In vino och cappuccino

Första dagen på nytt jobb och total klädkris! Efter att ha arbetat i kostym och skjorta/top och powerheels varje dag (Scarves ibland) måste jag nu knäcka en mycket förvirrande klädkod på nya stället.

Igår var jag på brunch och paketöppningsfika nästan hela dagen och på kvällen kom min bror och hans sambo och åt middag, trevligt.

Ankan
6 veckors semester, det måste vara underbart! Kommer du ens ihåg var ditt jobb ligger efter det? Sommarstugebyte med folk man känner måste vara det optimala för då vet de/ni vad de/ni får. Tycker det låter som ett väldigt bra byte med pool och medelhavsutsikt.

Lapinette
Vad duktiga ni är, med tanke på mängden tårtor, bullar och kakor jag åt igår så skulle jag behöva springa en vecka i sträck. Tråkigt med regnskuren men med den maten så blev det säkert väldigt bra ändå.

Förhoppningsvis: det konstiga med så lång semester är att jag efter en fullspäckad dag på jobbet inte längre tänker på att jag varit ledig så länge! Det liksom bara fortsätter där det slutade...
Spännande med ny dress code! På vilket sätt skiljer sig den nya arbetsplatsen med den gamla? Är det mer casual som gäller eller?

Gemma: vilken härlig tid du verkar ha i Skåne! Roligt också med Monstrets alla framsteg. Du gör rätt som låter henne dia så länge hon vill - amningen är så mycket mer än bara mat. Fast det är klart att det känns konstigt när man på bussen hör ett mycket välartikulerat barn säg "Mamma, ta fram tutten, jag vill snutta!".
Sonen var aldrig egentligen intresserad av diandet, han ville hellre få utpumpad modersmjölk i flaska än bli ammad. Dottern var precis tvärtom - trodde aldrig att jag skulle få henne att övergå till att dricka välling ur flaskan istället för att dia.

Lapinette: är grymt imponerad av ditt tränande. Själv gör jag som vanligt dvs ingenting! Kan bara inte förmå mig att avsätta tid till träning eftersom det finns så mycket annat roligare jag vill hinna med.

Har inte sett en minut av OS ännu (annat än reprisen på invigningen). Har ni?

Nu så.

Första lugna morgonen på jag vet inte hur länge. Igår åkte mannens mamma och bror hem; idag är det manhattanväninnan och hennes entourage (man, dotter, hippa manhattanvänner med 1,5-årig dotter) som ska vidare mot tre dagar i Stockholm, i hyrd Volvo. Igår åkte även min ena brorsdotter tillbaka till Stockholm (hon hade kommit hit från familjens hus i Nice, där de övriga blev kvar). Min andra bror med familj åkte redan efter lunchen, mannens syster och man fick nöja sig med en doggybag med ett berg av snittar.

Snittarna ja! Måste säga att det blev en av höjdpunkterna. Inte bara smakerna, utan hela tillverkningsprocessen, fyra par händer i perfekt synkronisering på lördagseftermiddagen, och så det sista på söndag morgon. Jag lyckades räkna på pricken rätt; av de 3x70 små munsbitarna återstod till slut - fyra stycken. När det gällde den skära Moeten hade jag däremot tagit i på tok för mycket, det fanns 5,5 flaska av tio kvar (nu finns bara fyra!). Men ingen av oss har något att invända.

Dopet då. Dagen innan träffade vi släktingar och vänner i den lilla lokala djurparken, med bara lokala arter. Åt varma, fluffiga kanelbullar, pratade och flydde undan getingarnas aggressiva utfall. Därefter åkte mannen och jag hem för att göra snittar, passa monster och umgås med min bror och brorsdotter. På kvällen kom den franska släkten hit och åt nyrökt, fortfarande varm lax och pratade på ömsom franska, ömsom engelska. Jo för nu kryper det fram att de KAN engelska! När de är glada, avslappnade och inte har något val!

