Novembermorgon, försöker skapa lite sol med alla taklamporna tända och min playlist som heter "GLAD!" på I-tunes. Dottern, som sov 11 oavbrutna timmar i natt efter en späckad söndag (mer om det senare) är ute i trädgården och sparkar boll med ayin och hälsar på klementinerna, som nu hunnit bli fyra, i det nyplanterade klementinträdet.
Ni trodde kanske att jag övergett er helt, men så är det inte. Det är bara paradoxalt nog mindre tid till BT nu när jag har FLER ayitimmar, för det är plötsligt lönt att jobba och omoraliskt att sitta på nätet. Vilket jag ju mycket hellre vill såklart.
Förhoppningsis: En stor, mjuk, mysig, varm kram till dig. Tror du är lite som Jane Austens Emma, tänker så mycket på alla andra så att det inte blir nåt kvar till dig. Själv gick jag ju till en ljuvlig KBT-tant när allt kändes som mörkast och höstdeppigast. Hon hjälpte mig att hitta olika sätt att slappna av och kunna njuta av de enklaste små ting. Min man var ju också frånvarande då, men mer geografiskt. Din man verkar lika frånvarande trots att han är fysiskt nära. Det låter inget vidare. På ett eller annat sätt får ni nog börja nysta i det. Inte meningen att någon ska behöva ha så många vänner och en man och ett jobb och, ja, ?allt?, och ändå behöva sitta och vara ledsen kväll efter kväll i soffan. Ibland kan man helt enkelt behöva en snäll tant som sitter på en stol mittemot en och ställer frågor som man själv får svara på, ibland kanske man behöver nåt annat, en resa, en helg med sin man, massage? vad som funkar för dig vet jag inte. Men jag hoppas att det blir mindre tungt, snart. Förstår att vädret och mörkret knappast gör saken bättre.
Pashminasjalar kryllar det av här, de är i varierande kvalitet. Kostar från ungefär 20 kronor och uppåt, beroende som sagt på hur bra de är och hur mycket man lyckas pruta. Tack för att du påminde mig, sitter och känner mig frusen och har ju en låda full med sjalar i olika färger. Om du vill kan jag köpa ett par till dig och skicka, när jag kommer till Sverige efter jul.
Snorsug till monstret ja? sist hon var förkyld, för bara en månad sedan, kunde hon lustigt nog snyta sig. Det var en reflex när man satte en näsduk för hennes nos. Men denna gång har hon glömt hur man gör så jag har fått testa sugen. Det är bara det att hon blir fullständigt vansinnig, vrider sig som en ål och vrålar och nästan bits. Testade att vara pedagogisk och låtsassuga magens näsa och skratta jättemycket, du kan ju tänka dig hur vi såg ut. Sen försökte jag en ny metod, attackera monstret med sugen, snabbt och effektivt. Det var det dummaste jag kunde göra, hon blev tvärarg. Så nu får hon snora. Inte hela världen faktiskt, hon käkar ju ändå den lilla tjockisen.
Mlle M. Ditt bröllop låter kanon! Speciellt variationen av platser och aktiviteter. Några tips från en som hade ett trespråkigt bröllop: Tänk på att inte ALLT behöver översättas, det räcker med några delar här och där. Poängen är ju att gästerna ska känna sig välkomna, inte att de ska fatta varenda ord av varenda tal. Ibland kan man t ex låta olika vänner läsa olika delar av en bön, på olika språk. Talen kan sammanfattas.
Sen håller jag helt med om det Amelle sa, att man ska lägga krutet på de detaljer som är viktigast för en själv. I mitt fall var det, uhm, nästan allt ? utom diskot. I mannens fall var det, uhm, diskot. Ljud, ljusanläggning, DJ och att hitta en lokal där vi fick parta fram till klockan sju. Sen hade vi ju också ett år på oss.
Jag gillar inte färdigköpta lösningar och är rätt händig av mig så vi hade ju dessutom tillverkat det mesta själva, med hjälp av illustratörer, florister med mera. Så det blev ? dyrt och arbetskrävande. Har man inte, som vi, ett helt år och en halv mille till sitt förfogande, kan man ju välja det ena eller det andra. Färdigtillverkat ELLER hemgjort. Eller så kan man helt enkelt dra ner på ambitionerna. Vissa grejer, rätt mycket måste jag säga, spelar ändå ingen roll när det väl kommer till kritan. Till exempel var det nästan ingen som märkte att min caketopper var speciell på något vis - en cernitskulptur med små utsökta höstlöv, föreställande mannen och jag. Den hade jag lagt en hel vecka på! Men när tårtan kom fram var de flesta för fulla och för trötta för att kolla in detaljerna. För vi hade missat att det kanske är en smula långt med en middag som varar fram till klockan ett på natten. Vi borde helt enkelt ha startat lite tidigare och haft lite färre än sju rätter. Nåja, vi och våra gäster var i alla fall hur nöjda som helst på det stora hela.
