Kära tråd, den stora tröttheten har slagit till. Man ligger raklång på golvet och all ens kraft går åt till att stoppa en rännil av dräggel från att rinna ner längs hakan. Och då är man inte ens bebis utan bebisens mamma.
Råkylan har slagit till, tjugo grader på dagen, femton på natten. Cashmereplagg åt ungen och fem år gammal svart kavaj från Mango, Sergels Torg, åt en själv för man prioriterar så snett nuförtiden. I fredags kväll gick mannen på konsert med Beijing-bandet Cold Fairyland, själv tog jag mitt snoriga (igen!) monster och gick tio minuter till pedikyristen. Sen satt vi där i det flödande ljuset, i gröna soffor, i två timmar. Sen gick vi hem och åt och sov. Lördagen förflöt ungefär likadant, förutom att jag tillbringade dagen med en väninna. Vi började på tygmarknaden där jag beställde tre par vinterbyxor (ni kan ju gissa till vem), sen gick vi till barnmarknaden, inte för att köpa barn, men väl kläder TILL barn, och leksaker som luktade misstänkt mycket av något lösningsmedel som säkert har varit förbjudet i Europa sedan förrförra sekelskiftet. Sen åt vi lunch i Xin tian di, tankade kaffe och tog sedan en taxi hem. På kvällen skulle vi ha gått på Barbecueparty men monstersnoret satte stopp för det. Istället unnade vi oss varsin massage på lyxhotellet där vårt gym ligger. En i taget, medan den andra lekte med dottern och de nya stinkiga leksakerna.
Idag jobbade vi hela förmiddagen, jag hann också powerpromenera en timme, sen beställde vi lunch. På eftermiddagen hade jag och Manhattanväninnan promenaddate. Hon har nytt knallrosa hår precis som en My Little Pony och ser ännu mer galet fashion ut än tidigare. Hennes dotter är vad amerikanerna beskriver som Strawberry blonde och lägg därtill att de har en orange barnvagn som ser ut som en rymdfarkost så har ni bilden klar för er. Mitt monster var bedövande söt i bruna manchesterbyxor, begie cashmerehoodie och sin tufsiga einstein-frisyr som speciellt små pojkar älskar att dra i. Vi vandrade runt under brunbrokiga löv i French Concession, hejade på vänner, babblade och babblade och gjorde sedan ett snabbt inhopp i en lyxig butik med köksredskap. Jag som älskar att laga mat och dessutom är rätt bra på det, har paradoxalt nog extremt kassa grejer, mest rostiga gamla ikea-kärl och liknande, medan väninnan som är fullkomlig matlagningsanalfabet skulle köpa dyra kopparkärl för att börja - äntligen - laga någon sorts vettig kost åt sin dotter som har järnbrist. Japp, av monstrets tre bästa babypolare så har samtliga tre - järnbrist. Allihopa ammas och ser jättestora och friska och starka ut. Så nu är man ju lite nervös; på torsdag har vi niomånaderskontroll och då ska även vi kolla blodvärdet. Det är tydligen mer regel än undantag med järnbrist hos bebisar som ammas.
Åter till promenaden. När vi var på väg hem passerade vi den söta katolska kyrkan som ligger några kvarter från oss. Av någon anledning får man lov att vara utövande katolik i det här landet, medan andra religioner förföljs och utövarna sätts i fängelse. Det var tjockt med folk och härlig stämning, sorl och surr, och ryktet hade spridit sig till en stor del av områdets handikappade och tiggare som flockades kring utgången - att här fanns pengar och medlidande att hämta. Sådant är det i övrigt ont om, i det här landet.
Nu är det sen kväll - vi är numera hela sju timmar före er - och fläskfilén är uppäten och kärlen diskade och nu ska jag sova, för oavsett hur länge jag gör det så känns det som om jag aldrig kommer i kapp ändå. I synnerhet inte som mannen och väninnorna är lika trötta, allihop. Finns liksom ingen energi att hämta någon stans. Tack gud för att det finns kaffe. Och BT.
Vilka mysiga dagar ni har, allihop! Grattis Zua. Och förhoppningsis, 94-årskalas, respect! Hur är det hemma hos någon som är 94, undrar då jag som inte har några släktingar alls knappt, utom min omedelbara familj.
Kram på er, G.