Att ha for brattom att gifta sig.... (langt)

Citat av mig "Och kan alla fjortisar som ska bevisa for sig sjalva och andra hur superkara de ar genom att forlova sig/gifta sig snabbt - for att bevisa att de liksom VISSTE att det var ratt och kanner SA STARKT - sluta med det? Sa kan akenskapet bli nagot vardefullt igen, inte nagot som funkar i bara 50% av fallen..."

MissieA: Hur fick du ?endast är unga som skiljer sig, som olof själv skrev i ett inlägg? ur detta ovan? Varfor valjer du att lasa mina inlagg som djavulen laser bibeln? (och nej, jag menar inte att du ar djavulsk pa nagot satt?Mouhaahhaaha )

Om mig sjalv da? fast jag inte tycker att det ska spela nagon roll? Min blivande (fast jag har inte fragat annu ) forlovade sig pa sin ettarsdag med sin kille nar hon var 17, han 20. Hennes mamma pratade inte med henne pa en manad efter det, eftersom det var sa barnsligt (enligt mamman, inte mitt ordval, nota bene). Alla ?vuxna? var negativa och min askling var sa arg! Skulle de ha forlovat sig om de inte var sakra eller? Varfor fattade inte alla att detta var det basta som nagonsin hant dem? Han var ju lite aldre dessutom. Han forsokte lasa fast henne men det funkade inte da hon helt enkelt plockade av ringen? Atta manader senare. Efter det har hennes familj inte varit nadig med mobbingen?Inga av hennes forhallanden ar av vikt, inklusive jag sjalv da; ?Ja, men XXX ar ALLTID sa saker, HAHAHA?. Hon tog liksom i for mycket nar hon var ung och ingen tog henne pa allvar, vilket fick henne att ta i annu mer, for att i slutet ha gjort bort sig enligt hennes familj? Kommer hon vaga saga ja nar jag friar?

Esonda, forlat om jag varit hard mot dig, men jag inbillar mig att hon lat som du gor nu? Och tja, du vet nog vad jag tycker vid det har laget?

Olof: Jag tycker att det är din tjejs familj som är fåniga om de känner att de måste hålla på på det viset. Varför måste det vara så farligt att misslyckas och varför skulle det inte kunna kännas helt rätt i förhållande till den kontext man befinner sig i? Har de inte hellre en 17-årig dotter som försökt, misslyckats och lärt sig än en dotter som är 40 och aldrig vågat av rädsla för att bli kär på riktigt (eftersom man kan analysera allt hundra gånger om och finna att det nog faktiskt inte är rätt)?

Personligen tycker jag att familjen ska ge sjutton i andras känslor och faktiskt ha respekt för att man kan känna så i ett fall och sedan inse att det var fel oavsett hur gammal man är. Själv kan jag aldrig göra bort mig inför min familj. Det är jag mycket glad över. Ingen vet någonsin om någonting är rätt. Hellre våga en gång för mycket än en gång för lite.

...och så tycker jag att vi inte får glömma att för många fler än för "fjortisarna" är bröllopet ett kommunikativt verktyg. Att sedan "fjortisarna" inser kännetecknen kring bröllopet som ett kommunikativt medel för ett seriöst förhållande tycker jag på en viss mognad inför tolkningen av samhällsnormerna.

Alla vill nog bevisa något med att ha ett bröllop (att man passar in i normen, att man har råd/möjlighet att ha en fin fest för sina nära och kära, att ens kärlek är så fin att den måste firas, att man följer traditioner, att man inte vill ha en traditionell fest eftersom man är annorlunda än andra) omedvetet eller medvetet. Annars skulle ingen utöva detta. Det juridiska kan som bekant lösas helt utan bröllopsfest.

Men jag tycker att det är fel att se en skiljsmässa som ett misslyckande, självklart hoppas jag att vi aldrig kommer skilja oss men om det skulle hända så kommer den kärlek vi känt för varandra inte att bli mindre värd! Mina föräldrar skiljde sig när jag var tolv år gammal, om de hade ångrat att de ens gifte sig så hade det varit ungefär som att ångra att de skaffade barn tillsammans, barn som är två individer; jag och min bror!

Olof -

Det skulle vara intressant att höra hur du ser på äktenskapet. Jag får uppfattningen att du tänker på det som ett slut. "Varför inte njuta er stabila förhållande ett tag till innan ni slår till."

