Mlle: Jag tror att tre timmar på båt funkar fint om en stor del av gästerna är franska, dvs A. tycker att det är sensationellt med skärgården och B. är vana vid fördrinkar på i snitt två timmar. Har ni dessutom musikunderhållning och kanske klarar av något tal där och då, kanske ni kan minska ner på själva middagens omfattning? Själv förstår jag inte riktigt varför man alltid måste disponera så väldigt mycket mer tid under den sittande middagen. Låt fördrink + canapéer tjäna som förrätt, så hade i alla fall jag gjort eftersom ni har en så väldigt god anledning (skärgårdstur).
Å andra sidan är och kommer jag aldrig bli någon etikettsguru.
Helgen ja. Skyfall, sol, skyfall, sol, skyfall, sol skulle den kunna sammanfattas. Allt inneslutet i monsterskrik och snor. Men redan torsdag kväll börjar jag, då var jag ju ute med fem tjejkompisar och åt middag. Det var trevligt och gott men jag vet inte om det var sällskapet eller jag; känns som om jag legat till mig socialt och fick inget riktigt flyt i konversationen. Kände också det där som jag varit inne på tidigare, att stämningen blev lite konstig när de - i alla fall vissa - fick syn på min Birkin. När jag dessutom berättade att jag faktiskt använder den - som skötväska mestadels - möttes jag av chockerade kommentarer. Är det bara jag som har en viss, ja, humor?
Sen fick jag ju ställa in samtliga aktiviteter som jag bokat in, varje dag från tisdag till och med fredag, eftersom de involverade förkylt monster. Nu har det visat sig att halva Shanghai är förkylt (dock inte jag, mirakulöst nog) så det hade kanske kunnat kvitta men jag var rätt tacksam ändå, tillråga på allt är det över trettio grader och luften är till bristningsgränsen mättad av fukt (alltsom oftast brister det alltså helt) och då är energin knappast på topp.
Lördag började jag med att gå en sväng på H&M. En kjol och en klänning blev resultatet, plus en förlamande trötthet resten av dagen. Den välkomnades av mannen och vi låg bägge utsträckta på soffan resten av dagen och kollade slut på Brideshead Revisited, vilket fick oss att känna tomhet. Inte för att den var slut utan för att den var så jäkla deppig. En nedåtgående spiral. Kvittar ju att Charles körde iväg med ett triumferande leende, i den där militärbilen, deppigt är det likafullt när en hel släkt dör ut. Och kvar finns bara ett stort, tomt, dystert hus. Lite som med min skånska väninna som är fyrtio, frånskild, syskon- och barnlös och bor med sin gamla mamma i ett absolut enormt medeltidsslott. Hon ägnar sina dagar åt att föda upp hundar, restaurera gamla trådslitna gobelänger och omsorgsfullt dokumentera släktens och slottets (det är samma sak) nästan tusenåriga historia. Många gånger har mannen och jag varit där och festat i de stora stensalarna, eller druckit té i det lilla köket i en av flyglarna, eller galopperat över ägorna, eller bara suttit i biblioteket och konverserat (eller på toaletten och läst mamma grevinnans La Liberation - bohemer som de är, litar de bara på socialisttidningen). Och visst är det fascinerande att man kan växa upp så, med vinden full av klänningar som riktiga prinsessor en gång lekt i, men när téet var urdrucket och konversationen uttömd kände man sig alltid lite, ja, lättad över att lämna den ekande, muromgärdade tystnaden och åka in till stan.
Apropå att vi ätit middag framför DVD:n varje kväll i en vecka nu. Och mer lär det bli - mannen åker till Korea idag och stannar tre dygn. Jag har beställt ayin från klockan 8 till 12 varje dag för det blir dels rätt mycket monster, dels vaknar hon ändå klockan sju och vrålar så då kan jag lika gärna starta min dag då istället. Och få något vettigt gjort.
Tillbaka till helgen: Igår åt vi champagnebrunch på nya Hyatt on the Bund. Och fick lite grann känslan, att har man testat en så har man testat alla. Det var femte stället för mig och sjätte för mannen. Några har kaviar, andra barbecue, en tredje indisk buffé. Men stapelvarorna är alltid desamma och sällan exceptionella. Desserterna var i alla fall härliga igår, rejält drag i chokladmoussen och de nygräddade suffléerna och en finfin glassbar. Blev också förälskad i en äckelgod rödvinsgelé med inlagda kaneläpplen. Inte så söt men desto kärvare. Kändes bra mycket vuxnare än alla de brödpuddingar och slabbiga chokladfontäner som annars brukar vara allenarådande.
Efter en stark kaffe tog jag taxi till Tony & Guy där jag beställde en "brave and funky hairdo" och gick därifrån exakt likadan som alla de tidigare gångerna. Men, som mannen sammanfattade när jag anlände hem, klockan sex på kvällen, "du har ju i grunden en rätt speciell frisyr, om man jämför med de flesta andra".
Amelle, kan du inte zappa hit lite kantareller? Och är Tudors bra? Sneglade på den på videoshoppen men valde Ugly Betty istället. Det visade sig vara ett misstag, jag är inte alls på humör. Eller, man kanske ska läsa lite?
Lapinette, få kan som du skämma bort sina gäster säger jag bara. Och känns som om ni alla börjat höst-cocoona en smula? Minns själv det där obetvingliga begäret att inreda, när mörkret tätnade. Vilket med min studentbudget (eller om det nu var snålhet) innebar en tur på Åhlens och lite nya kuddar. Här har jag absolut ingen lust att göra nåt, men jag har i alla fall tecknat en massa färgglada figurer och satt upp runt monstrets skötbord så nu får hon ingen ångest av att ligga där med baken i vädret, tvärtom skrattar hon när hon får se sina nya vänner. Känns fint att det krävs så lite - i alla fall ibland.
Kram, G