Amelle din lyckost, söders höjder låter underbart. Hur gick flytten? Fast du kanske inte hinner berätta om det just nu.
Veckan som gått, då. Sammanfattningsvis har jag lyckats komma ur min kvällskoma, eller rättare sagt jag kan numera ta mig över tröskeln och stanna ett par timmar till på middagen eller festen, eller vad det nu är, så jag har varit ute hela tre gånger på senare tid, ibland inte varit i säng förrän halv ett, sen har man ju knappt varit funktionsduglig dagen därpå (jag går ju alltjämt upp tjugo i sju varje dag). Fast det kan ju vara värt det. Har ju också numera två timmar till mitt förfogande under dotterns eftermiddagssömn, till en liten nap följt av kaffe och mer jobb.
Trots alla fina rutiner och korgarna fyllda av fina nya träleksaker målade med giftfri färg kan jag ändå känna att tiden går lite långsamt under mina sammanlagda sju timmar varje dag när jag är mamma, blott och bart. Under de fyra eftermiddagstimmarna går vi ofta en promenad, handlar eller hänger på kafé med någon av mina kompisar, läser böcker, leker ?vilken hand?? eller ?tittut? eller något i den stilen. På morgonen sjunger och dansar vi, innan lunch kanske det blir en liten promenad i parken där vi häpnar över baklängesflanörer (fortfarande) och andra kinesiska tokerier. Skillnaden är väl att dottern börjar bli äldre nu och behöver lite mer ?meningsfull strukturerad stimulans.? För även om jag skulle kunna sätta henne på golvet med någon köpt förströelse och skriva mail eller inlägg på BT så känns det så himla oartigt på något vis. Så ? jag gör som de flesta andra mammor här i stan gör, av olika anledningar. Undersöker det enorma utbudet av privatskolor för småknoddar med mammor. Japp, redan vid sex månaders ålder börjar det drillas i mandarin, engelska, finmotorik, borsskick, krypning och musik. Jag, som har fullt sjå att skydda min dotter från den språkliga korseld som är hennes liv (fyra timmar kinesiska varje morgon, ett par timmars engelska på eftermiddagen, franska när pappa kommer hem och så en ständig resonansbotten av svenska) ser ingen anledning att hetsa på utvecklingen, tvärtom. Både dottern och jag är stora fans av ? djurljud. Kryper gör hon fortfarande inte eftersom hon har nån sorts evigt forskningsprojekt som distraherar henne. Igår satt hon i en och en halv timme (!) absorberad av en kulram i lekhörnan på en brunchrestaurang, medan andra barn i olika storlekar levde rövare runtomkring henne. Vet inte vad hon kom fram till, får väl fråga igen om något halvår eller så. Men de här privatskolorna i alla fall. De är rätt intressanta, för de är en produkt av amerikanska supermoms och kinesiska superföräldrars önskemål och ekonomi. Dessa två samhällen är förbluffande lika i många avseenden. Framför allt det ständiga jämförandet. Det är lite olika ? medan de kinesiska föräldrarna är fixerade vid hur mycket bebisen väger och hur mycket ersättning den tar vid varje måltid (1 liter är någon sorts riktlinje), är amerikanerna helt fixerade vid att bebisarna ska vara A. Kreativa och B. Tala många språk. Kanske för att så många av dem har språkkomplex själva? Vet inte.
Den bästa skolan ligger i alla fall två dörrar ner från vår trädgård. Här står Bugaboos och Mc larens (de enda barnvagnarna som gäller i Shanghai) på rad utanför dörren, en och annan förälder är lite präktig och bär sin bebis i Ergo också. Alla ger bara ekologisk mat och har pedagogiska träleksaker. Kort och gott- vi skulle passa perfekt där, monstret och jag. Uppfyller ju samtliga kriterier .Följaktligen skrev vi upp oss på en gratislektion i ?Play Nest?, klassen för 6-18 månader. Monstret var mycket yngre än de andra eleverna, som allihop var västerländska barn med sina mammor. Förutom en stackars övergödd kinespojke som stod mitt i rummet och vrålade, iklädd en collegetröja som det stod ?ADORABLE 1? på, trots att han var, eh, anything but. I sina grenlösa blöjbyxor, med synlig blöja under, framstod han som ännu mer annorlunda. Han var där med sin farfar som inte pratade ett ord engelska så han kunde heller inte guida honom genom alla ?sitta i en ring och göra samma sak på samma gång?- aktiviteter. Monstret däremot blev genast toklycklig av alla underbara rutiner och ritualer. Hon är inte alls som jag, som for runt som en liten elvisp, utan försökte genast bemästra handklappning, vinkning, dunkande på en trumma (i tur och ordning), handtvätt under speciell tvätta händerna-sång och ätandet vid litet minimatbord ? utan att sno de andra barnens mat. Flera av de andra barnen blev däremot stressade av det ständiga aktivitetsbytet, speciellt pojkarna som var mycket klängigare.