Även om jag njuter av vårt förhållande nu så kommer jag njuta sen också. För mig är inte äktenskapet ett slut utan en början! För mig är äktenskapet ett steg till i relationen. Jag tycker det är en skillnad på att 'bara' vara tillsammans och att lova för sig själv och inför andra att vi ska ska vara tillsammans resten av livet.
Jag kanske har ett väldigt oromantiskt sätt att se på äktenskap och kärlek men jag tror inte man kan bygga ett äktenskap på enbart känslor. Det handlar om ett beslut och att fortsätta välja varandra även när det är svårt. Det kommer inte vara lätt alla dagar, så krass är verkligheten, men att fortsätta välja varandra ändå.
För mig är det kärlek!
Vi gifter oss redan för att vi känner att vi båda hittat någon att dela livet med. Med samma tro på äktenskapet och kärleken. Vi blev blixtförälskade när vi träffades första gången på middag hos ett par gemensamma vänner men att det skulle bli så bra hade ingen av oss trott. Men gifter oss inte för att vi är förälskade utan för att vi på tror på att lova någon evig kärlek och evig trohet.
För att kunna hålla ihop ett äktenskap tror jag att att man inte kan ha någon övertro på människan och utgå ifrån jag och min partner är perfekta och så kära, därför kommer det att hålla för alltid! Jag tror på att vara ärliga med varandra. Att kunna komma hem till min partner om femton år och berätta att jag börjar bli förälskad i min kollega på jobbet eller vice versa, kunna prata om det och hantera det tillsammans.
Att det i slutändan kommer att vara värt det även om det är jobbigt.

Jag, som valde att vänta ett tag med att gifta mig, kan säga att jag absolut inte såg mitt äktenskap som ett slut. Inte heller som en början, utan ett steg på vägen. Hade inga som helst förväntningar på att vår relation skulle ändras på något sätt av ett giftermål, men jag tyckte aldrig heller att vår relation är "bara" oavsett om vi kallats sambo, förlovade eller gifta.

Och jag tror inte heller att ett förhållande ska behöva vara hur jobbigt som helst, men jag vill inte skiljas. Därmed inte sagt att jag aldrig gör det, men jag lyssnade faktiskt på de som rådde mig att vänta ett tag. Var det vi, så skulle det inte ändras av att vi inte gifte oss då, utan väntade ett tag.

Jag tror inte heller det ska behöva vara hur jobbigt som helst, jag menar bara att jag tror det är bra att räkna med att det inte är solsken alla dagar. Att det även är hårt jobb ibland.

Nu har jag läst ganska mkt men inte hela tråden. Jag håller med om ganska mkt some du skriver Olof; jag har varit tillsammans med min sambo/ fästman/ blivande man i 9 år( sedan jag var 20 och han 22)och vi förlovade oss efter 1 år men var helt överrens om att vänta med giftemål ett par år( som blev 8 år) jag dömmer ingen som väljer att gifta sig snabbare men jag personligen tycker om att ha saker att se framemot, jag försökte inte komma in på krogen före jag var 18 heller.
Vi har köpt lägenhet, köpt bil, och nu för 2 år sedan ett hus. Vi har inga barn än, men det kanske kommer om vi har tur.
Jag jobbar iofs på ICA ;-p men gör det parrallelt med en Masterutb på 5 år(är inne på sista 2 åren), min m2b blir färdig gymnasielärare nu till jul, jag tror att det ligger ngt i det att människor som studerar vidare väntar lite med barn och äktenskap, naturligtvis gäller det inte alla. Att skaffa barn mitt upp i en svår utb kanske inte är idealiskt iaf inte för mig.
Jaag har fått höra väldigt mkt från vänner till mig som stannade hemma på landet och skaffade barn med sin ungdomskärlek, varför vi inte skaffar barn, varför gifter vi oss inte osv, speciellt det här med barn; enligt ryktet så kan jag inte få barn, det måste ju vara enda anledningen att jag inte har ngr, för itne kan väl ett par som varit ihop så länge och har hus och bil och allt frivilligt vänta med giftemål och barn??
För oss symboliserar vårt stundande giftemål en ny tid för oss; vi har avslutat våra utbildningar, vi har en bra grund att stå på( och de där hormonerna har nog tagit slut för längesedan )vi har vuxit upp och haft turen att växa ihop som ett par istf isär och nu är vi redo att börja en ny era med förhoppningsvis några barn och våra nya yrken.
Det är naturligtvis inte fel att gifta sig snabbare eller yngre men för oss har det inte varit ett alternativ eftersom vi har haft det väldigt bra som "bara" sambos och vi har båda varit av den uppfattningen att vi inte ska stressa utan att det är trevligt att ha saker att se framemot.
Har vi större chans än människor som gifter sig yngre och efter en kortare tid, nej antagligen inte. Men vi har gått igenom ett par kriser, vi vet vart vi står, vi delar viktiga värderingar men har ändå tillräckligt mkt olikheter för att skapa spänning. Vi låter varandra växa och vi uppmuntrar varandra till att söka nya utmaningar, vi sporrar och utmanar varandra samtidigt som vi är varandras stöd.
Så länge man går in i ett äktenskap med ett förhållande som baserar sig på sådana kvaliteter så tror jag att man har en god chans att klara sig undan skilsmässa, sedan spelar inte åldern någon roll.
Ett stort lycka till till alla blivande brudar/brudgummar och till alla lyckliga fruar/män!