Min söndagsmorgon gick åt till att minutiöst sköta monstrets sömn, lek och humör. Hennes andra sovpass ligger nämligen exakt när dopet skulle äga rum, men hon betedde sig som vanligt helt exemplariskt. Sov från kvart i tio till prick elva, när hon vaknade av sig själv. Då var det också dags att åka till kyrkan. Hon var ljuvligt söt i sin dopklänning och blev inburen av gudmor medan jag själv erbjöd mig att bära korset. "VARFÖR gjorde du det?" Frågade mannen efteråt. "Du tror ju inte ens på gud!" Varpå jag förklarade att jag ville att gudmor skulle bära monstret, samt att "korset måste ju bäras." "Du låter som en byggjobbare i en brädgård", fnös mannen som alltså är inpiskad ateist. "Liksom, Pelle, kan du langa hit masonitskivan?"

And the discussion went on, and on, and on. Måste erkänna att jag kände mig tveksam till vissa moment under själva dopet, det har inte varit ett lätt val för mig heller. Oavsett om man väljer att döpa eller inte, så blir det ju ett oåterkalleligt beslut. Men nu fick hon i alla fall den finaste tänkbara ceremoni, med världens gulligaste präst, med sång av mamma och tårögd, egenskriven dikt av gudmor och en hel del skratt när huvudpersonen höll långa monologer tillsammans med prästen, eller de psalmsjungande besökarna. När det var dags för själva dopet stack hon direkt ner sina små tassar i den tusenåriga dopfunten och plaskade ystert. När prästen bar fram henne till folket, log hon sprakande leenden för kamerorna. Hon sparkade vilt med fötterna under den långa klänningen och fingrade på gudmors armband. Hon hade, i korthet, urkul! Hon fortsatte för övrigt så, resten av dagen. Helt otroligt fånigt perfekt.

När vi kommit hem och rusat in i ösregnet (jag ville inte sabba min lilla vackra, illustrerade, cremefärgade fejk-prada, för fejken till trots är den otroligt välgjord, i helsiden) matade jag dottern lite och bytte dopklänningen till Versailles-mönstrad Lucky Wang-klänning och små vita volangtrosor, sen hade de 40 gästerna anlänt och börjat lära känna varandra. Minglet varade i 1,5 timmar och faktiskt skapade regnet en intimitet. Mina föräldrars hus är dessutom helt perfekt att mingla i; det är byggt på 60-talet med stora panoramafönster och tre angränsande vardagsrum, plus altan, så det blir ett fint flöde. Jag hann prata med alla gäster, dricka ett stort glas champagne och trycka i mig ett stort antal snittar och lyssna på mannens otroligt gulliga tal till sin dotter. Under tiden passade monstret på att ta sig en lur. När det var dags att promenera bort till restaurangen var hon i fin form igen och sparkade glatt i sin babybjörn.

Även lunchen fortlöpte nästan löjligt perfekt. Bordsplaceringen var en succé; maten var - faktiskt - urgod och alla, utom en hoper skrikiga småpojkar (de hade för övrigt brölat och vrålat under nästan hela ceremonin) var jättejätteglada. Min andra brorsdotter, åtta år, blev genast bästis med gudmors dotter, sju år. "Mamma, mamma, sa den yngre, jag MÅSTE få hennes mobilnummer och email!" Behöver jag säga att jag kände mig en smula, ja, gammal?
Monstret hade dagen till ära fått en röd bebisstol (de andra hade vita) och satt mellan mannen och mig samt mitt emot sin älskade morfar, knäpptyst pillande på sin leksakskatt i två timmar. Hon har också på allvar fattat det här med mat och slukade glupskt allt som sträcktes mot henne; broccoli, kyckling, risotto med västerbottenost, ramlösa...
När klockan närmade sig fyra gnydde hon lite, och efter matning i det angränsande galleriet tog vi farväl av alla, från gamle farbror Elvir som höll ett känslosamt tal om hur hans familj delat min famils liv i över femtio år, till lillkusinen Svante som inte kunde sluta pussa och klappa monstret. När vi gick försökte han hålla fast henne i fötterna, för att hon inte skulle försvinna.

På kvällen var vi, trötta.

