Att ha for brattom att gifta sig.... (langt)

Haha, jaa rätt ska ju vara rätt.. inte sant?

Vilken intressant diskussion.

När jag var liten trodde jag att alla gifte sig när det var 20 och skaffade barn när de var 25.

När jag blev 20 förstod jag att det inte gällde mig. Jag var aldeles för ung i min roll som vuxen, dvs jag märkte att allt förändrades runt mig så snabbt och jag var osäker på vem jag skulle vara om några veckor, månader osv.

När jag var 25 var jag tre år in i ett bra förhållande men någonstans kände jag att jag inte var redo att ta några seriösa beslut om framtiden. Jag pluggade, en utbildning där man blir tvungen att rannsaka sig själv som människa ganska så mycket och det ledde till en hel del förändring hos sig själv. Jag växte fortfarande mycket i min roll som vuxen. Giftemål och barn fick vänta.

Nu är jag 30 och jag inser att livet alltid kommer betyda förändring och det gäller att ha verktygen att kunna möta förändringarna på bästa sätt. Jag har också blivit prövad en del och fått känna att jag har många av de verktygen. Likaså har mitt förhållande blivit prövat hårt.

Frågan jag ställer mig är om jag vet om jag är redo att gifta mig och skaffa barn. Helst vill jag ju ha 100% säkerhet att jag fixar det perfekt, men i detta fall finns inte det. Jag har sett vänner, som varit unga, setts som mer omogna osv osv både lyckats och misslyckats med giftemål och barn. Jag kan inte jämföra mig med dem, de är ju inte jag.

För mig måste förnuftet bestämma. Hur varma känslor jag än har vill jag veta att oddsen är bra. Frågan om när man är redo ser jag som extremt komplex och mnånga delar spelar in. Förnuftet styr för mig i första hand men när jag väl har de där fina oddsen kan känslorna få avgöra detaljerna.

Kanske hade jag kunnat gifta mig med de två personerna jag haft längre förhållanden med, men jag är glad att jag inte gjorde det För jag har älskat mitt liv som det varit fram till i dag. Jag har vänner som gifte sig som 20, de säger att det är det bästa de gjort. Vi är alla så olika.

Vad ville jag säga med detta då? Ingen aning.

[citat]
Och att flickor med forlovningangest ska lungna ner sig och se varde i sitt forhallande anda... Med eller utan ring!Sen ar mitt mal mindre skiljsmassor i Sverige ocksa saklart :) Och fred pa jorden!
[/citat

Givetvis har förhållandet ett värde oavsett antal ringar MEN det beror ju på vad för slags förhållande man är i. Visst finns det giftassugna som gör vad som helst bara för att få gifta sig men det har väl snarare med personlig osäkerhet att göra än ålder eller utbildning. Jag var ihop med en kille när jag var 17 som vill gifta sig när jag fyllde arton. (Han var 6 år äldre). Han var skilsmässobarn och vi hade ett väldigt seriöst förhållande MEN jag kände mig som en ägodel och hans önskan om att få en "hel familj" var viktigare för honom än vem han var gift med. Vi gifte oss aldrig som tur var.. Att stärka ett dåligt förhållande vare sig med barn eller med ett äktenskap är idioti men sen tycker jag att folk skiljer sig för lätt också! Att man ger upp för att det är så "lätt" att skilja sig. Jag kommer kämpa tills jag stupar om det behövs... Jag vill ockås se färre skiljsmässor och fler lyckliga människor men tror inte lösningen är att få färre att gifta sig. Det är ännu fler samboförhållanden som spricker än äktenskap. Och de äktenskap som spricker skulle troligen spruckit även om man var sambo. De flesta tar ändå löftena men ger lite mer seriöst än ett samboskap som många gånger är ett försök med "ger det en chans får de hur länge det håller" och så dyker en ny puma upp...

Just det... Målet är väl värre sargade hjärtan och inte färre giftemål och därmed färre skiljsmässor.. ELler?

Precis. Färre sargade hjärtan borde vara målet. Och det kan inte samboskap/långa förhållanden garantera bättre än giftemål.

Som svar till de som tycker att jag skriver att vissa manniskor/forhallanden ar mindre varda:

Ibland, for att kunna diskutera, maste man generalisera lite. Jag sager inte att alla ar si eller sa, forsoker bara belysa monster, trots att det finns undantag, och forsoker ocksa da identifiera varfor monstret (igen, inte for alla men for tillrackligt manga for att man kan fraga sig ifall det mahanda skulle finnas ett samband) har uppkommit. Jag har forsokt vara tydlig med att jag pratat om exempelfall och verkligen inte forsoker ?dra alla over en kam?. Tycker dessutom inte att jag far de som inte utbildat sig att lata samre genom att papeka att de paborjat sitt ?efter plugget?-liv tidigare an de som pluggat nagra ar till, men om nagon tog illa upp sa ber jag naturligtvis om ursakt. Dessutom, men detta vet jag inte med sakerhet sa upplys mig garna, skrev jag ungefar ?utan gymnasiekompetens blir det val kassorsjobb eller liknande?, och jag menar inte att det ar daligt men jag tror att de mer utmanande jobben idag kraver mer utbildning, iaf gymnasium. Som jag uppfattat det. Jag menar inte att outbildade bara har aktenskap och barn som mal, men de VERKAR komma dit snabbare. Kanner manga som ar helt nojda utan karriarer och jag respekterar det.

