Barnkarusellen 2
Hej alla barnkarusellsåkare!
Hoppas att ni ursäktar min dåliga fantasi när det gäller nytt trådnamn, men min fantasi går just nu åt till att namnge de små!
Välkomna alla gamla och nya anhängare!
Hej alla barnkarusellsåkare!
Hoppas att ni ursäktar min dåliga fantasi när det gäller nytt trådnamn, men min fantasi går just nu åt till att namnge de små!
Välkomna alla gamla och nya anhängare!
Hej Vickis!
Fundera vidare över tråden du - själv tycker jag ju förstås att du ska joina på "riktigt". Haka på nästa varv med FruLlis och Cicci kanske?
Hoppas att renoveringen går bra framåt - minns att jag oxå måste gratulera till fast jobb. För visst stod det nåt sånt härom dagen? Hurra hurra! Du trivs fortfarande?
Får klappa mig själv i ryggen att jag i alla fall (om än lite halvhjärtat), lagt in en cv på akademikerförmedlingens hemsida. Det kan ju inte skada att få lite hjälp att hitta nytt jobb, eller i alla fall motivation till detsamma.
Tack Liten, det är skönt att veta att ni finns!
Piggelin, som sagt, alltid skönt att höra att man inte är ensam om att ha känt så. Det tog ett tag innan poletten ramlade ner faktiskt, tänkte att det var mig det var fel på. Vanligaste tecknet på förlossningsdepp har jag förstått nu.
Och fast jag tyckte att vår tjej var fantastisk från början så slås jag nu hur av underbar hon är i minsta detalj. Kärlek! Klart att det måste få ta tid!
Först är hon så snuttsugen så hon springer runt och biter på soffan och sedan blir hon så desperat att hon går fram till trappen och ställer sig och skakar i grinden för att få komma upp till sin säng och få ligga och snutta välling och sedan ligger hon där och gnuggar sig i ögonen men somna - icke! Men nu äntligen så nu ska jag också lägga mig, det blir en tuff natt inatt när inte maken är hemma och kan dela, det blir mycket spring in till Iris rum är jag rädd. Pappa fick hjälp på sjukhuset idag, han hade ett blodvärde på 50 istället för sina vanliga 130, vet inte vad det innebär egentligen men förhoppningsvis får han lite mer blod nu så han klarar sig tills operationen när den nu blir. Trist dag igår och idag, morgondagen kan bara bli bättre!
hejsan igen tjejer
kom aldrig ner till badvattnet... så kan det gå
mugglan TACK på nåt sätt fick jag oerhörd tröst av det du skrev om tråkmorsor kontra vara tröstande osv. Hade en svacka , en rejäl sån, över att vara just " den tråkiga" men dina ord gjorde att det kändes bra.
super tack.
Konstigt att jag snurrat in så mycket på det här 'mnet, att vara den tråkiga. va faaan varför m¨åste jag vara kul? va? korkat!
september: fick även fukt i ögonen av din beskrivning av att inte våga knyta an och oroa sig första tiden. Kan tänka mig att du på långa vägarv inte alls är ensam om det. Första kvällen hemma efter bb hade jag en stor gråt attack över egentligen grejen att vara förälder och vilket ansvar det är. Var egentligen lycklig och inte ledsen men såååå mcyket känslor kom över en.
angående pratet om biologiska barn kontra adopterade så tycker jag nog att biologiska barn är mer "ego". Att man så gärna vill föra vidare sina egna gener att längtan efter ett barn på nåt sätt blir sekunderä OBS hårddraget!!!
¨själv sticker jag inet under stol med att jag absolut är ego och vill ha "bio" barn.
ha ha ha
gtottelina
om det vxer ut snopp på dig så kan du vel ta ett julkort utan kläder du med.
Telis förresten är det inte din bröllopsdag idag?
vet att du och maken inte är tillsamman smen jag hoppas att han uppskattar dinm present och att ni kanske kan fira tillsamman sen annan gång.
favorit kakan. Kul att ni hade det bra i italien. Skulle rin´ga dig idag men hade ingen täckning helt plötsligt i dala skogen.
ojjjj
nu ska jag äta efterätt
återkommer
puss
Oj vad ni skrivit mycket idag tjejer!!!
har nu läst ikapp.
