In vino och cappuccino

Tittar på bilderna från dopet och tänker - det var fel.

Den snälla prästens leende ser plötsligt diaboliskt ut, för att inte tala om mitt eget, bredvid den lilla aningslösa som plaskar i dopfunten.

Vad är jag för en människa egentligen?

Det kändes rätt, då när jag (mot mannens vilja) fattade beslutet att "ge" henne ett dop. I efterhand känns det trots allt mest som om vi "dömde" henne till detsamma.

Och ändå är jag så kluven. Känner kanske 40% för och 60% mot, medan proportionerna tidigare var omvända.

För en gångs skull känns det svårt att ha detta ansvar. Nu när man har brustit i det.

Alltså för att förtydliga: Jag är osäker på om det var rätt, men när jag tittar på bilderna av monstret så känns det för första gången inte så bra. Hon är så liten, rund och mjuk. Dopfunten och religionen är hårda och stela, jämfört med henne. Vill inte att hon ska pressas in i en mall, inte än. Och så har jag ändå utsatt henne för precis det.

Och samtidigt... en egen dag. Ett eget sammanhang, ett minne, presenter, människor som kommit dit bara för hennes skull. Foton, något att berätta. En status, ett värde.

Och samtidigt en gång till... status och värde hade hon ju redan innan, precis lika mycket.

Nä fan, nu ska jag sova. Jag är nog helt enkelt trött bara, efter att ha photoshoppat bort röda ögon på samtliga kyrkobilder.

Gemma - säger som min mamma alltid sagt till mig - "det känns bättre efter lite sömn". Hoppas du inte känner dig så hemsk idag efter en natts sömn och grubblerier angående dopet. Din lilla tjej kan ju senare i livet göra ett val dvs gå ut ur kyrkan om hon vill.

Vet ni att jag har mörkchoklad gömd i min byrålåda på jobbet och att jag tar mig en ruta varje för- och eftermiddag till mitt örtté! I hemlighet... Hur vuxet är det?!

Gemma: Även jag lät mina barn döpas trots att jag absolut inte tror på Gud. Nu är jag inte ens med i svenska kyrkan längre och vi gifte ju oss borgerligt också. Trots allt detta kan jag ändå tycka om tanken att det finns en högre och god makt som vakar över ett litet barn! Och jag gillar barndop. Schizat... Med andra ord - tänk som Lapinette; din dotter kan sedan själv välja hur hon vill göra. Mina barn var t.ex. inte intresserade av att konfirmera sig. Dock är ju ingenting beständigt och ateist idag betyder inte ateist i morgon, muslim/kristen/jude/you-name-it idag betyder inte att man är det i morgon. Det är därför meningslöst att fundera över rätt och fel i sådana sammanhang. Att inte döpa henne p.g.a. att man själv inte tror är också ett sätt att pådyvla henne sin egen åsikt...
Var istället glad för att du gav din dotter en fin ceremoni som hon uppenbarligen hade roligt på!

När jag läste tidningen idag upptäckte jag att jag är en typisk helikopter-förälder, dvs den föräldertypen som följer efter curlingförälder! Mina ungar är unga vuxna som är fullt kapabla att klara sig själva men jag är fortfarande där och hjälper dem med matpengar, korrläsning av diverse PM och uppsatser, att påminna om viktiga saker som att de måste ha en hemförsäkring, osv, osv. Väldigt bekvämt för dem förstås men att försöka skydda dem från tråkiga konsekvenser av deras eget handlande (eller snarare icke-handlande) är väl att göra dem en björntjänst egentligen. Så du ser Gemma - funderingarna slutar inte efter småbarnstiden, förälder är man verkligen hela livet! Lika bara du vänjer dig vid grubblandet...

Idag har jag klänning på mig och undrar varför jag inte har det oftare? Så skönt och kvinnligt och snyggt! Synd bara att det är så kallt i detta land att man måste ha byxor på vintern...

Ni är så snälla och BRA! Puss på er! Och idag känns det bättre och mannen och jag hade ett snack, han tröstade mig - faktiskt.

Ankan: Du och jag har exakt samma chokladbeteende. Tror helt enkelt att ett visst mått av hemlighetsmakeri förhöjer njutningen. Själv gömmer jag chokladen i garderoben, trots att både jag och mannen vet att den finns där känns det ändå, ja, lite som en nergrävd skattkista eller nåt.

Har för övrigt varit och tränat idag, jätteskönt. Och dricker kaffe och tänker, att jag känner sällan skam för sånt som andra känner skam för: Mat, utebliven träning, lögner. Jag gillar mat och träning, och småljuger till husbehov. Skammen känner jag mer på ett ideologiskt plan, i relation till "mina" människor.

Någon som känner igen sig, eller inte? Någon av er som HELT lyckats eliminera skam ur era liv? Det vore såklart det bästa. Någon mer meningslös känsla finns knappast.

Intressant resonemang, Gemma!

Mat skäms jag inte över, jag äter och frodas - stor som två. Skam? Nej. Om och när jag vill, så ändrar jag - enkelt.

Utebliven träning? Varje dag! Skam? Nä, varför då? Om jag vill träna, tränar jag. Bortförklaringar finns alltid om man vill, det är en för enkel väg.

Lögner? Jag är för lat! Varför ljuga när man kan tala sanning? Det är ju mycket enklare. Bonus är att man inte behöver komma ihåg vad man sagt. Som sagt, jag är för lat för att ljuga.

Jag skäms faktiskt över några saker; Det är saker jag inte har sagt, men borde har sagt. I vart fall med facit i hand. Skäms är nog lite fel ord när jag tänker efter. Mer att det känns onödigt med konsekvenserna av att jag inte sa till när jag borde. Äsch, ni förstår säkert vad jag menar!

Inte varit här på ett par dagar nu, njuter enormt av min nyvunna frihet, återkommer med detaljer och ska läsa ikapp ordentligt. Jag skulle närmast beskriva klädkoden som variant av Sommarledig casual, dvs shorts, flippflopp, blommiga kjolar, toppar, 3/ långa linnebyxor i alla upptänkliga färger och modeller osv.

förhoppning - tycker klädkoden låter utomordentligt skön. Hos oss är den varierande beronde på om man ska ut på kundmöte eller ej. Så nu på sommaren skulle jag vilja kalla den "ledig".

Gemma - började fundera på vad jag skäms över och kan faktiskt inte komma på något. Det måste bara finnas saker/tillfällen som jag skäms över men just nu är de blankt borta. När jag var yngre fanns det betydligt mer av den känslan bl a har jag alltid fått skämmas över min mamma som inte är snäll och tyst, grå och så där lagom som andra mammor.