Barnkarusellen 2

Tack för alla kramar, hoppas att vi får höra något nytt idag.

Sweet, du skriver så bra! Skönt att allt gått bra med både identitetstjafs och lilla tjejen!

Vilka trevliga semestrar alla verkar åka på i år, vi får ta igen det nästa år. Ser visserligen fram emot både Öland och Åland men det känns ju nästan som att vädret håller på att bli som förra året, suck. Fast nästa år funderar vi på att hyra båt så det blir kanske ingen utlandsresa då heller, vi får se.

Iris har vaknat en gång i timmen hela natten, nu väntar jag på att hon ska bli trött igen så att man får sova en stund till!

Sweet; skönt att höra! fôr alla runt omkring är sa himla överentusiastiska och ojjar om HUR fantastiskt det är etc etc.. Sa ibland undrar jag om det är mig det âr fel pa. Kanske jag ocksa borde vara sadär helt lyrisk??! Men första mig rätt - jag ÄR glad att vara gravid och otalig att fa se den lilla, men inte sa där överexalterad av själva tillstandet att vara gravid.
Alla runt en ser numera bara en gravid kvinna och inte mig. Jag börjar fa nippran pa alla som ska komma och tafsa en pa magen bara för att man är gravid.. det är faaan MIN mage!

Maken har tjafsigt pa jobb sedan en tid tillbaka och nu är det tom tal om att han ev ska sluta vilket är lite lätt stressande.. Jag har ju bara föräldrapeng sa länge vi stannar i det här landet.. Naja det gar kanske inte saa langt.. Men samtidigt förstar jag ju honom - att inte sta ut pa jobbet och vara nere för den skull hela tiden är ju inget lätt det heller..

Ursäkta, blev inte sa glada toner idag..

BS, Stor kram till dig! Jag hoppas så att din pappa blir bättre! Jag har inboxat dig!

September, frullan - jag sitter här med tårar i ögonen. September, jag kan så väl känna igen din beskrivning ang att inte kunna knyta an riktigt. Jag har känt så med magen, men när jag väl tillät mig att ta in allt så grät jag mycket. Kommer nog att bli samma sak när Mini kommer ut!

Frullan, ang att vara tråkig, jag är rädd att jag också kommer att vara den "tråkiga". Men en kompis sa till mig: det spelar ingen roll hur stökigt du har hemma, hur ovårdad du är eller om allt är tip top bara barnet får närhet, kärlek och mat så bryr det sig inte! Trots att jag vet detta inners inne så blev det en lättnad när hon sa så. Maken kommer att vara den som leker mest, det är jag övertygad om. Men det är helt ok för mig, jag kan bli fruktansvärt uttråka döver att sitta på golvet med klossar eller lego.

Sweet, Skönt att höra att det finns fler som inte saknar magen! Vi får se hur det blir men jag tror inte att jag kommer att sakna den alls. För precis som du säger, man kan sova som man vill inte vara begränsad i sina rörelser osv. Jag längtar efter att börja träna och använda kropen mer fysiskt.

Zozo, mina fötter är också som båtar på kvällarna. Händerna också. Jag har inte ringt och beställt tid för att få prova ut skenor till händerna och jag vet inte om jag kommer att göra det heller. Kanske låter dumt men, jag har redan kryckor, bälte ska jag ha skenor kmommer jag att känna mig som Frankensines moster. Nu får det räcka.

Idag blir det en lugn dag, igår var mamma här och då är det alltid full fart. Så jag ska fixa ett fotoalbum med bilder från min kompis möhippa och kanske baka bullar.

Nattson; skönt att höra! Jag var pa infomöte igar och där satt alla med en liten bulle pa magen bara, tunna vrister, inga svâllda fötter där inte. kânde mig som ett monster

Zozo, så var det på vår föräldrar träff. Alla satt där och klappade på magen med tunna vrister och normala händer. Så jag förstår hur du känner dig.

