Godmorgon vänner, hao jiu bu jian, long time no see (vad heter den svenska motsvarigheten)?
Finns så mycket jag vill berätta för er. Så jag börjar med glamour mum-vinkeln. Bredvid vårt hus finns en lyxskola för småttingar, bebisarnas motsvarighet till Adolf Fredriks ungefär. Man börjar vid halvårsåldern med språkdrillning varvat med musicerande. Jag får redan dagligen frågan om monstret går där, jag bor ju dessutom så nära! "Njae", svarar jag, "hon är nog lite liten än".
"Men min dotter utvecklades MASSOR", propagerar mamman, som ofta är jurist eller före detta investeringsbankmänniska". "Och tänk," fortsätter hon entusiastiskt, "hon kommer att bli trespråkig på nolltid!".
Alltså, jag kan se poängen med skolan, rent socialt. Måste erkänna att jag kastar suktande blickar genom den frostade glasfasaden varje gång jag passerar (och det är flera gånger om dagen). Tänker, att min choklad-cappucinofärgade bugaboo skulle passa så fint bredvid alla Mc Larens, Quinnys och Urban Jungles som redan står parkerade där. Att de där mammorna faktiskt är väldigt trevliga och dessutom betydligt bättre människor än jag själv, så mycket tid och pengar som de spenderar på trevlig välgörenhet av typen "hjälp en kinesisk ungdom att finansiera sina läkarstudier (mina egna hjärteverksamheter har f.ö. av någon anledning alltid en tendens att vara lite ligistbetonade, allternativt inte helt bekväma i sitt ämnesval, typ Greenpeace eller anti-östeuropatrafficing).
Sen känner jag att det där med språkinlärning, det är väl snarast något jag måste skydda monstret mot. Hon är ju redan helförvirrad, mamma pratar svenska med henne, pappa franska, ayin kinesiska och sen på TV, eller när vi går och fikar eller lunchar, vilket vi gör åtminstone ett par timmar varje dag, så är det engelska. Tänker att det löser sig tids nog ändå om vi bara är hyfsat avslappnade och lekfulla och, ja, sjunger imse vimse spindel. Tror stenhårt på imse vimse spinden-approachen.
En annan grej som är bra, är lekgrupper. Vi träffas varje tisdag hos varann och välter ut alla leksaker (och de brukar vara många) på en stor matta, och sen får de små marodörerna rumla runt. vilket innebär att de andra, som redan kryper, går rätt hårt åt mitt lilla monster som tvingas ta emot klös, hugg och slag utan att försvara sig det minsta. Hon sitter ju för det mesta djupt försjunken i detaljstudier. Efter ungefär en halvtimme brukar hon komma ur sitt skal och röja desto värre, då har de andra redan säckat ihop och vrålar och trycker sig mot mammas bröst.
Helgen gick i klassisk Shanghai-anda. Skyfall och solsken avlöste varann och vi gick bort till vår absoluta favoritrestaurang, Casa 13, för att äta deras sagolika brunch. Började med eggs Meurette, ägg pocherat i rödvin och färsk rosmarin, på rostad skinka och grovt lantbröd med ruccola. Sen valde vi brässerade oxkinder och avslutade med en mangosufflé urholkad av passionsfruktsås. Själva stället är hemligt beläget i ändan av en gränd och man kan sitta i gotisk miljö på breda trätiljor, under kristallkronor, men eftersom det var dag valde vi den inglasade delen med utsikt över den stenlagda gården, där murgröna slingrar sig och amplar med blommor i regnbågens alla färger hängts upp, eller placerats i rader framför stenmuren. Vi drack vin och pratade med våra vänner, vars dotter redan går och gav sig iväg på ideliga upptäcksfärder, bara för att återfinnas omringad av 4-5 skrattande och klappande servitriser. Monstret hängav sig under tiden åt sitt favoritintresse: Äta. Hon käkade tre skivor baguette, vilket är en bedrift med tanke på att hon är fullkomligt tandlös, och gav sig sedan i kast med sällskapets- en rundmagad VD för ett storbolag - sufflé.
