Att ha for brattom att gifta sig.... (langt)

När jag var 25 blev jag kallad för nucka av en kompis mamma. Hon menade att jag och mina kompisar borde se till att hitta varsin karl innan vi hamnade helt på glasberget. Själv gifte hon sig när hon var 19. Hon mer eller mindre tvingade sin dotter (min kompis) att gifta sig med en kille som hon egentligen inte var intresserad av. Detta för att han ju var intresserad av henne!

Nancy Drew skrev 2008-11-19 11:04:26 följande:

Nancy Drew: Precis! Detta skulle kunna leda till farre brustna hjartan, av flera anledningar.

Om alla insag sina begransningar, skulle de se att de inte ar sa unika som de vill tro. Det finns ett visst foralskelsemonster (vem har inte sett sin ?historia? pa ?Vanner? eller ?Sex and the city?? Esondas ?stanna uppe och prata som galningar och sedan vara sa oskiljaktiga att vanner till slut borjar klaga? art ex en klassiker. Det anda jag ar orolig for i hennes fall ar att hon sager att manniskor runt henne sagt att han sakert kommer vara henne otrogen? Det later ju inte som en ?normal? formaning, det later hemskt elakt ? varfor skulle just det vara anledningen ifall det tar slut?

I alla fall? Forhallanden tar slut. Nar Dopaminet och Noradrenalinet tar slut. Nar nagon traffar nagon annan. Nar det visar sig att bo ihop var mer pafrestande an vad man hade trott. Etc etc. Valdigt fa klarar sig hela vagen. Bara nagra fa av alla forhallanden som paborjats. En del av livet. OM folk insag att deras forhallande ar lika ?normalt? och lika mycket vart som en annans sa skulle de ocksa fa inse att chansen ar stor att det inte haller hela vagen. MEN det spelar ingen roll! Man kan vara skitlycklig och realistisk samtidigt! Om man ar realistisk sa tanker man nog heller inte bara att karleken loser allt men man lagger ner tid och energi pa att bygga sitt liv sa att bada kan trivas. Och om man inte behover bevisa for alla och envar att ens karlek ar finest, vackrast, storst, sa slipper man det hardaste fallet ner sedan om\nar dromslottet faller ihop?

Sebastiana: Oj, hjalp!

MissieA: citat: ?endast är unga som skiljer sig, som olof själv skrev i ett inlägg.? Det har jag verkligen inte sagt, lagg inte ord i munnen pa mig tack.

Ursäkta mig olof om jag la ord i din mun, du skrev inte exakt så som jag skrev men här kommer ett citat på vad du skrev:

"Och kan alla fjortisar som ska bevisa for sig sjalva och andra hur superkara de ar genom att forlova sig/gifta sig snabbt - for att bevisa att de liksom VISSTE att det var ratt och kanner SA STARKT - sluta med det? Sa kan akenskapet bli nagot vardefullt igen, inte nagot som funkar i bara 50% av fallen..."

Du verkar inte vilja svara på mina frågor men varsågod fortsätt generalisera och räknat ut när vi andra ska skilja oss

Måste bara inflika att i min bekanstskapskrets finns det massor av par som det hållit för hela livet. Nu är de inte purunga längre, men de träffades när de var unga. Kanske har det hållit just för att de inte baserade sina äktenskap på enbart känslor, utan förstod att det skulle innebära hårt jobb. Kanske var det så att förr så stannade man kvar och kämpade trots perioder då allt bara kändes tungt.
Och jag antar att det är när den ena parten inte längre vill jobba som det skiter sig, precis som Hammerman skrev.
Jag tror på äktenskapet, men jag tror inte på den orealistiska bild många har av det. Alla förhållanden blir till slut trista, i vissa perioder i alla fall. Det är då som man luras att tro att gräset är grönare på andra sidan. Men efter att ha befunnit sig på den andra sidan ett antal år så inser man att det ser likadant ut där. Kontentan är väl att ingen människa kan uppfylla en annan och göra den så tillfredsställd som den ibland förväntas. Den tillfredsställelsen får man helt enkelt se till att få tag på själv.

Oj hjälp, glömde vad jag ville ha sagt. Kanske inte har så mycket med ämnet att göra. Ville väl bara informera om att jag sett en massa äktenskap som funkat hela livet.

MissieA: Lugna dig, jag ska svara?. ?För du generaliserar en del men berättar inget om dig själv..? Sjalvklart. Poangen med en generell diskussion ar ju att inte lasa sig fast I enskilda fall. Och varfor kan jag inte rakna pa sannolikheter och sedan applisera pa diverse exempel? Jag har noga sagt ?det KAN betyda? eller for att citera mig sjalv: ?MEN du kan tillhora gruppen som skiljer sig ar 2, ar tre, ar 4 osv, osv tills ar 100?? Hog sannolikhet ar inte samma som 100%. Vi kan vanda pa det : Nagon som vill pasta att nagon har absolut inte hor till gruppen som kan gora slut I framtiden? Notera att jag inte onskar att det tar slut for tex Esonda, men vill att hon inte ska ta det for givet att det haller, oavsett vad hennes familj sager? Om man tanker pa hur skora forhallanden ar Vardar man dem val mer? Jamfort med att ga runt och tro att ?det ar vi mot varlden?kanslan kommer vara for evigt? Eller?

Aldern spelar roll i den har diskussionen eftersom ju aldre man ar desto fler eller langre forhallanden kan man ha hunnit med och forhoppningsvis lart sig nagot av. Daremot haller jag med om att man inte kan generalisera fram en bestamd alder. Jag tog upp det for att en tjej pa 19 kanske skulle kunna forsta att hennes forhallande kanske inte var I giftasstagiet I hennes pojkvans ogon ? och att det kanske kan vara lika bra det? Ar fortfarande lika sur pa alla som skrev att det var hennes rattighet och typ ?lycka till med att fa det som du vill ha det?. Tank om hon friar? Och han sager nej (eller ja for hennes skull, *ryser*)? Hur ledsen kommer inte hon bli da? Eller arg pa honom, trots att det ar ratt vanligt att en kille pa 26 inte vill gifta sig efter bara 1.5 ar?. Men alla pa brollopstorget tyckte ju att han borde vilja gora det? SUCK!!!

Ja, där håller jag med dig till 100%. Och utifrån detta förstår jag dina synpunkter på liknande situationer.

Jag orkar inte läsa igenom alla inlägg men tycker generellt inte att det finns så mycket att vara rädd för. Ibland känns det som att alla bara väntar och väntar på att göra saker på rätt sätt för att de inte vågar slänga sig in helhjärtat. Och det finns ju inget rätt sätt.

Det är väl ingen katstrof att "misslyckas" eller att få sitt hjärta krossat? Hellre det än att leva i ngt slags mellantillstånd där man aldrig vågar fullt ut.

Tycker inte att det är konstigt att vilja gifta sig när man är 19. Jag tycker i sådana fall att det är mer konstigt att älska någon vid 26 och inte vilja gifta sig. För min del beror det på att när jag gör något så vill jag göra det fullt ut men jag är inte rädd för att misslyckas. Om jag inte känner så, är jag hellre ensam.

Jag är för övrigt högutbildad (ca 400 HP enligt nya systemet), 23 år och kommer att gifta mig efter 1½ år med min högutbildade fästman (24 år). Jag har god inlbick hur arbets- och affärslivet ser ut men jag tycker ändå inte det finns någon poäng att vänta.

(Och som tur var tycker inte min fästman det heller, det var han som friade).