Trots det hisnande priset för en termin (1,5 timmar 2 ggr i veckan i nio veckor kostar 5600 kr) övervägde jag allvarligt att anmäla mig till den enda lediga platsen, tills jag dagen därpå gick på pedikyr ? och insåg att jag har världens mest lättroade dotter. Tillika en stad som är full av mysiga pedikyrsalonger. Jag räknade ut att jag skulle kunna göra pedikyr i 5 timmar varje vecka till samma pris som den där skolan, och min dotter skulle antagligen vara ännu gladare. Kineserna är så roliga. Man sitter och får fotmassage och färg med blommor på och dottern sitter bredvid i soffan, så kommer det in tre tjejer som klappar i händerna, sträcker ut dem mot dottern, lyfter upp henne och - vips! Springer iväg. Var monstret var under mina två timmar i himlen har jag typ ingen aning om, men när hon kom tillbaka var hon i alla fall jätteglad och det är ju det viktigaste.
I söndags testade vi ytterligare en variant på aktiviteter, en musikklass på superamerikanska globala lekskolan Gymboree. Jag säger superamerikansk för bara amerikanerna kan skapa en skola där du, så fort du går in genom dörrarna, hör en öronbedövande sång med en man som med äkta ?feeling? sjunger: ?Happy to be / at Gymboree / we love you, we love you / sharing each other in harmony??
De har till och med en egen clown precis som ett annat berömt varumärke, och då menar jag inte GB Glass.
När jag kommit över den där första lusten att misshandla något litet och luddigt så skrev vi upp vårt namn på namnlistan. Där stod redan femton andra namn, åtminstone tror jag att det var namn, jag kan ju inte läsa kinesiska tecken. Det var alltså vi och så femton kinesfamiljer. Trots mina onda aningar blev det i alla fall riktigt bra. Ingen stirrade på oss och de andra bebisarna var riktigt engagerade och väluppfostrade, bra mycket mer än monstret och jag faktiskt. Så om inte annat var det intressant för mig att se, att moderna föräldrar inte bara bär omkring på sina barn och gör smackande ljud, utan både ställer krav och uppmuntrar dem.
Men smakar det så kostar det. För 240 kronor för 45 minuter kan medvetna medelklasskineser musicera eller ? som det heter ?träna sina barn att krypa? i en tvåspråkig miljö. Själv är jag ute efter att ha kul och bonda med min dotter och få nya ideer till hur vi kan utveckla leken, för lärarna är undantagslöst skitduktiga i att få bebisarnas uppmärksamhet och göra dem engagerade. Och med tanke på att både dottern och jag tillbringade den första kvarten av gårdagens lektion med att sitta i ett hörn och blänga på de andra ? tills läraren upplyste oss om att vi faktiskt gärna fick delta ? så kommer det nog att göra oss väldigt gott. Den dag jag bestämmer mig för att börja. Tycker att det är lite bortkastade pengar än så länge.
Utöver att vara mamma så har jag såklart jobbat och tränat och lagat en massa mat. Det senare ganska halvhjärtat, som något som bara måste göras. En hel del hämtsallad har det blivit, min nya favorit heter Spicy Beef Asada och innehåller förutom oxfilé, svarta bönor, rostad paprikaemulsion och ? såklart ? en massa olika salladssorter. För 75 kronor får man en jätteportion hemlevererad på en halvtimme.
Att vara expat innebär ständiga möten och skilsmässor. Hittills har det varit betydligt fler möten tack och lov, min syrianska väninna kom ju som sagt tillbaka förra veckan efter sju månaders visumstrul. I välkomstpresent fick hon mitt sällskap och en middag på favvobögbaren, och sen skickade jag städayin hem till henne nästa dag för att städa ut hennes frys som stått avstängd med mat i, så nu var det fler larver än matmolekyler därinne. Undvek taskigt nog att berätta för ayin vad jobbet gick ut på, förklarade bara att det nog skulle ta ?en timme max? och att hon slapp jobba mer den dagen. Min kompis blev tårögd av tacksamhet. Och har trots detta inte öppnat frysen en enda gång sedan dess. Hon säger att hon aldrig mer kommer att använda den. Nåja, nu vet hon i alla fall att hon har en vän att lita på när det verkligen är kris.
