Åh nej, nu har den drabbat mig. Den stora kärleken. Det är SÅ jobbigt! Redigerar bilder av lillan som leker med en ballong och börjar gråta. Tänker väl, på något diffust och molande vis, att jag ska titta på just den bilden om hon någon gång skulle dö i sömnen (eller ännu värre, av att jag är oförsiktig på något vis, typ lämnar henne för ett ögonblick den dag hon börjar krypa och hon sticker sina små, evigt trevande fingrar i ett vägguttag) och, ja, inget annat kommer att finnas kvar förutom just bilder och minnen. Njuter av varje sekund tillsammans med henne och sörjer redan igår, när hon var mindre. De växer så fort, man hänger inte med. Ibland känns det som att försöka fånga ett rinnande vatten med sin näve. Borde sitta och syssla med översättningsarbete men har istället musik (bara glada låtar i ett försök att mota bort min melankoli) på ganska hög volym, för att stänga ute glada monstergläfs från vardagsrummet. Igår tvingade jag ayin att gå hem en timme tidigare bara för att jag inte stod ut att vara ifrån min dotter. Och mannen och jag (han känner minst lika starkt som jag) har redan beslutat oss för att tulla på våra ayitimmar på söndag, och göra dem till tre istället för fem.
Ankan, hur gör man? Vi funderar allvarligt på att skaffa åtminstone en till, för att det blir för jobbigt både för oss och monstret med såhär mycket kärlek.
De senaste dagarna har varit soliga och stinna av umgänge och monstersång. I tisdags gick vi hem till Manhattanväninna för en helt galen babydate, tio småttingar som krälade omkring på deras mörkbetsade vardagsrumsgolv, monstret är den enda som inte kryper än - det är bråttom, bråttom med allt i Shanghai! Det var jättekul, gillar verkligen mina mammakompisar, en mix av amerikaner, tyskar, australiensare, britter och kanadensare. idag ska jag hem till kanadensiska väninnan och vi ska beställa lunch för hon har svårt att gå ut på restaurang med sin livlige pojke. Jag har ju visserligen ingen krypare men hon har ju som ni vet en exceptionell koncentrationsförmåga (bläddrar självmant i böcker gör hon också, medan jag jobbar) så jag hoppas kunna fortsätta gå ut. Om någon kommer att kunna, så är det nog vi, med ett sådant barn.
I takt med att grötportionerna ökat och mjölken minskat känner jag mig också mer som en, ja, fashion fabulous milf (tack Amelle för att du smickrade mig så på facebook) och något mindre som en mjölkproducent så igår passade jag på att beställa en grymt snygg, slank, långärmad svart jerseyklänning från Tibi och en otroligt cool tröja med en örn på sidan och knyt i den assymetriska urrigningen från Torn by Ronny Kobo (om jag själv hade varit man och döpt till Ronny Kobo skulle jag nog också göra samma sak, designa skitcoola T-tröjor som kompensation), samt en Ella Moss-bikini som var på rea. Japp, manhattanväninnan är på väg till just Manhattan och för mig har hon oändligt med plats för beställda varor. Mannen passade också på att beställa en liten berlock i form av en krabba med diamantörhängen från Tiffanys, som kan dingla från det Charm Bracelet som var min doppresent till monstret.
I övrigt njuter jag ohämmat av min fina, nya skötväska. Den är perfekt i storleken, rymmer precis två blöjor, ett paket våtservetter, plånbok. mobil, läppgojs, en leksak och spetssjalen som jag skyler mig med när jag ammar. Den börjar tack och lov få repor nu också och handtagen är helt skavda av att jag hänger upp den på Bugaboons styre med kardborreband som jag hann förfärdiga i Sverige. Så nu känner jag att jag vågar använda den, varje dag. En så stilig väska vill nämligen rastas regelbundet.
Mlle M: Jaaaaa vad kul att ha dig tillbaka här! Du höjer den redan skyhöga livsnjutarfaktorn här på tråden. Grattis till mannen, har man möjligtvis hört talas om honom tidigare? Och bröllop, berätta mera! Vi har ju dessvärre det hela bakom oss och suktar (jag kan nog tala för alla) efter mer, mer, mer.
Amelle: Haha, du svarade därmed på frågan om någon av er tagit sömnpiller. Inget för mig med andra ord.
förhoppningsis, stackare, till och med jag ser min man, mer än vad du gör. Kommer han att fortsätta såhär..? Låter urjobbigt. Hobby: Jag skulle lära mig ett nytt språk på TBV eller Medborgarskolan. Gärna med anknytning till något land som jag skulle kunna tänka mig att bo i, i framtiden. Ryska kanske?
Izunia, zua: Överraskande att saker går så snett även i Sverige. Trodde att det mest var sådär illa i det hysteriska amerikanska sjukhusklimatet, men uppenbarligen inte. Jag tror i alla fall stenhårt på att psykologi spelar en jättejättestor roll, man måste försöka förbereda sig så mycket som möjligt (som ju både du och jag gjorde), med information, profylaxkurser osv. Visst kan det gå bra ändå, men varför ta risken? Och för bövelen skydda sig från alla de skräckhistorier som omgivningen är så förtjust i att sprida! Ett kejsarsnitt kan t ex upplevas väldigt olika, beroende på vilken inställning man har. Jag hade i alla fall en jättebra upplevelse och flera av mina väninnor hade en, i alla fall helt OK upplevelse. Ett litet fåtal hade en riktig skräckupplevelse och det var när de hade ställt in sig på att föda naturligt och så gick det inte som de ville och de var helt oförberedda mentalt. Men rent tekniskt har allt gått jättebra, varje gång. Inga större fysiska men för någon med andra ord.
) och då vill jag aldrig delta. Men nu kollar vi t.ex. intresset för att gå och se Citronlunden på bio efter att vi ätit en bit ihop innan.