Detta kommer faktiskt av ett samtal jag hade med en tjej pa strax 27 ar som pratade om hur lite hennes barndomskamrater forstod hennes livsval. Hennes vanner fran hemma har alla man och barn, vissa redan sen forsta ring. Nagra fa var redan skilda, de allra flesta (inklusive hennes egna) hogstadie eller gymnasieforhallanden var over. Daremot var det bara en van fran hogskolan som redan var gift. Hon kande att samtalen gick trogt eftersom de tyckte att hennes liv med bara jobb (men forvisso ocksa en sambo som ocksa jobbar 100 timmar i veckan) var konstigt, och hon alskade sitt liv och sin sambo men var trott pa att behova forsvara sig? Hon far hora saker som ?det finns mera i livet an pengar? och ?ah, sa ni ar inte gifta, ar inte han 29? Men ni pratar val om att skaffa barn?? Jovisst, om ett par ar, men det betyder inte att hon gar och langtar och kanner sig vardelos (eller mindre alskad) just nu.

'Nosvaskan' heter hon som skrev traden Forlovningssjuk.

Har ni last den?

Tycker ni inte att det ar underligt att tipsen hon far handlar om att hon ska ta tag i saken i egna hander och se till att hon far sitt frieri?

VARFOR ar det ingen som faktiskt berattar for henne att hon kan ha snoat in sig i en drom, och att behovet av att 'forsakra' forhallandet inte skulle uppfyllas av en forlovning?

Varfor ar det fel att forsoka fa fram att det hon har ar fint i sig sjalvt, och att hon har tid till allt det andra senare i livet? Och kanske ocksa fa henne att forsta att manga (framforallt aldre som faktiskt genomlevt/sett flera forhallanden, aven de som spurtade redan i borjan av loppet) inte alls kommer vara sarskilt imponerade av deras 'enorma' karlek for varandra, bara for att han friade...

Jag tycker faktiskt synd om karlarna som blir friade till, eller far hinten om att de maste fria etc, etc... Tycker de borde ha ratt att fa ta det lilla lugna, utan att deras flickvanner ska bli upprorda och mena att det ar ett tecken pa att killen inte tror pa deras forhallande...

Ja suck...

Vad jag tycker att många som svarat bortser ifrån, är att ens ålder placerar en i en kontext, oavsett om man vill eller inte. Vad en 18-åring gör kan av omvärlden tolkas på ett annat sätt än när en 45-åring gör samma sak.

Om en 18-åring gifter sig efter bara ett drygt års förhållande så tolkar i alla fall jag (med 25-åringens samlade livsvisdom ), som lite av en impulsgrej. Detta för att jag själv sett mig själv och mina vänner flytta ihop och förlova sig (som tur är var det ingen av oss som kom så långt som till giftemål) och också sett hur det slutade (ingen av oss är kvar i de förhållanden vi hade som tonåringar, och tur det!). Vi var inte färdiga med våra "ungdomsliv", våra personligheter var fortfarande minst sagt oklara i konturen. Jag säger inte alla alla 18-19-20-åringar är så, men jag tror att det hör till undantagen att vara "färdig" så tidigt.

Vad jag tror olof försöker sätta fingret på är hur det kommer sig att så många tror att just DE är de lyckliga undantagen. Personligen tycker jag att det är ett större tecken på mognad att inse sina begränsningar och svaga sidor, att ta framtiden som den kommer, än att storma på för att visa att man menar allvar.

Jag förstår vad du menar, men det finns de som verkligen vill att det ska gå till i ordningen förlovning, giftermål och sen barn. Man borde inte behöva göra avkall på sådana stora drömmar. Då kanske det är dags att fundera på om förhållandet leder någonstans. Iaf om man är lite till åren och vill ha barn. Jag t.ex. vill inte ha barn utan att vara gift. Så är det bara och jag kommer inte ändra mig. Nu har jag en blivande som har samma synsätt, tack och lov.
Tycker inte heller att man kan säga att någon ska ta saken i egna händer. Det handlar ju inte om giftermålet/förlovningen, utan "var hans hjära" befinner sig i frågan. Ser ingen större vits i att förlova sig/fria till någon som egentligen inte vill...

Ingen lätt fråga, that's for sure.

(Har f.ö. inte läst tråden du refererade till)

Ja visst kan det vara så att många måste välja mellan utbildning och familj och med tanke på att det ÄR svårt att få jobb i vissa delar av landet utan högskoleexamen så tycker jag det är naturligt att man kommer fram till en mognad av att "nu är det dags att skaffa barn" snabbare om man inte har en 3 års utbildning framför sig. Det säger dock inte att det valet är dåligt. Tror att yngre föräldrar kan vara minst lika bra föräldrar som några som är 10-15 år äldre... Sen när man väl är klar med en utbildning så vill man, iaf som tjej, ofta jobba, få ett fast jobb och börja på karriärsstegen för det är trots allt många arbetsgivare som sållar bort kvinnor i "fertil" ålder om de inte visar tydligt att de är beredda att prioritera karriären framför mammaledigheter m.m. (diskutionen om delad mamma/pappaledighet finns det en annan tråd för). Så visst kan det blir så att det blir som två grupper. En som skaffar barn tidigt, innan utbildning och karriärsstegen tar fart... För andra som inte skaffar familj får kämpa ihop sin utbildning och sin arbetslivserfarenhet innan de känner sig trygga i sitt arbete och sina prioriteringar att skaffa barn. Tänker dock inte uttrycka vilket jag tycker är bäst eftersom det är så olika från fall till fall.. Har dock flera i min ålder, 22, som har minst ett barn och vi bor på liten ort. Den andra ytterligheten är att många pluggar - men i många fall för att de "kom in" på en utbildning men de vet inte är inte om de vill jobba med... Tragiskt för framtidens "välutbildade"...