En tråkig grej är att en av mina bästa väninnor ska åka tillbaka till Sverige. Därför ställde vi till med avskedsfest i onsdags. Vi bestämde oss för att ge henne och oss själva en riktig kinesisk upplevelse och bestämde träff på ett spa, som också är nöjeskomplex och restaurang. Vi träffades i foaljén i den flådiga femvåningsbyggnaden. Där stod ett självspelande piano och en hord av pojkar plockade av oss skorna och frågade om vi ville bli serverade drinkar eller något annat. Det ville vi inte, än. Sen var det lite som på IKEA, en snitslad bana genom olika rum, uppför breda mattbeklädda trappsteg, in i salar, genom korridorer. Om man trots detta gick vilse så uppenbarade sig genast en moderligt leende dam och lotsade en rätt igen.
Efter att ha klätt av oss precis alla kläder i omklädningsrummet kom vi in i den första avdelningen, den för skrubb och inpackning. Fnittrande la vi oss på glansiga, vita, galonklädda sängar och lät oss bli åtgångna av burdusa, halvsadistiska massöser som vrålade med råa stämmor, oavsett vad de sa (?ni är vackra!? ?Var tyst och slappna av!?. Efter något som hette ?sea salt scrub? men kändes som grovt sandpapper, och ansiktsmask med iskall hyvlad gurka (under tiden stod en annan tjej och hällde varmt vatten över brösten på en, så att jag fick tvångstankar om att monstrets oätna middag skulle börja strömma ut) så var det dags för yoghurtinpackningen. Vilket i detta fall innebar att man tog en helt vanlig, köpt plastflaska med drickyoghurt med kemisk jordgubbssmak och värmde den, varefter man hällde den rätt över kroppen och geggade in den. Vi var sju stycken som valde samma behandling, så ni kan ju tänka er att stanken var rätt olidlig. Jag kände mig som en gigantisk My Little Pony och skyndade mig in i duschen där jag passade på att använda alla gratis tvättprodukter (allihop hette något med ?white eller whitening? så jag förväntade mig att se ut som en kossa efteråt).
Nästa sal ? SHIT vad långt det här inlägget kommer att bli! ? var själva spa-avdelningen. I olika bassänger med gåtfullt innehåll (skyltarna stod på kinesiska) kunde man uppleva olika sensationer. Dessvärre, eller kanske dessbättre, fanns inte den bästa bassängen kvar längre, den som var fylld med levande fiskar som äter hudrester direkt från ens kropp. Vi hann i alla fall testa den rosa rosenvattenpoolen, basta, ligga i utomhusbad (för oss bortklemade stackare kändes det nästan som vinterbad, i den tjugogradiga kylan) och ligga i stor, rund bubbelpool och diskutera världsproblem, med en av tjejerna som jobbar på UD. Hon hade för övrigt smugglat in sin mobil för hennes tjänst innebär att hon måste bli nådd 24 timmar per dygn i händelse av kris. Och kris blev det nästan när en av ayierna av misstag slängde hennes mobil ? som låg gömd i en ihopknycklad handduk ? i tvättkorgen. Som tur var, såg hon det.
När vi ansåg oss färdiga var klockan redan halv elva och vi började känna oss präktigt hungiga. Tillbaka in i omklädningsrummet, där vi försågs med de obligatoriska, hawaiimönstrade pyamsarna. Sen smög vi oss fnissande in i en jättesal där slöa kineser låg på massagebänkar och rökte och tittade på individuella TV-skärmar, medan ryska dansöser åmade sig på en stor scen iförda röda schabrak.
Matsalen låg på näst översta våningen och vi var ensamma där. Maten förtjänar inte så många ord men dim sunsen var som vanligt supergoda och konversationen flöt så bra som den bara kan göra när sju huvusakligen främlingar tillbringat många nakentimmar tillsammans.
Efter middagen åkte jag och en annan tjej hem, de andra bestämde sig för att avsluta kvällen på översta våningen, med en fotmassage.
Det där var veckans i särklass knäppaste och roligaste upplevelse.
