veta.

"Jag tror absolut att ett förhållande fortfarande kan hålla även om man är 19 och bara varit tillsammans 1 år när man gifter sig."

Ja - men det ar val klart? Ingen har val sagt att alla dem forhallandena kraschar? Det ar bara att manga gor det...

Det hela handlar om sannolikhet. Om man kommit over de forsta hindren, sa har man ju inte fallit i de forsta hindren, sag 2 ar, och da tillhor man en ny kategori - en grupp som det ar mindre chans att det tar slut inom 5-10 eller 10-20 ar, och som GARANTERAT inte gor slut under forsta och andra aret (for de har de ju redan bevisat!)

Det har blivit visat manga ganger att det ar dem som varit ihop kort tid som skiljer sig mest. Alltsa (hoppas ni hanger med) om en ratt stor del av de 50% som skiljer sig ar de som skiljer sig inom 4 ar, da ar ju inte fordelningen for dem som varit gifta i mer an 4 ar 50-50. I den gruppen kanske det bara ar 5% som skiljer sig... Och det ar darfor man ska vanta!! Och visst, alla de som klarar sig har ju sagt/kannt att det kommer halla fran dag ett, och de haderatt till slut, men man kan ju inte veta det forren det har gatt tillrackligt med tid och de overlevt.

Esonda tex, ni hade varit ihop 1.5 ar eller hur? Det marks att du vill att vi ska bli overtygade om att ni tva tillhor gruppen som klarar det - MEN du kan tillhora gruppen som skiljer sig ar 2, ar tre, ar 4 osv, osv tills ar 100. medans andra par BARA hor till de som kan skilja sig ar 8, ar 9, ar 10... Sa da vet man att du sitter dar under de forsta aren med hog sannolikhet (OVER 50% om statistiken ska jamna ut sig over aren)for att det kommer ta slut... Tyvarr.