Hej på er! Trött, trött... "försov mig" med vilje en hel kvart i morse, min dotter var ännu mer däckad efter vår dagsutflykt till Suzhous magiska tempel, trädgårdar, pagoder, vindlande kanaler och, eh, partygator. Jag och en väninna tog det vrooomsnabba bullet-tåget på morgonen, sedan promenerade vi i solsmekta gränder, fotatde en massa massa (bilder finns på fejjan för er som är kompis med mig), åååhade och aaaahade över alla handkarvade detaljer i den första av stadens berömda trädgårdar, medan monstret traskade omkring i sina nya, ljusblå skor med grisar på. Hon var för övrigt på ett strålande humör hela dagen, flörtade mot allt och alla (speciellt de som var sura eftersom jag kört på dem med barnvagnen - vi har ett fint samarbete!) och blev som en liten hundvalp redan när hon fick se bilbarnstolen.
Efter trädgård nummer ett promenerade vi längs den platan-kantade partygatan, det luktade öl och såg solkigt ut på dagen men är säkert helt magiskt på natten. Suzhou kallas inte för inte Kinas Venedig (shit vad jag låter som en dålig reseguide nu), så på baksidan av de söta huslängorna löpte kanaler på bägge sidor, med små välvda broar och träd som hängde ner mot vattnet, lite som tårepilar. Det kanske det var också.
Vi åt lunch på en kinesrestaurang med stora speglar, röda sammetssoffor (som efter vårt besök aldrig mer kommer bli sig själva igen, impregnerade som de är av amerikansk bebis-turkey dinner på burk) och kristallkronor. Åt otroligt vansinnigt goda dim suns och monstret käkade hela två melonklyftor efter att ha skrapat barnmatsburken ren (hon gillar amerikansk barnmat, bara inte Semper för den luktar helt enkelt - burk), sen var hon stinn på socker hela eftermiddagen. På ett kafé snackade jag rivningsraseri med en av stadens bohemer - vi västerlänningar är mer välvilligt inställda till gamla hus eftersom de inte är synonyma med ohyra, vinterkyla och TBC på samma sätt - tills han fick sällskap av en skallig lika cool kompis. Monstret fick en egen sammetsfåtölj med en kudde, där vi gjorde ett nytt trick som ayin lärt henne. Man ropar "shui jiao!" (sova), klappar med handen på kudden och då kastar hon sig ner med huvudet på kudden och skrattar. Inte ens den surmulne bohemen kunde låta bli att dra på munnen då.
Promenerade sedan längs gatan och väninnan köpte en sidenscarf; Suzhou är känt för två saker - siden och pärlor. Efter det tog vi en taxi till den andra trädgården, och den var betydligt mer trädgårdsaktig, med blommor, träd och buskar i lager på lager och omlott. I mitten, som alltid, en näckrosdamm fylld med guldfiskar. Lyckades också hitta någon sorts gräsmatta där mitt monster fick rumla fritt på en filt (men hon ålade på nolltid bort från filten och började stoppa den lokala markvegetationen i munnen, varför jag raskt förpassade henne till Ergon).
På tåget på hemvägen var det ystert värre och jag var tacksam för att jag stoppat med en bok, den gav förströelse större delen av tiden. Monstret har blivit så stor nu att hon kan blädddra och titta själv i böcker, medan jag slappnar av, det är kanon.
I taxin hem var det kö, en trögflytande gegga av bilar; när vi äntligen kom hem var vi rejält trötta bägge två, vilket i mitt fall yttrade sig genom att jag var distanserad och monstret, hon skräckfilmsskrek med jämna mellanrum så att jag höll på att hoppa ut genom fönstret. Obehagligt och skärande är det, något nytt hon har börjat med, gärna när man pratar i telefon (om hon inte stoppar in hela handen i ens mun, medan den andra försöker slita telefonen ifrån en). Å andra sidan får man lov att vara lite trött efter en sådan dag.
När mannen kom hem blev det bad, sedan lyckades vi klämma en hel flaska Perrier Jouet för igår, girls, var det vår tredje bröllopsdag! Inte lika imponerande som vårt tioårsjubilieum i maj förvisso, men ändå en helt legitim anledning att pimpla champagne, bli lite på örat och prata nostalgiskt om sitt förflutna.
Nu är det tänkt att jag ska jobba. I eftermiddag har jag babydate med en schweizisk väninnas dotter på Starbucks Xin Tian Di (ett bilfritt mysigt område med gamla stenhus) och Ikväll har jag också utgång med mina mammakompisar, tanken är att vi ska kolla upp det nya innestället Bund 18 på The Bund, men vete sjutton om jag orkar... är - faktiskt -lite bakis.
I förrgår, det har jag inte berättat än, var jag fortsatt lite matt på grund av förkylning; monstret sov jättelång lunchsömn - heaven! Sen fort in i en taxi och iväg till lekgruppen, där hon genast bondade med den andra av ickekryparna, en liten tjej som är om möjligt ännu mer saktmodig, precis som hennes mamma som är författare. De två satt där i harmoni och petade på en plastfisk tillsammans, tills kanadensiska väninnans pojke kom galopperande som en hel buffeljord och - wrrooooom! -ryckte fisken ur händerna på tjejerna, rev monstret i håret (hon har väldigt mycket och pojkarna älskar att dra i det!) och stack fingret i ögat på den andra flickan. Facit: Två illvrålande flickor, en förvirrad liten pojke med en plastfisk och en generad kanadensisk mamma. Det har sina sidor att ha en niomånaders bebis som kan GÅ och som väger 11 kilo!
Izunia, behöver de skor innan de kan gå..? Köpte monstrets efter att hon vankat omkring i strumpor ett bra tag. Men de kanske värmer?
Och jag håller med dig när det gäller snitt, verkar urläskigt, plus att man får ett fult ärr och har längre återhämtningstid. Tvåan brukar f.ö. kallas kanonen, för den kommer så fort. Ja, inte alltid men de flesta vittnar trots allt om att den första förlossningen är den jobbigaste. Jag var själv rätt slut efter 11 timmars hårt arbete, och det är ju ändå rätt "lagom" tid. Ser fram emot att det ska gå lite fortare nästa gång.
(Akutsnitt får man f.ö. bara vid komplikationer och då blir man helt nersövd i motsats till att de sätter en spinal, det du tänker på är nog planerat kejsarsnitt, eller..?)
Ryggen - är det månne det myckna bärandet på din stora lilla tjej? känner samma sak...
Bortskämda barn: Aaaa girls you ain't seen nothing... ni kan inte förstå hur osympatiska en hel kinesisk generation av ensambarn kommer att bli. Här går det alltså sex vuxna på varje barn - föräldrar och morföräldrar. En del barn förblir infantila och handfallna tills långt upp i tjugoåren, andra blir väldigt övergödda, ytterligare några blir urstressade av att behöva leva upp till så många olika förväntningar (när man gifter sig tillkommer ju ytterligare sex vuxna med väldigt uttalade krav) men man ser också en massa, massa aggressioner bland dessa barn. Tror att de börjar slå och skrika och domdera för att de helt enkelt mår dåligt av att få allt detta fokus på sig.
Nu, jobb. Kram!
. Japp, vi känner redan varandra från två andra trådar jag hänger på samt har träffats IRL. 