Vill börja med att skicka en rejäl superkram till BS!!
Jag måste ha missat att ni tagit bort er hund!!!!
Fy vad sorgligt. Förstår verkigen att ni beslutade er för detta för han var väl sjuk om jag minns rätt? Men det måste ändå kännas oerhört tomt.
Och så detta med din pappa! Hoppas verkligen att han snart mår bättre och att blodet hjälper. Sedan hoppas jag såklart att han kan få operationen snart också så att han verkligen kan gå vidare mot sitt "nya liv" som frisk.
Men det är självklart en jättejobbig tid för er anhöriga också. Och nu när du inte har maken hemma heller. Tungt.
*kramar om*
Telis,
exakt på vilken kroppsdel kommer den där tomteluvan att sitta på maken??????
Ev är även jag en aspirant till detta numer smått berömda framtida julkort...!
Gottelina.
Välkommen till tråen! Inser att du läst den ett bra tag men kul att du skriver nu också
Kokosen,
Härligt att se dig tillbaks!
och vad bra att ni hade det bra på semesteren även skorpisarna till trots.
Zozo,
jag längtar faktiskt inte heller tillbaks tilll mitt gravida tillstånd. *Och då hade jag det ändå rätt bra jmfrt med många andra. Självklart tycker jag att det var en speciell upplevelse att vara gravid och det är kul att ha den erfarenheten. Men i ärlighetens namn var jag aldrig sådär superexalterad som många blir över själva graviditeten i sig. Tycker som du att man var fascinerad samt att man gladde sig åt att man skulle få barn, men jag kan säga att jag inte saknar magen det minsta faktiskt. Är snarare glad åt att börja få tillbaks min gamla kropp igen. Att kunna sova hur jag vill utan att magen är i vägen. Ingen kramp i benen. Jag kan röra mig nästan som vanligt igen vilket är en enorm glädje faktiskt eftersom jag inte alls gillade att få snigelfart, vilket jag fick i slutet pga av sammandragningarna.
Jag gillar att röra på mig och nu har t o m min springlust börjat komma smygande igen.
Jag kommer nu även i mina gamla kläder vilket också känns bra faktiskt. Nu gick jag ju inte upp särskilt mycket (bara knappt 8 kg totalt) så i stort sett gissar jag att jag har min gamla ursprungsvikt nu? Men jag har inte vägt mig sedan Lill-Skruttan kom ut, så det är bara gissning.
Haha, mina åderbråck som dök upp på benen under graviditeten har faktiskt försvunnit av sig själva också! Och DET är jag faktiskt barnsligt tacksam över.
Så Zozo, jag förstår dig faktiskt.
Jag har inget större att klaga på med min graviditet, men tycker ändå att det är sååå skönt att nu återerövra min gamla vanliga kropp.
Jag vet att man kanske inte "ska" känna så, men det gör jag faktiskt.
Ang det där med adoption och biobarn och egoism så är jag faktiskt av den åsikten att jag tycker att "skaffa barn" (knäppt uttryck egentligen... ) is sig verkligen ÄR en egohandling. Detta oavsett på vilket sätt man får barn. Om det är genom egen tillverkning eller via adoption spelar liksom mindre roll. ATT vilja ha barn är något man enbart gör för sin egen skull. Tror ijnte det finns en enda adoptivförälder som adopterar barn i första hand för att "hjälpa ett fattigt barn att få det bättre" faktiskt. utan man adopterar barn för att man vill ha barn helt enkelt.
Sedan kan jag återigen säga att detta med att älska sina barn och att "se sig själv" i sina barn gör man även med adopterade barn. *talar av egen erfarenhet*
Jag är ju som sagt adopterad och fick ofta höra som liten att jag var så lik mamma. Detta precis som Mugglan säger var väl framförallt eftersom alla barn härmar sina föräldrar och jag hade tagit efter mycket av min mammas minspel, kroppsspråk och sätt att prata.
