Att ha for brattom att gifta sig.... (langt)

Moppi: Jag får inte alls intrycket av att Olof inte tror på äktenskapet, eller ser det som ett slut. Läs vad han skrev på sidan 5:

Jag håller med Olof i mycket han säger, dock inte allt. Jag tror att man kan hitta den rätta när man är ung, precis som när man är gammal. Det beror på vilken mognad man uppnår och hur fort och på vilka sätt man uppnått denna mognad. Sen tror jag också att ett yngre par KAN behöva jobba mer på sin relation än ett äldre par, då mycket händer i en persons utveckling under tonåren. Men man utvecklas hela livet och kan (som vi alla sett bevis på) "växa ifrån varandra" eller "inte orka jobba på relationen" även senare i livet. Det hela beror på vilken syn man har på äktenskapet - helst ska båda i en relation dela denna vision - och viljan att jobba för att få det att fungera.

Jag är 23 och min man är 24 och vi gifte oss i somras efter tre år tillsammans. För fort har jag inte hört någon säga, däremot tycker många att det är tidigt. Och jag kan hålla med om att det är tidigt. Men är det FÖR tidigt? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Vår relation kommer att innebära mycket jobb emellanåt, men jag älskar min man och jag är beredd att jobba hårt för att få behålla honom i mitt liv, precis som han är beredd att jobba hårt för mig. För vem har inte haft vänner i sitt liv som man glidit ifrån - just för att man inte ansträngt sig för att upprätthålla relationen. Det är inte så konstigt att det fungerar på samma sätt i ett kärleksförhållande - gift eller ogift.

En tvåårsgräns låter väldigt oromantiskt. Så vill man inte tänka på sina känslor kanske. Men jag tror att det ligger en hel del i det, rent generellt. Har läst flera artiklar och studier om dessa ämnen som utsöndras i kroppen. Sen kan längden säkert variera från fall till fall. Men seriöst - vem ORKAR gå runt och vara tokförälskad och sväva på moln i flera år?! Jag är tokförälskad i min man på det sättet att jag älskar honom, hans små egenskaper och egenheter. Men att ständigt befinna sig i det stadiet som jag var i i början av vårt förhållande skulle jag faktiskt inte vilja eller orka. Jag föredrar isåfall endorfinerna och serotoninerna (böjning?) ;)

Jag tycker rent generellt att den här tråden hoppar på och förvränger det Olof säger - för att skydda sin egen relations rykte? Jag vet inte. Men det är lite tråkigt att se då Olof från början ville starta upp en mycket intressant diskussion!

Håller helt och hållet med dig!

Och så till det här med tvåårsgränsen. För det första: man kan bevisa mkt med biologism, det säger inte så mkt utan övrig forskningskontext. Att vara nykär på det galna sättet tror jag inte att man kan vara i mer än några månader. Har för mig att det också är vad författaren av nextopia kommer fram till angående lycka. Jag har då haft förhållanden på över två år som jag såg problemen i redan efter någon månad/något halvår.

Jag bryr mig inte ett dugg om min egen relations rykte, jag är inte utifrånstyrd, sådant blir man utbränd av . Därför tror jag också mycket på tolerans och acceptans för att det finns så mycket man inte vet om andra människors grunder för deras livsval. Saken är den (enligt min åsikt) att människor alltid försöker hitta argument för att just deras sätt att leva sina liv är de bästa och det rätta och gärna upphängt på yttre normer. Jag tycker att det är bättre att vi bara chillar och testar oss fram utan att vara rädda (med gränser för lagar om det ej är en del av civil olydnad såklart ). Jag tror att man lär sig mer på det sättet.

Tycker verkligen inte att aktenskapet ar ett slut, och tror mig inte ha sagt nagot at det hallet heller. Kan ni inte iaf forsoka plocka med ett citat eller nagot for att stodja det ni tror att jag har sagt? Den fantasi ni anvander i era tolkanden ar mkt imponerande! "Varför inte njuta er stabila förhållande ett tag till innan ni slår till."- betyder val inte att man slutar njuta sedan?? Jag vill bara fa fram att det finns en tid och en plats for alla steg i ett forhallande, och man kommer inte langre genom att stressa upp pa stegen, den kommer alltid vara lika hog. Sa jag tycker att man ska njuta av alla olika utsikter pa vagen och ta det ett steg i taget i lungt takt... Jisses, vad poetisk jag blev dar! :)

Tycker tvart om att det ar ett viktigt steg men att det som kanns viktigt i aktenskapet blir utvattnat nar alla gifter sig, oavsett var de ar i sin relation... Och att de som gifter sig verkar tro att de ar 'battre'/mer kara an de som 'bara' ar ihop, nar jag tycker att det senare kan vara precis samma. Och att enbart tiden tillsammans kan bevisa att ett par de facto haller ihop... Liksom att jag tycker det dar med att 'bara' forlova sig har forstort vad forlovning ar for nagot (och detta trots att mina foraldrar forlovade sig men aldrig kom till altaret). Men det amnet har val diskuterats till dods forut... Som det dar lojliga med att vara forlovade men anda sen vill ha ett frieri, tycker jag. 'Vill du gifta dig med mig?' 'Eh, tja, det ar val vad den har ringen jag fatt av dig betyder???'. 'Vill du forlova dig' = valdigt tontig halvkompromiss... Ni ar inte redo att gifta er men maste anda, ja vad? Bevisa att ni ar halvredo iallafall?