Igår hade jag egentligen lovat monstret en tråkig dag här hemma, men istället blev det utfärd till mölles klättrande kråkslott och som vanligt supergod husmanskost på Grand Hotell, med hänförande SOLIG havsutsikt. Än en gång satt monstret knäpptyst, eller tyst sjungande (den här gången med en stor skiva surdegsbröd som enda underhållning) medan manhattanväninnans och det andra parets dotter gick bärsärkagång. Jag har blivit värsta hönsmamman pga min lilla ljuva nyponros (nåja, det där lär jag ta tillbaka en dag!) och hade fullt sjå med att få de andra barnen att inte slita av henne kläderna, eller - ve och fasa - bända i de små mjuka fingrarna. "STOP MANHANDLING MY CHILD!" Sa jag gång på gång, helt resultatlöst, till hennes lilla vilda bästis från Shanghai. Tog också vansinnigt söta foton på de två när de lekte i en soffa (eller ja, väninnans dotter halvkröp omkring medan monstret låg och tittade med vidöppen, beundrande blick). På vägen tillbaka till bilen började monstret plötsligt slita av sig alla sina kläder, så nog hade hon lärt sig ett och annat under vår eftermidddag tillsammans.

På kvällen hade mannen och jag - äntligen! - myskväll SJÄLVA i soffan, med champagne och Brideshead REvisited-boxen. Nu ska jag snabbt slänga på mig kläder och så ska vi gå på långpromenad längs havet, för första gången sedan han kom hit. Och snart åker han igen... men inte tänka på det nu.

I eftermiddag hinner jag förhoppningsvis läsa ikapp men jag var först tvungen att berätta.

Kram, G

Gemma, jag säger det igen; Du skriver himla bra! Var tvungen att läsa upp valda brottsstycken för min man vid frukostbordet, så måleriskt skrivet!

Originalrosen, tusen tack kära du, gillar att berätta och då blir det såhär. Lite svårt att följa men ordrikt som jag själv.

Snart ska vi in till stan och klämma en och annan cappuccino. I väntan på att monstret vaknar måste jag bara berätta världens töntigaste icke-nyhet:

På väg hem från frankrike, på flygplatsen, passerade jag en pytteliten tjej i joggingoverall och stora solbrillor som släntrade omkring vid gaten tillsammans med en betydligt mer uppseendeväckande, jättetatuerad slyngel (okej okej - jag ÄR en tant, jag vet). Tänkte som jag brukar att "guuud vad alla småtjejer försöker se ut som Paris Hilton nuförtiden."

Resten kan ni nog räkna ut själva. Den joggingklädda kvartsfiguren och hennes tatuerade vän satt allra längst fram i planet, fem platser framför oss som blivit uppgraderade.

Vid gaten i Köpenhamn var det ett stort ståhej med fotografer och unga tjejer och killar - mest killar - med stora hejaklacksskyltar där det stod saker som "Paris, we love you!" och "Paris Hilton, access all areas". Men de som väntat - i vissa fall köpt dyra flygbiljetter - fick inte se mycket mer än lite joggingbyxetyg, för paret försvann raskt nerför en sidotrappa till den väntande, stora, svarta bilen.

Claim to fame!!!

Underbart Gemma, du gör en "jag mötte Lassie!"
Jag brukar själv nästan aldrig lägga märke till folk, än mindre känna igen kändisar. Beror antagligen på en blandning av tankspridhet och dålig syn!

Ankan - är som dig och blir mäkta stolt när jag faktiskt upptäckt att någon kändis precis har gått förbi. Fast i klass med Paris Hilton brukar det inte handla om utan mer typ Pernilla Wahlgren, Tomas Ledin eller någon från TV (som jag normalt aldrig kommer ihåg namnen på).

Aaaargh! Världens längsta inlägg försvann :(

Snabbt bara: kul Gemma med lyckat dop och helg - kommer det bilder på FB?

Ankan: härlig sommar du verkar ha haft, och vilken bra bytesdeal dessutom.

Och åh vilken träningsabstinens jag har när jag läser om nya löparskor - vill, vill vill.

Läser skamset ikapp nu och tar saker i tur och ordning. Har inga spännande historier att berätta längre, som nafsar mig i hälarna.