BS - Är hemskt ledsen för er skull, har inte förlorat något kärt husdjur, men väl trott att jag gjort det (katterna har varit bortsprungna vid några tillfällen), och det är HEMSKT. Det är ju en familjemedlem som försvinner! Jobbigt att inte ha maken hemma heller, och att din pappas hälsa verkar vackla för tillfället. Stora kramar till dig!

Sweet - Tänk att du är morsa nu!!! Ligger ju lite efter i bloggen eftersom jag varit bortrest, ska genast bättra mig!

Piggelin - Idag är jag inte lika säker på att det är tänder ändå, tror han helt enkelt har haft några dåliga dagar. Gnagt har även han gjort länge, sen 3 månader ungefär, men sedan vi kom hem från italien har det varit på en helt annan nivå!
Inatt har han dock sovit jättebra (bara en amning!), och nu på morgonen har han varit idel leenden, så vi väntar med tänder ett tag till, tycker jag.

fruLlis - Förr eller senare får vi tag i varandra. Men jag tycker du borde vara hemma och leka mer med mig.

Conny fick gröt till frukost för första gången idag, så nu får han en portion gröt till frukost, en smakis till lunch och en portion gröt på kvällen, åsså fri amning förstås. Tycker det är rätt bra jobbat med tanke på att han bara ätit mat i 3 veckor.
Men eftersom han hade gått upp så dåligt förra månaden och älskar gröt känns det bara bra.

Var en massa annat jag hade tänkt kommentera också, men nu måste jag försöka göra allt annat man borde passa på att göra medan compa sover...

Hej i tråden!

Känner igen mig i era beskrivningar ang sexlivet... Hade ingen större lust under graviditeten. Kanske lite i början, men inte sen. Efteråt har det snarare blivit värre. Jag hade stort behov av mys och vara nära maken precis efter förlossningen, men sexlusten har verkligen lyst med sin frånvaro. Mycket tror jag beror på att jag inte känner mig särskilt attraktiv just nu. Jag lyckades gå ner en hel del av graviditetskilona i början, men har faktist gått upp en del av dem igen. Så här tjock har jag aldrig varit och jag lider verkligen av det. Samtidigt saknas den där orken och motivationen att verkligen få ner i vikt just nu. Det är semester snart och jag är den typen som får kämpa för vartenda litet hekto. Det krävs att jag tränar massvis och äter snudd på asketiskt för att jag ska få resultat. Så trist. Men jag hoppas att jag hittar motivationen och att sexlusten kommer tillbaka.

Faktum är jag faktiskt ofta känner att det här med barn verkligen är meningen med livet och jag trivs super med att vara hemma just nu. Otroligt att det är jag som skriver detta. Jag är annars känd som arbetsnarkomanen i kompisgänget.
Men även om vi planerar att skaffa ett barn till så får det vänta lite. Behöver komma tillbaka till jobbet en sväng emellan. "Magen" saknar jag inte alls! Det är många som frågat mig om jag inte saknar själva graviditeten och det kan jag ärligt säga att "inte ett jävla skit". Jag tycker mest det var en låååång väntan och jag kände mig mest stor och otymplig (ändå hade jag en bra graviditet med få krämpor).

Att knyta an till sin bebis går inte över en natt tycker jag. Det är något som växer fram och jag tycker att jag får starkare och starkare känslor för Matilda för varje dag. Jag kan aldrig tänka mig ett liv utan henne - hon är helt fantastisk!
Pga mitt snitt och kämpiga förlossning så tog det ett tag innan jag fick träffa M för första gången, precis som Sweet. Man blev liksom snuvad på det här allra första ögonblicket när bebisen läggs upp på bröstet. Lite trist, men så är det ju. Efter det kände jag mig ganska svag och lite labil känslomässigt. Kände mig liten och otillräcklig. Ville gärna att maken skulle vara i närheten och kände mig inte säker med M när jag var ensam. Lite läskig känsla, för jag är väldigt självständig och "kapabel" annars. Tårarna rann för ingenting de första två veckorna. Men sen har jag vuxit in i föräldrarollen och nu känner jag mig inte orolig eller misstror min egen förmåga. Jag är övertygad om att jag kommer att göra många fel som förälder, men jag kommer att göra mitt bästa och jag tror att det räcker. Fel gör alla.