Visst, man kommer aldrig att ha "pappas näsa", "farfars öron", "mosters haka" eller "mammas ögon", men detta är på ngt vis inte något som jag upplevt som viktigt alls faktiskt. Och av vad jag försått från mina föräldrar så har de inte tyckt det heller.
Ett barn är ju en egen individ och "bara" för att det bär ens gener behöver detta ju inte betyda ngt alls för att det ska bli likt en själv eller ens partner eller ngn annan i nära familjen. Det är ju ändå fråga om en blandning av gener som kan bli ngt helt "nytt". Eller så anske barnet blir likt ens farfarsfars kusin som ingen i den nu levande familjen ändå minns eller vet hur den såg ut/var.
Däremot har jag full respekt och förståelse för ifall man verkligen vill försöka få biologiska barn. Jag tror att detta är en stark drift och det är absolut inget "fel" med att känna så.
Själv hade jag nog verkligen kunnat tänkt mig att adoptera. Men det kanske beror på mina egna erfarenheter som adopterad? Å andra sidan vet jag flera adopterade som verkligen vill ha biologiska barn just pga att de vill ha genetiska band med sina barn eftersom de inte har detta med övriga familjen. Så det är nog väldigt mycket en personlighetsgrej kanske?
September,
tycker också du skrivit jättefint och bra om hur du känner för din dotter. Jag håller till viss del med dig. Jag fick inte heller ngn sådan där "kärlek-vid-första-ögonkastet-känsla" med min dotter. Allt gick ju så ini-h-snabbt också. Och jag var inte riktigt förberedd alls. Varken praktiskt eller känslomässigt. Visst VEt man att man ska bli förälder. Men eftersom hon kom 6,5 veckor för tidigt tror jag att jag var bara i början av den där sista "omställningsperioden" när man kanske mer på allvar försöker ställa in sig på att man faktiskt ska bli förälder.
Eftersom hon kom innan jag hunnit avsluta saker på jobbet så vet jag att jag kände och tänkte en hel del på jobbet också när jag låg på sjukhuset. även om jag självklart fokuserade mycket på hur hon mådde i magen också och var lite orolig över hur allt skulle gå eftersom vattnet gått.
Sedan när hon kom ut så fick jag ju visserligen se henne men bara en väldigt kort stund eftersom de tog ner henne till neo nästan på en gång för att kolla henne och sedan lägga henne i kuvös. Jag fick ju kejsarsnitt vilket gjorde att jag itne kunde besöka henne innan bedövningen släppt eftersom jag inte fikc lämnauppvaket förrän då. Detta tgo mig hela 6 timmar vilket är jättelänge!!!!
Så jag såg inte Snorpan förrän på kvällen ungefär 12 timmar efter att hon kommit ut.
och då kändes allt så himla overkligt och jag var fortfarande jäkligt trött och lite omtumlad efter bedövningen så ja, det var en rätt skum känsla. även om det var en väldigt speciell känsla när de tog ut henne ur kuvösen så man fick hålla det lilla knytet i famnen också. Man kände liksom vördnad på ngt vis. För henne. Och för Livet. Men Kärlek, njae DET vet jag itne direkt.
Sedan var hon ju 2 veckor på neo. Jag vet att jmfrt med Tingas Piff o Puff är det INGET, men det var ändå väldigt annorlunda mot att få hem sitt barn på en gång.
På ett sätt skönt eftersom man då kunde få lite "hands-on-hjälp" med hur man ska hålla, byta blöja och mata. Men samtidigt kändes det så konstigt att inte själv få lära känna denna nya lilla varelse i sin egen takt och på ett mer naturligt sätt.