Men det viktigaste är väl att paret är överens om vad äktenskapet betyder för dem!? Det är ingen mening i att jämföra sg med andra. Du och din flickvän blir ju inte mindre kära för att era vänner är jättekära i varandra. Inte heller blir ert äktenskap mindre värt för att vännerna skiljer sig!

Och for att klargora: Visst kan man hitta ratt redan nar man ar ung - men man VET INTE OM DET forran langt senare. Det ar darfor jag menar att man maste ha lite olika perspektiv beroende pa hur gamla man ar, och forsta att aldre som har sett/varit med om fler forhallanden faktiskt sett det mesta och darfor vet lite battre... (se min tradstart).

Jag tror att alla är sin egen lyckas smed. Det som passar för dig passar garanterat inte för alla andra. Nu är jag medveten om att detta är en diskussionstråd, men allvarigt talat - var spelar det för roll i det långa loppet om vissa väljer att "bara" förlova sig? De har en annan syn på vad en förlovning innebär än vad du har. Jag och min blivande make förlovade oss för 3 år sen (bröllop blir i juni -09). Visst visste vi att vi senare skulle gifta oss, men för oss var det ett sätt att ta relationen ett steg; att visa andra att vi menar allvar. Det bröllop som vi vill arrangera hade vi inte råd med då och förlovning kändes som någonting extra. Det valet har vi varit väldigt nöjda med.

För min del "urvattnas" inte alls tanken på äktenskapet för att många andra gifter sig tidigt i sitt förhållande/skiljer sig. De har ju ingenting med mig och mina beslut att göra. Tillåt mig en halvdålig liknelse. Om jag tränar massor och anmäler mig till ett marathonlopp påverkas inte alls min egen prestation av att 1000 andra anmäler sig utan att ha tränat ordentligt innan.

Appropå det ni skriver om att det kanske är svårare och mer att jobba på om man träffas tidigt. ". Sen tror jag också att ett yngre par KAN behöva jobba mer på sin relation än ett äldre par, då mycket händer i en persons utveckling under tonåren. Men man utvecklas hela livet och kan (som vi alla sett bevis på) "växa ifrån varandra" eller "inte orka jobba på relationen" även senare i livet" Till viss del ja, kanske, om man inte vet vad man vill och slits mellan olika valmöjligheter m.m. Och omognad givetvis. MEN många av de jag känner som är kanske 35-40 och inte har haft någon har utvecklat VÄLDIGT speciella "ungkarls/kvinnors" vanor och tror inte det är speciellt lätt att leva med någon som är så van att vara själv. Man är ju ändå mer formbar när man är ung och man är generellt oftast öppen för nåt nytt mer än någon som börjat stadga sig i vanan av att "såhär har jag alltid gjort". Tror alltså att det kan vara svårare för ett äldre par att slipas ihop för man har "hårdnat" lite mera (är keramiker ) än någon som är ung och troligen mer formbar...

Men även om du är äldre så vet du inte heller om det är rätt förrän långt senare.. Man kan ALDRIG veta om det är rätt, man kan bara känna att det är rätt!

Helt sant.

Men något som många (inte alla) unga saknar är förståelsen för att något som känns 100 % rätt nu kanske inte gör det om 3-6 månader. Utan att något särskilt hänt (ingen otrohet eller liknande).

Är man 18-19 år, går på gymnasiet och bor hemma hos sina föräldrar kan man givetvis vara vansinnigt kär, och det kan kännas helt rätt och man är helt övertygad om att det ska hålla för evigt. Sedan börjar man plugga eller jobba, och inser att Kalle på jobbet eller Gustaf i klassen över var en väldigt trevlig kille... Givetvis kan man i det läget välja att jobba vidare på det förhållandet man har, och flera gör det.

En fråga: Vad tyder mest på att man jobbar med sitt förhållande: Att man gifter sig tidigt, eller att man väljer att vänta med att gifta sig några år tills man upplevt litet mer och är ännu mer säkra på att det är helt rätt?

Jag tycker det senare...

Jag kan hålla till viss del, men jag och min sambo gifter oss efter 1 år och 10 månader, är det mindre genomtänkt då?