God morgon! Äntligen har temperaturen sjunkit en smula. Städayin och jag andas ut och öppnar fönstren; monstrets ayi huttrar och drar kläderna (som numera alltid kommer från min utrensade garderob) närmare kroppen.
De senaste dagarna har glidit ut och in i varann ganska omärkligt. Följer samma rutin varje dag: Upp kvart i sju, frukost för mig och monstret framför nyheterna, lite gos och bus på sängen, sedan kommer monstrets ayi kvart över åtta. Då skvallrar vi en stund innan jag sätter mig datorn och jobbar. Kör sedan intensivt fram till klockan elva, då jag slinker ner till gymmet och tränar en timme. När ayin går brukar jag äta lunch medan monstret sitter i barnstolen och knaprar på en skiva baguette, eller några pastaskruvar. Hon tuggar allt bättre med sin lilla tandlösa gom.
Efter lunch brukar monstret sova en stund och jag läser, eller gör nåt hemmafrugöromål. Eller också går vi en promenad i parken. Jag blir allt mer förtjust i vår lokala park, den är heltigenom artificiell men attraktiv på samma sätt som en skyskrapa, eller något annat babels torn-aktigt bygge. Grönområdena och rosenrabatterna och bambu-buskagen är minutiöst manikyrerade; stenlagda gångar slingrar sig kors och tvärs. I stora stenar av plast har man dolt högtalare som låter popmusik sippra ut dagtid; på kvällen tänds strålkastare i olika färger som ger träden en trolsk belysning. I början av parken finns ett runt, stenlagt parti där barn drillas i att åka rollerblade av seniga lärare, medan föräldrarna tittar på från en parkbänk. Plåstrar om småflickor som ramlat med hurtiga "upp i sadeln!"-tillrop, eller skriker goda råd oavsett om de behövs eller ej. Lite längre in i parken finns en basketplan; där hittar man den handfull riktigt långa kineser som faktiskt finns i stan, blandat med västerländska studenter. Bredvid ligger lekplatsen där kineserna parkerar sina rangliga små vagnar bredvid utlänningarnas Quinny's och Bugaboos. Följer man gångstigen rakt fram kommer man till vattnet, en lång sammanhängande anläggning i japansk stil med vattenfall, kanaler, broar och en sjö där två svarta malätna svanar ligger och jäser, bland ikastat bröd som de är alldeles för mätta för att bry sig om. Tvärs över parken löper en väldig gångbro med träplankor som underlag, monstret älskar att åka på den för det hoppar och låter i vagnen. I andra ändan av bron ligger en gammal skorsten av tegel som påminner om att här en gång har legat en fabrik. Jag blev förvånad över att man faktiskt sparat något som är gammalt, sen förstod jag att hela parken har designats av en fransman som värdesätter sådant.
Bäst är ändå människorna, hur de samlas i par, familjer, grupper efter ålder eller intresseområde. Några av de yngre kysser varandra vilt; ett resultat av de amerikanska kärleksfilmernas intåg. Jag blir alltid lika glad när jag ser det. Äldre människor visar inte känslor, annat än ilska om någon kör på dem med sin moped, eller skränig entusiasm om de får se en bebis.
En hel del kontorsfolk passar på att ta av sig strumpor och skor och sätta sig på en sten (aldrig i gräset, trots att det inte är förbjudet) medan de slafsar i sig nudlar eller sover med huvudet i knät. Överallt dessa sovande kineser, på parkbänkar, i pagoder, under en presenning. Och det är inte utslagna eller hemlösa, utan alldeles vanliga knegare som tar igen sig då och då under en fjorton timmars arbetsdag, sex dagar i veckan.
Mina favoriter är ändå modeprinsessorna. Som små syntet-älvor trippar de mödosamt fram längs de ojämna stengångarna, i höga, rosa plastsandaletter. Kläderna är plockade direkt ur senaste Vogue (via någon liten fejkbutik), men precis som ugly Betty lyckas de alltid få det fel. Blanda grönt, rosa, guld och leopard. Eller också är det urringningen som är för hög, eller handväskan, som så uppenbart är av porös plast. Men det gör ingenting. Som svensk är jag ständigt utsvulten på färg, ljus och leende främlingar. Får se till att lagra extra mycket av allting nu, när hemflytten närmar sig.
Lapinette, vi har fortfarande inte bestämt oss för var vi ska bo. Inte förrän det nya kontraktet är underskrivet vet vi säkert. Det känns mer spännande så.
Mannen kom hem igår från Korea. Hann precis bada monstret, sedan åt vi - norsk hälleflundra med gräslökssås, kokt potatis och ärter. Kan det bli mer okinesiskt? under tiden tittade vi på Swingtown. Det tog exakt tio sekunder, sedan älskade mannen den. Speciellt de slemmiga piloterna.
Idag ska jag jobba (ska sätta igång nu), handla lite och umgås med min dotter som bara blir äldre och äldre, nickar, gör klickljud med tungan och ägnar all sin tid och energi åt att försöka krypa.
Nästa vecka är mannen ledig (men i helgen jobbar han varje dag). Det blir ingen Hong Kong-resa, jag orkar helt enkelt inte boka en massa saker, har istället köpt tågbiljetter till närbelägna Hangzhou sedan tar vi taxi en timme och så är vi där, i våra kära gamla berg. Med natur och stillhet! Får försöka se Hong Kong en annan gång, innan vi lämnar Kina.
Ankan, njut av Barcelona och kompensera genom att köpa roliga presenter till din man, och fota. Så kan han vara med dig ändå.
Kram, G
! Sitter framför datorn medan solen sipprar in genom balkongdörren och kan riktigt se de svarta svanarna, de utarbetade kineserna som sitter och äter i parken ... härligt att kunna förflytta sig utan att ha rest från kontorsstolen. 
Blev en blixt-utryckning da allt nu flyttats upp. Fem tvattmaskiner senare och tva sackar till kemtvatten sa har jag antligen lyckats roja upp det varsta. Sjalvklart blev det ocksa ett besok pa IKEA for att leta ny forvaring; hittade till min gladje jattefina tyg-kladda boxar som vi kan ha uppepa vara "vanliga" garderober i sovrummet.