men under denna tid så började ändå en känsla av närhet att etablera sig. Och jag måste säga att på ngt vis började jag knyta an. Och jag kände ett enormt ansvar. Jag kände en enorm ömhet. Jag kände att jag ville "ta hand om henne". MEN att säga att det var "den stora kärleken" vore att ljuga. Jag tror att det för mig kommer ta lite tid för den här första känslan att riktigt rota sig. Att gå på djupet. Självklart känner jag otroligt mycket mer för lill-Skruttan än jag gjort för ngt annat barn. Det är en känsla som är svår att beskriva. Och jag känner tveklöst att jag skulle kunna vara en riktig lejonmamma ifall ngn skulle verka hotfull mot henne på ngt vis. MEN jag tror att den där fantastiska Kärleken som alla föräldrar pratar om är ngt som för min del kommer växa fram med tiden. Å andra sidan är jag inte ett dugg orolig för att den inte kommer komma. Jag inser att den gör det. Det tar kasnke bara lite tid för mig att verkligen lära känna min lilla gullunge ordentligt. Och jag känner att jag är på god väg redan nu, så jag gissar att om ytterligare en dag, en vecka en månad... så kommer det kännas bättre och bättre och bättre. och man har ju verkligen all tid i världen så varför stressa?
Jag har en kompis som berättade att för henne tog det ungefär 3 månader innan hon kände den där gränslösa djupa kärleken för sin förstfödda. Och att hon var väldigt orolig över att det tog så lång tid. och att honv ar avundsjuk när hon hörde andra mammor berätta att de älskade sitt barn från första gången de såg det. Eller efter ngn vecka... Hon funderade myckt över vad som var fel för hennes del. Särskilt som de också jobbat en hel del för att bli gravida, och verkligen hett längtat efter barn en bra tid.
Men jag tror att man är olika som personer. Dessutom spelar ens hormoner olika roll också. Hela omställningen att bli förälder är så stor. jag tycker inte det är så konstigt ifall det tar tid att anpassa sig till detta. Det tar tid för kroppen att återhämta sig efter graviditet och förlossning, viket är ngt man accepterar men däremot har man svårt att förstå eller inse att psyket kanske också behöver en anpassningsfas. Att saker och ting blir så annorlunda i ens liv att det kan ta tid att vänja sig och att faktiskt "let go" också. Vilket kasnke är ytterligare en förutsättning för den "Gränslösa Kärleken"????
Nu har jag varit jädrigt långrandig i mina inlägg. Sorry!!
men hade tid över samt ork....
Men nu vill jag bara avsluta med att säga att detta med "tråkmorsa" tror jag är ngt som man inte alls ska oroa sig över.
Var den du är. Barnet älskar sin mamma oavsett om hon rullar runt i gräset och leker eller om hon inte för det. Jag tror inte att en lekmamma är bättre än en lekpappa. Jag tror att barn behöver trygghet och kärlek. om de sedan får detta via lek eller inte spelar ingen roll.
Gillar man att leka med sina barn är det skitbra! Men gör man det inte så är det skitbra det med!
Kanske är detta ngt vi moderna kvinnor funderar över eftersom det (särskilt i Sverige) ska vara så himla jämställt och fint! Herregud!!!!!
Jag växte upp med föräldrar som var väldigt traditionellt i sina könsroller. Mamma fixade inne i hemmet, tog hand om mig i vardagen etc... pappa var den skojiga. Men jag älskade ju inte ngn av dem mer eller mindre för det. Jag fick allt jag behövde. Sedan från vem det var sket jag väl fullständigt i!
Visst kan jag förstå känslan av att "man vill inte bli den tråkiga". Men jag menar att man kan heller inte bli ngn man inte är!!!!! Det vore ju som att man försöker spela en roll. Tänk er att ni träffar en man (eller kvinna) som ni blir kära i. Men för att verka mer cool, intressant eller på annat vis försöka göra er mer spännand eså gör ni saker som ni egentligen inte är särksilt intresserade av. bara för att imponera. Eller för att få det hela att fungera. Men i längden fungerar inget sådant! Vare sig för er eller för den man försöker "impa" på. Det gäller alltid att vara "sig själv" tror jag. Oavsett om det är som partner eller som förälder.
Och inget är bättre eller sämre än det andra! Punkt!
Nä nu ska jag lägga mig. Snart är det väl matning igen....
Kram till er alla fantastiska trådisar!!