Förhoppningsis: Mannens pappa är minst sagt "egen". Men det är min egen pappa också. Dessvärre inte på ett jättesympatiskt vis för närvarande, för ovanlighetens skull är det min diplomatiska man som hotar med att aldrig mer komma hit om min pappa inte ändrar sig. Men det kommer han aldrig att göra. Vilket jag själv och mamma accepterat, men min man har lyckats undvika konflikter i imponerande tio år. Nu ligger de och puttrar farligt nära ytan.
Hur det än är, kan man bara försöka vara glad för att man trots allt har dem, eller rättare sagt att monstret har dem. För de är gamla, alla mor- och farföräldrarna. Och då får man väl försöka sminka över och lappa ihop så långt det går, för hennes skull om inte annat.

Matintag och amning - än så länge suger monstret upp det mesta. Har "bara" två trivselkilon extra och det tänker jag fortsätta med ett tag till. Klär mig i alla fall bara i amningstoppar och njuter av att inte bry mig ett dugg! Tränar på gör jag ändå, två gånger i veckan på gym och nästan varje dag powerpromenad i en timme. För att jag gillar det. Så några verkliga problem kommer jag förhoppnigsvis aldrig att få. Känns i alla fall härligt att kunna titta på sitt välnärda, friska och snart sju månader gamla barn och tänka att: "allt detta kommer från mig, och bara mig." Numera äter hon för övrigt bara undantagsvis på natten. Skriker aldrig, utom på kvällarna någon gång. Är svårväckt på morgonen! Idag satt jag och mannen i 1,5 timmar och pratade med en gammal klasskompis till mig på kafé, medan monstret satt i knät och lekte med en skallra. I bilstolen på vägen hem satt hon och skrattade, högt för sig själv, medan hon drog av sig strumporna. Hon är typ inte normal! Me like.

Nu är mannen på middag med franska vännerna; mamma och jag har njutit ett glas moet i soffan och sedan har jag kollat på skräpteve och ätit seg svensk ryggbiff och god, mammalagad vaxbönsstuvning, en stor skål sallad med avocado och solrosfrön indränkt i olivolja och balsamico och sedan enormt mycket rostade cashewnötter som illasinnade föräldrarna placerat bredvid soffan. Och till sist två ljuvligt goda nektariner (någon annan som är besatt?) som kronan på verket.
Måste snart fixa ny bebis som kan amma jättemycket och länge för monstret börjar äta farliga mängder annat, nu. Pumpar för säkerhets skull ut allt som inte går åt men ändå, snart är det nog dags att konfronteras med sanningen (och Seven-jeansen).
Ett visst mått av separationsångest handlar det nog också om för, som Ankan säger, amning är så mycket mer än bara näring. Skitjobbigt är det för visso också, jag har alltid känt mig kluven, men alltför snart kommer jag nog att sakna den där självklara närheten också.

Förhoppningsis: Är jättenyfiken på den där klädkoden. Hur ser det ut? Brokigt? Fult? Stelt? Ja, om du nu lyckas sammanfatta något som du ju själv sagt är förvirrande.

Bilder från dopet - ja, där har jag ett litet dilemma. Jag har nämligen varit lite hemsk... såhär: Mannen och jag bjöd i början på året in en massa, massa folk till värsta brakfesten som skulle vara i flera dagar. Dopet alltså! Sen insåg vi att restaurangen där lunchen skulle hållas hade en smärtgräns på 40 personer, varpå jag fick kontakta en hel del personer som jag lite halvbjudit och förklara att vi dessvärre bestämt oss för att bara bjuda "de närmaste". Nu råkar ju de närmaste trots allt vara 40 personer och om jag lägger ut bilder så ser de "oinbjudna" att det knappast rörde sig om en jätteintim tillställning. Och jag vill ju inte att de ska bli sura.

Lapinette: Tusen tack för din söta lyckönskning. Och jag blir alltid så inspirerad av att läsa om din träningsglädje. I morgon blir det Body Pump för mig medan mannen ska träffa tre olika rekryteringsbyrårer i Stockholm, plus gå på en nätverksmiddag som hans snälla kompis ställer till med på kvällen.

Ankan: Instämmer, det där bytet låter helt perfekt. Ser fram emot att en dag själv ha åtminstone ett attraktivt hem att upplåta åt någon som kan erbjuda något kul för vår lilla familj. Och dina mammainlägg är som vanligt en fröjd att läsa.

Amelle, äpple+C för bövelen!