Ännu en tur med barnkarusellen

hahha Lappis, *huvudet på spiken*

Problemet är att jag helt snöat in på första hindret *snublar likt Kallur*, för egentligen har det ju alltid varit målet att VI ska bilda familj. Och första hindret är då att få ett pluss. Efter det är det bara suddigt.

Vet inte hur det blir med ivf och så, han säger inte så mycket, den där doktorn. Men det är först och främst om de märker att makens spermier inte överlever centrifugen (inte kontorsstolscentrifugen, frullan!)

Min akupunktör sa idag att endast var 4:e ägg fäster. Jag fick en nål precis på nidationspunkten så jag hoppas att den ger resultat. Men nu får jag inte tänka mer på det. *lalala*

vad fint det är med alla löven! Cyklade till stan idag och hela cykelbanan var alldeles gul av alla asplöv - som en gata av guld!
Nu ska jag gå till affären och handla grejer till en Gulaschsoppa - det är väl höstigt! Eller mest vintrigt, egentligen... *joddelahohooo*

Ibland känner jag att jag nästan inte har insett vad som komma skall, den dagen vi plussar. ttrots lång väntan så känns det så overkligt att vi någonsin skulle kunna bli föräldrar. Tänk om vi aldrig blir det? Maken får ju darr på läppen så fort det är bebisar på tv. Och då får jag det med, för jag vill så gärna för hans skull att det skulle funka!

Men ni står väl i kö för både insemination och IVF??!!

Mitt probelm är istället att jag alltid blickar så jäkla långt framöver så det där med adoption började jag ta upp med maken innan vi startat med IVF'er vilket gjorde honom förbannad .. och han åter igen kallad mig pessimist.

Själv har jag alltid sagt att jag vill försöka få barn och går det inte så går det inte. Trodde nog aldrig att jag skulle gå så långt som till IVF och nu stå i adoptionskö. Nu vill jag verkligen bilda familj med min underbara man. Men jag vill och måste se ett slut på allt det här med hormoner och försök ... skulle inte orkå som vissa andra med att göra 10 IVF försök etc. Inte min grej!

Nu dags för veckans akup. Bye!

alltså, jag fattar inte riktigt vad vi gör. Men tror att vi står i båda köerna. Men är inte helt säker och orkar inte bry mig.
Förstår att du inte orkar, det måste ju vara otroligt påfrestande om inte bara för kroppen så för psyket.

Till nyår ska vi ställa oss i adoptionskön, maken är mer på än jag. Han är så otroligt barnkär! Jag har sån tur, men sån jäkla otur att det aldrig blir nåt.

Cicci
Maken tyckte att Victor hade dina ögon!

Hoppas våra barn får hans, de är helt hypnotiska - hahahah! Kanske med min längd på fransarna men med hans färg. ooohh

Lappis
lycka till hos aku'n!

Jag är verkligen för insemination. Vilken fantastisk möjlighet för kvinnor som inte har hittat rätt och vill ha barn.
Jag har en fd kollega som inte har haft någon tur med karlar alls och känner åren går, hon ska nu till Danmark och inseminera sig, och även min bästa kompis. Hennes psyjkolog frågade ju henne vad som var viktigast, skaffa barn eller skaffa karl, och hon svarade barn.
Jag förstår inte varför det är ego med insemination? Skulle jag kunna tänka mig själv, verkligen. Och alla lesbiska par har ju en fin mänsklig möjlighet iom det.
JA JA, alla tycker vi olika.
Jag lääääääääääääängtar efter min mage och att föda barn var det mest undebara jag varit med om, det slår allt jag har gjort i hela livet.
Höra hjärtljud, känna sparkar etc etc, wow.

hoppas du är gravid lappis, skulle inte förvåna mig om det plötsligt tog

Nu har jag träffat Frullan o kokosen med barnen. Kulturhuset var inte direkt vad jag hade förväntat mig vad gäller barnaktivitet, tror inte jag hamnar där igen.
Junibacken blev det således inte idag, men det får det bli nästa vecka.

kram

Täta inlägg från mig nu...

Spännande diskussion!

Jag hade garanterat provat ALLT inkl IVF, ÄD och adoption för att få ett barn! Jag har längtat jättemycket efter att vara gravid och skulle nästan säkert välja ÄD före adoption om man trodde att det skulle kunna funka.
Men hur lätt är det eg att hitta en äggdonator då? (ni kanske redan har pratat om det?)

Jag har föresten varit en tur till gyn igår då jag hade riktigt jälva ont i magen under natten och morgonen. Jag tänkte att det säkert antingen går över el resulterar i missfall, men min man blev orolig och ringde sjukvårdupplysningen som tyckte att man skulle kolla så att det inte var ett X.

Alltså blev det vUL där man såg en lite förtjockad slemhinna och en PYTTEliten uppklarning som kanske kanske var början till ett barn. Dock kunde de inte säga nåt säkert utan de ska följa HCG. Normalt stiger det kraftigt på två dygn om det är en levande graviditet så på måndag vet jag! Konstigt nog har detta gjort mig lugnare för nu vet jag att jag får ett svar på måndag och kan sluta analysera minsta symtom el brist på dem.

Det som har stört mig har nämligen varit att jag haft så lite symtom. Lite illamående och minimalt ont i brösten. Tycker att alla som varit gravida pratar om att de kände direkt i brösten, men jag tror mest jag inbillar mig...