Jag är väl oxå den "tråkiga" föräldern, men det blir väl så när man är den som är hemma mest med barnet? Man har under större delen av tiden huvudansvaret för att barnet äter, sover och mår bra. Man är oxå den som spenderar mest tid i hemmet och därmed sköter städning, matlagning, tvättning och diskning i större utsträckning. Åtminstone är det så hos oss. Självklart hjälper maken till, men jag drar det tyngre lasset.

Gällande leken så tror jag att jag kommer bli bra på att läsa sagor och leka mer när det går att kommunicera på ett annat sätt. Jag har ganska livlig fantasi och det kommer väl till pass när jag leker med min systerson. Maken är den "roliga" nu, men jag är övertygad om att det finns plats för oss båda. Båda är viktiga fast på olika sätt. Rollerna kommer säkert delvis att skifta under åren som kommer. Maken ska vara hemma med M en del nästa vår, och då får vi se hur huset kommer att se ut

Ang biologiska barn kontra adoptiv-barn håller jag med någon (Muggles?) som skrev att man inte ska ha dåligt samvete över att man är ego och vill ha barn. Det är ju det mest naturliga som finns! Oavsett om barnet är biologiskt eller ej. Att skaffa biologiska barn är kanske förstaalternativet för många, men om det av någon anledning inte går, så tror jag att man kan uppleva precis samma kärlek och glädje med ett adoptivbarn. Jag tycker det är suveränt att möjligheten finns. Det blir en win-win helt enkelt. Om skälet är att hjälpa isg själv eller det lilla barnet kan ju egentligen kvitta som jag ser det. Båda vinner i vilket fall!

Jesus, vad långt...

Izzie, jag har också gått upp efter förlossningen och inte lyckats gå ner, Iris var så himla besvärlig de första sex - åtta månaderna så jag tror jag tröståt mängder eftersom jag inte kom ut med vagnen någonting. Iris är fortfarande grinig men nu kan jag ut och gå med vagnen i alla fall, har dock inte lyckats gå ner något nämnvärt än vilket är oroande eftersom jag alltid brukar gå upp på semestern av alla fik man hänger på när vädret är dåligt...

Koko, ja, vi har ju också katt nu men jag har inte känt att jag lyckats att knyta an till honom än så som jag gjort med hunden som jag haft i elva år... När ett förhållande tagit slut eller något annat trist hänt så har det liksom alltid varit han och jag. Han kom ju med mig tillbaka till Sverige från Skottland också så han har varit min länk dit på något sätt. Nu är det jäkligt trist att öppna ytterdörren och så är det ingen där som möter en!

Iris klunkar välling i massor, helt otroligt vad mycket välling hon vill ha. Det funkar dessutom inte att blanda pulver utan hon dricker så klart bara tetrorna. Det blir dyrt det här... Jag låter henne i och för sig inte dricka obegränsade mängder bara för att hon vill ha men ganska mycket går det åt ändå.

Den där magen kommer jag aldrig att sakna, fy sjutton, det är heller ingen som har ifrågasatt om jag inte saknar den! Har i alla fall funderat och kommit på en bra sak med att vara gravid, förutom slutresultatet förstås, och det var de fantastiskt starka och fina naglar jag fick. När jag tänker efter tror jag att jag hade bättre hy då än jag har nu också, förutom precis i början, har helt plötsligt fått rätt usel hy. Gick ju från p-piller stopp rättså direkt till att bli gravid så det här är väl första gången sedan tonåren som jag inte är påverkad av andra hormoner än de jag "normalt" ska ha, så kanske är det meningen att det ska vara så här trist för min del!