Andra inslag som förtjänar ett omnämnande är niomånaderskollen med monstret i torsdags. Hon ligger alltjämt högt både i vikt- och längdkurva, om än inte lika mycket som tidigare. Var också inne på att kolla hennes järnvärden eftersom alla hennes små kompisar som testat har haft anemi, men sedan bangade jag när fyra sköterskor stod och klämde på hennes knubbiga små armar med fingrar och snärtande gummislangar medan monstret hulkade av skräck och sköterskorna utbrast saker i stil med ?oh my gawd, there?s no way we can find a vein here?. Så, ja, vi drog oss helt enkelt ur. Valde att leva i lycklig ovisshet istället. Och för övrigt fick vi ändå veta, av vår läkare, att det är mer regel än undantag att ammande små bebisar har anemi i den här åldern, innan de äter riktigt bra med kött och lyckas höja sitt järnvärde igen. Alltså normalt och inget att noja över.
I fredags eftermiddags fikade vi med syrianska väninnan. Ett märkligt inslag var när en liten fransk treårig pojke ställde sig framför monstret, log och ? smällde till henne i ansiktet. Hon blev så häpen att hon inte sa något. Jag läxade däremot upp pojken, högt och på franska, medan hans föräldrar satt vid bordet bredvid och mjäkigt viskade ?non Victor, fait pas ca Victor, on va rentré à la maison?. Så till slut stod han i alla fall och klappade monstret på armen och försökte sig på att vara snäll istället.
fredag kväll var avskedsfest hemma hos svenska väninnan med ? sorry svenska väninnan ? läskig degig pizza med oidentifierbara köttfärsklumpar på. Hennes trevliga väninnor hade varit i badhuset och bestämt sig för att inte komma, så de flesta av gästerna bestod av hennes mans galet tråkiga finska, svenska och amerikanska kolleger. I två timmar stod jag (i min ? om jag får säga det själv ? asgrymma petrol-färgade nanette lepore-top) och konverserade VD:n om hans resor genom amerikanska mellanvästern på Harley Davidson, sen tog vi taxi tillbaka in till stan.
I lördags åkte jag till tygmarknaden och plockade upp tre par manchesterbyxor åt monstret, sen vidare till IKEA för ? tada! Ryktet hade nått mig om att julmaten kommit! Kånkade sedan hem på sex flaskor Blossa glögg (vanlig vinglögg, cognacsglögg och romglögg), en Aladinask, tre burkar ABBA sill, skumtomtar, julmust, julknäcke, Annas pepparkakor (vanliga och fullkorn), blåmögelost till fullkornsknäcken samt julöl. Lycka! När jag kom hem tog jag mig en välförtjänt nap, sedan käkade vi chokladtryfflar och pratade om framtiden ? vi har bestämt oss för att vi nog ska stanna kvar här till sommaren, trots allt ? och luktade på den sista skvätten voluspa doftljus. På eftermiddagen gick vi en långpromenad i regnet, till en bokhandel där man kan sitta i sköna soffor och äta ljuvlig italiensk glass och dricka Illy, medan man bläddrar i sina eventuella köp. Monstret hänfördes i sin tur av golvet på barnavdelningen, det var av glas och därunder fanns mjukdjur, klossar och andra saker som distraherade en från alla eventuella försök att krypa ? igen.
På kvällen var vi lata och beställde mat.
I söndags började jag som sagt med en musikklass, sedan tog vi tunnelbana bort till ett ställe med en ryktbar brunch, som vi äntligen fick tillfälle att testa. Vi skulle fira manhattanväninnan och hennes makes födelsedagar så mannen beställde in en flaska champagne och allt. En lång stund satt vi vid bordet och kalasade på caesarsallad, små grillade nötfärsbiffar och - eh ? burk med rödspätta och potatis. Sen tog vi våra champagneglas och satte oss på golvet i lekhörnan, allihop. Det var jättemysigt på alla sätt, men när vi kom hem tillstod både mannen och jag att vi ser fram emot att för en gångs skull kunna sitta ner en hel middag med paret som numera tillhör våra bästa vänner, och prata ostörda. Så dubbel ayi-insats är planerad till någon kväll inom den närmaste framtiden.
Eftersom vi lekt bort hela morgonen kom ayin på kvällen istället. Sen nattade vi monstret som vanligt och käkade lite lammgryta med enebär och lingon. Jag la mig tidigt och sov djupt som i koma, tacksam över den tysta dottern. Inte ens myggen lyckades väcka mig.
Nu är hjärnan mosig och fingrarna ömmar så jag ska gå en sväng till gymmet. Resten av veckan har jag INGENTING planerat, förutom att vi ska ha sju vänner och två bebisar här på crepes igen, på söndag. Men om jag känner mig själv och den här staden rätt så lär det hända ett och annat i alla fall.
KRAM! G
