Major finanskrisångest här. Vi har förlorat 40.000 på en månad, på grund av att vi förträngt vad som händer med vårt offshoresparande.
Vi tröstade oss med vin och min laxpasta ikväll. Och jag... jag sparade genom att inte gå på tjejmiddag, gills det?
ayi betyder faster, det tycker jag är rart. Pratade med min (monstrets) i morse, om att vi västerlänningar förlorar en massa pengar nu. Hon vet redan att jag är supersparsam, hon får typ inte hälla ut vattnet som hon kokar monstrets mat i, jag återanvänder det. Skulle f.ö. skämmas över att slösa framför näsan på henne, när jag vet hur knapert hon har det. Hon får kassar med skor och leksaker hela tiden, det känns jättebra och min garderob är trevligt gles. Däremot svarar jag aldrig ärligt när hon frågar vad saker kostar, det känns onödigt bara.
Många håller väldigt mycket distans till tjänstefolk, kanske är de rädda för något, jag vet inte. Men jag klarar inte sånt, är alldeles för babblig. Är säkert för snäll mot mina två ytterst självsvåldiga ayis, å andra sidan har jag medvetet valt två rätt egensinniga kvinnor för jag känner mig tryggast med folk som man inte behöver detaljstyra. De tar initiativ och styr och ställer och talar om för mig hur saker ska vara, ibland. Helt otänkbart för de flesta utlänningar som väljer undergivna filippinskor. I gengäld har de någon sorts civilkurage och de är - peppar peppar - jätteärliga. För de vet att jag bara blir förbannad om det gäller nåt riktigt viktigt, typ monstrets säkerhet.
Vi hade också alltid folk som kom och städade och bodde hos oss när jag växte upp, trädgårdsmästare, vår städerska som stannade i trettio år, tills långt efter att hon blev helt senil och la toalettmattan framför fåtöljen och skurade golvet med Yes diskmedel. Mamma lät henne hållas för hon var, kanske inte som en familjemedlem, men vi gick i alla fall hem till henne och hennes man med ett stort fat julgodis varje julafton.
Mina föräldrar jobbade typ jämt så snälla ungerska tanter blev surrogatmammor åt oss. Idag vittnar min mamma om hur ont det gjorde när någon av oss gjorde illa sig och grät och famlade efter tanten och inte min mamma. Själv skulle jag aldrig stå ut med att ha det så. Nu känns det super att jobba i ena rummet och ha monstret i det andra, så kan jag springa ut och krama henne med jämna mellanrum när jag får abstinens (vilket ofta sammanfaller med att jag behöver en bensträckare). Och så utvecklas hon mycket bättre när hon har en superayi som ständigt hittar på olika fysiska och mentala aktiviteter. Det är nya grejer hela tiden, krypövningar, bollar, sånger, ordlekar, bus och dans... hon är helt otrolig. Fattar såklart att en del folk inte har råd att ha någon som hjälper dem med barnen, däremot ruttnar jag på alla attachment-häftplåster-parents som förvägrar sina barn rätten att ha fler människor i sitt liv. Klart att det gör lite ont att ha ett monster som är lika glad vem som än håller henne, samtidigt så härligt med en dotter som ser allt nytt som något berikande och inte hotfullt. Ja, utom leksaker som spelar entoniga melodier - hon HATAR dem! Senast idag började hon gallskrika åt grannflickans "roliga" spelande lilla äppelleksak. Och slänger saker på golvet gör hon fortfarande mer som något nödvändigt ont, en fas hon liksom "måste" gå igenom, men varje gång är det med stor tveksamhet och ögonen ihopknipna redan innan hon låter objektet falla till marken.
Monstret ja, hon är urcharmig för närvarande. Baksidan är att hon inte vill sova över huvud taget, för hon vill bara leka med oss. Jag är HELT slut, får jobba under hennes korta napar och ibland när hon sitter bredvid på en filt och gapar (JAJAJAJAJAJ!) med växande intensitet. Hur bra tror ni det går, på en skala? Får styra upp mitt liv i morgon. Typ, gå och träna och sen ska jag TVINGA min dotter att sova lunch i två timmar. Wish me luck.
Kram på er, G.