Efter lunchen ville vännen, som är make till min kinesiska väninna, att vi skulle gå till ett ställe där han är medlem. Det ligger bara några kvarter från vårt hus men hittills har vi bara skymtat det från gatan, ofta i samband med att hela gatusnutten varit kantad av stora, svarta audis och mercedesar med skyltar som innehållit minst en nummer "8" (åtta är det kinesiska lyckotalet och ju fler åttor du har på din bil, desto bättre dina kontakter med inflytelserika regeringsmedlemmar). Därinne förflyttades vi raskt till tjugotalet. En väldig villa med midnattsblå, handmålade tapeter, spegelväggar som nötts guldspräckliga genom decennierna, antika möbler och gammal jazz ur trattgrammofoner. På verandan hade vi utsikt över trädgårdens trollska grönska med tårepilar, guldfiskdammar och många små lusthus. Vi drack kaffe på sprött, rosenmålat porslin och doftade på grannarna - korpulenta, skränande kinesiska maktmäns - inte opiumpipor men väl kubanska cigarrer.
Det stadiga hällregnandet gjorde att stämningen kändes ännu tätare och eftersom monstret slumrade lugnt i sin vagn kunde vi lugnt sitta ända tills mörkret föll.
Söndagen ägnade mannen åt att förbereda en videointervju som han har med ett svenskt företag nästa vecka, och jag åt att träna och laga två sorters bebisrätter: En spaghetti bolognese på australiensisk kalv (som är det enda kött jag vågar ge monstret - det kinesiska innehåller så mycket hormoner att hon riskerar att se ut som en liten arnold Schwarzenegger på nolltid), oregano, vit- och rödlök, haricots verts, hemmagjord tomatpuré, ärter, vispgrädde och persilja; en norsk laxfilé med citron, mycket dill, vitpeppar, ärter, morötter, lök och potatis. Få se hur hon gillar laxen, den är rätt tuff i smaken. Spaghettin gillar hon redan skarpt.
igår hade tema "regn". Jag gick på en skön massage på morgonen och jobbade sedan ett par timmar. Sedan hängde jag med monstret, gick en promenad och lyckades med nöd och näppe undvika ett åskväder. Eftersom det var månfestival igår kom mannen för ovanlighets skull jättejättetidigt, halv sex. Men då måste jag tillfoga att alla andra - även kineser - var lediga. Vi gick en promenad med monstret blängande från sin ljusblå Ergo Baby Carrier (höftläget börjar hon inse poängen med, eftersom hon har utblick både framåt, bakåt och åt ena sidan). Jag passade på att köpa Sex and the City-filmen, perfekt för min stundande ensamkväll isoffan (mannen skulle på middag).
Ni har sett den va? Jag hann se halva, sedan la jag mig för att läsa en helt otroligt rolig bok som jag fått av manhattanväninnan, av en australiensisk författare. "Bliss" heter den, och det sammanfattar rätt väl min läsning hittills.
Natten som gått vill jag helst glömma. Något är knas med monstret, förkylning kanske, eller tänder, hon vrålade i alla fall som en besatt med timslånga intervaller och behövde till och med bäras och sjungas för (det händer nästan aldrig). Hon klöser sig i hårbotten och kändes varm och lite febrig i morse, men efter en stunds massage och glad musik blev hon sitt vanliga, ystra jag. Få se hur det hela fortlöper.
Idag är bägge ayinerna här. Städayin som är allvarlig till sinnes kände redan till den förfärliga skandalen med den kinesiska modersmjölkersättning som redan dödat två bebisar och gjort att ytterligare 1200 hamnat på sjukhus; monstrets ayi som är en enkel flicka från landet med en förkärlek för att ge sin femåriga dotter 1,5-litersflaskor med coca cola, hade såklart ingen aning. Och ville, som så många andra kineser, inte veta. Och de som vill veta får ändå inte lov för allt - så även denna skandal - tystas ner av censuren. Att undvika kaos är som alltid det högsta målet.
Nu govänner ska jag läsa ikapp, sen ska jag jobba lite snabbt. Tre ayitimmar är verkligen kriminellt lite. I synnerhet nu, när jag bestämt mig för att de ska räcka både åt jobb, hemmafrugöromål och att återfinna mitt gamla, trimmade glamourjag. Japp, jag har tröttnat på amningstopparna och resårkjolarna, äntligen. Och Birkin-väskan är för liten att gömma sig bakom (jag valde ju en liten nätt 30 cm-variant, såg till min stora lycka att Carrie hade en likadan fast pistagegrön i filmen).
Kram, G
