Barnkarusellen 2

hoj, hoj! *pling*

Vickan, angående stövlar... jag har ju ett par utmärkta Meindl-kängor men funderar på att krympa packningen och eftersom det blir en hel del fiske och den vandringen vi ska göra är mest myr så känns stövlar som ett alternativ. Halvhöga kängor står ju inte emot en plurrning eller höga vågor från fjorden. Eller också slutar jag fundera och tar med både ock. Vi har ju takbox!

Cicci
ja vad ska jag säga, Innerst inne vet du nog vad som blir bäst för er. Men om ni ändå snart tänkt göra syskon så kan jag inte sluta fundera på om det inte är ett skönare sätt att bli gravid på (pang, bom bara) än att kämpa som ett djur med nojor och ÄL-tester, men det säger jag nog bara för att jag är mitt inne i det... Sorry, det kanske inte alls hjälper och det finns väl som sagt inget man kan säga som blir avgörande för vad du ska göra. Men älta det här som tusan, med din mamma, man eller vänner du litar på för såna här beslut blir för stora att hantera själv utan objektiva åsikter. Massor av styrkekramar!!!!!

Lapinette
jävla blodslyna... *kramar om*

BS
Hoppas att din pappa kryar på sig snabbt nu!!!! *kramar om*

Sweetiepie!
Självklart blir höjdpunkten i NYC att få träffa dig!!!! Vad ska vi hitta på? Picnic i parken eller? Jag skulle gärna vilja se din utsikt från lägenheten....

what else...
tebax i lägenheten. Imorgon ska jag på intervju så håll tummarna, är ni snälla!

ok, eftersom det känns som att vi alla behöver det:
*GRUPPKRAM*

Kålpuddingen var supergod!!!!!!!
Men tyvärr satte det srätt på magen min och har haft rejält ont, men det var det värt......

September
Som sagt Max har fortfarande plitor till och från och bvc har aldrig sagt att det var eller är pga mig. Hade ju inte mycket mat till Max så han är ju mest uppvuxen på flaska så att det skulle ha varit mitt fel tror jag inte på i vårt fall iaf.

Skickar också kramar till alla som behöver dem!!!!!

Här blir det en utflykt till Österlen idag med mina föräldrar och det ska bli kul. Vi har ca 1 timme att köra så det blir lagom för barnen.

frejjan, mamma vet att vi bråkar mycket... hon sa att jag för guds skulle inte skulle sätta ett barn till, till världen... sen resornerar hon ju precis som ni. Hon är ju dessutom inom sjukvården, så hon vet ju en del. Jag ska ju göra en kirurgisk abort i så fall, och det påverkar framtida förutsättningar att få barn. Det sliter på livmodern, oavsett om man får en infektion eller inte. Så hon har även pratat om att jag inte ska vara egoistisk o ta bort det för att sedan skaffa barn igen om ett antal månader.

Grejen är bara att jag inte är glad ett smack o känner mig deppig och icke redo, och jag vet inte varför jag känner så, I wish liksom....

Min make har varit oförskämt otrevlig mot mig, spydig och det är pajkastning och hårda ord hemma, vilket motiverar aborten mer.
Först bestämde jag mig i tisdags för abort, då kändes det som han var nöjd och jag hade bestämmt mig och han stöttade, sen när jag i går säger att jag har tvivel, blir han sur.
Han har inte ens givit mig en kram, utan istället vräkt ur sig saker som tex Är det jag som är pappa? Hur ska jag veta det?
Jag har lipat och varit ledsen, inte nog med att jag har ångest - alla hormoner som gör en känslig också... när jag har vairt helt slut och grårit hysteriskt, då säger han spydigt att jag beter mig som en 12 åring....
Antagligen är det jobbigt för honom med, men ändå....

Sen kan han lätt gå till jobbet och förskingra tankarna, jag våndas hela dagarna samtidigt som jag ska ta hand om en aktiv Victor, som dessutom känner att jag är ledsen och ser det och vill ha extremt mycket uppmärksamhet.
Han har börjat med dumheter som att kasta mat på golvet, och allt annat med, han skriker och gnäller och ör frustrerad, mitt tålamod är på bristningsgränsen....

Igentligen är 6 mån ingenting, men när man inte känner sig redo och bara tjaffsar hela tiden? Hur ska jag tänka?
Sen kan det ju blir bra så klart, vet att det blir det....
Maken sa senast igår att han stöttar mig (även om det inte känns så) i vilket beslut jag än fattar...
SÅ jag ska fatta beslutet själv, för han säger att han inte vill ha skit sen (som vanligt tillägger han så klart) för att han har sagt ngt som blev fel...

Sen tänker jag på att jag vill ha mera egen tid som människa innan jag skaffar ett barn till, mer tid med Victor, få jobba en sväng, partaja någongång och förbereda mig rent husligt på barn nr 2, vi har inte ett palats liksom...

Ja, fy fan.... ingen kul situation!

8+5 idag, snart går jag in i vecka 10, bara tanken på att den har öron o ögon, händer o fötter får mig att vilja hoppa...

Shit Cissi, inte lätt and I wish att det var jag som var gravid istället. Att världen är så här... de som vill kan inte få och de som inte vill får?

Tycker att din man borde få en kick i baken. Det är ju lika mycket hans "fel" att du är gravid?!

Om du ändå tänker OM 6 månader så skulle jag inte våga leka med ödet. Tänk om du sedan inte kan få? Om du tänker nej vårt förhållande är kass och jag vill inte ha något barn när vi bråkar och allt känns fel, det är en annan femma. Går inte att ge råd, går inte att sätta sig in i din sitution. Lider med dig!

Cicci
Usch vilken jobbig sits du är i!!!!!

Ja, det är inte lätt att ta ett beslut alltid, men känns det inte rätt så måste du ju göra något åt situationen.

Själv hade jag inte orkat få barn tätt, för jag ville också liksom du jobba, ägna tid åt Max, dricka vin osv. Men det är ju upp till var och en hur många år man vill ha mellan varje barn.

Får man fråga vad det var som hände när du väntade tvillingar???

Inget hände direkt, fick reda på i vecka 7 vid ul att det var tvillingar sen pluggade jag i UK då, hade sista året på universitetet kvar, blev gravid ,mitt i sommaren då (lika svårt att få abort, så jag gick till v 12), så det var inte tal om att jag skulle bomma sista året på uni för barnen. Sen bodde vi då på 36 kvm i hans ungkarls lya och hade kännt varandra 6 månader, dålig timing. Han var inte redo dessutom, det gjorde han klart för mig. Jag våndades som fan, för när jag fick veta att det var 2, så kändes det som en gåva, ngt speciellt... men efter mycket om o men och avbokade och påbpokade tider på sjukhuset, så blev det till slut abort.
Vilket jag är glad för idag på sätt och vis, annar hade vårt liv sett helt annorlunda ut med 6 årig tvillingar och då hade jag inte jobbat med det jag gör idag etc...

Ja som sagt, jag ger det till o med helgen, får se om det "tinar upp hemma" och vi kan prata, för nu pratar vi inte ens, bara skriker till varandra och säger hemska ord. Nice!
Vill ha det gjort innan Frankrike o Nice i så fall....

Cicci - fy sjutton vilket svårt val. Får jag fråga om din man är med på att börja försöka skaffa ett barn om ett halvår istället? Det låter som ni inte riktigt är i nivå med varann just nu? Hursomhelst - min erfarenhet säger att en abort är ett beslut till syvende och sist landar i kvinnans knä. Det är vi som gör dem och det är hos oss minnena dröjer kvar. Försök att vara helt självisk när du tar det här beslutet! Kan du hantera konsekvenserna? Av både det ena och det andra beslutet. Ett barn älskar man alltid - det är viktigt att tänka på. Jag har varit ungefär i din sits för länge sedan. Och jag valde fel.
KRAM

Hej!

Har bara läst sista sidan, så jag har inte så mycket koll, men förstår att du har det tufft, Cissi. Har inga råd att komma med, men skickar en varm kram.

För egen del är det inte heller särskilt muntert. Piff har fått tjall med magen, vilket har pågått i en hel vecka nu. Han kräks vid alla möjliga tillfällen; före maten, efter maten, mitt under maten, när han krystar... så det är jättesvårt att säga vad det beror på. Just nu testar man att ge honom Nutramigen; en helt komjölksfri ersättning, för att se om det är mjölkprotein som är problemet. I förra veckan var han utan syrgas en del, men sen förra onsdagen har han krävt syrgas hela tiden, och defintivt mer än vad han hade på slutet tidigare.

Allt det här gör att det är högst osäkert när vi kommer hem; det kan lätt dröja flera veckor till. Igår kraschade jag ihop totalt, psykologen på avdelningen gjorde en utryckning och det kom en psykiater som nu har skrivit ut antidepressiv medicin till mig, för så illa är det. Just nu känns det helt hopplöst och som att vi aldrig kommer hem. Allting är färdigt här hemma, men det känns som att de kommer att hinna växa ur både liggdelar i barnvagnen och att dela barnsäng innan vi ens hunnit hem.

Nä, nu känns livet bara för jävligt och jag är tacksam för att jag inte kände till att det skulle bli ett sådant här elände innan vi började försöka få barn, för då hade det inte blivit några barn i den här familjen.

Tinga - gud så jobbigt det låter! Hoppas lillen snart blir bättre så ni äntligen får komma hem.

Men Tinga - fy f-n vad jobbigt. Sitter här med tårar i ögonen när jag läser det du skriver & känner att jag skulle vilja vara nere i Lund & ge dig en lååååååååååååååååååång & varm kram