Bekännelser

Gemma
Fina bilder!

Min man ogillar fransk manikyr, string, håriga ben, jeans, kvinnliga praktiker typ ingenjörer, praktiska skor, passivitet, stora bröst och lolitor typ Vanessa Paradis.

Han gillar klänning, glasögon, strumpor med strumpebandshållare, klassiska spetstrosor, siden och lätt transparenta tyger, långa ben, långa röda naglar, något äldre kvinnor med djupa röster, mörkt hår och blå ögon, fräknar och många universitetspoäng inom humaniora.

Kinky secretary, anyone?

(själv gillar jag string, jeans, mörka ögon och äldre män, hmm).

Zea jag kommenterade inte ens ditt Lars Wallin-inlägg för jag blev tjock i halsen av avund ;) Men midnattsblått Juicyställ inköpt för 700 pix är inte dumt det heller.

Lapinette, om din man är en booty-man så måste han ju känna sig väldigt tillfreds sen han träffade dig. Fast det är tur att han inte gillar big mama booties för sån har ju knappast du. Min egen booty graviterar ohjälpligt nedåt tills den liknar en ledsen nuna så fort jag inte toktränar den. Nu håller den sig hyfsat stabil men jag har ju redan börjat med utfall också, som jag hatar. Finns i alla fall inget som ger så snygg bak som Seven-jeans och juicy-overallbyxor, därför lever jag i bägge hehe.

Idag vaknade jag med känslan av att något saknades. Dock inte monstret som var så påtagligt som det kan bli - högljutt gläfsande och ylande; uppenbart hade hon redan glömt att hon käkat klockan 20, klockan 23, klockan 01, klockan 05 och klockan 07. BAD monster! Hur som helst, lyfte på gardinen och mycket riktigt - ingen sol! Första gången på en månad med gråbrun himmel. Detta hindrar dock ingen av mina två fikadater idag. Först promenad med canadensiskan på morgonen; därefter taxi till kinesiska väninnan med fyramånadersbebis för att chilla i deras ofantligt stora soffa, med dekadent Jura-espressobryggare och ett berg av DVD:er (detta är alltså en väninna som lyckades lära sin bebis att sova genom hela natten fram till 11 på morgonen vid 2 månaders ålder, inte för att hon är ovanligt burdus utan för att hon helt enkelt är för sömnig för att höra eventuella skrik. Lyllos).

Bläddrade igenom typ tio mail av min pappa som meddelade att dopet var färdigplanerat - samt att kostnaden för lunchen "går på företaget". Minns ni honom, den välmenande men något patriarkale östeuropeiske familjeöverhuvudet som vägrar inse att dottern vuxit upp, och som tvångsbetalar ens räkningar för att man aldrig ska kunna bli oberoende? Problemet är att vi har en massa utlägg framöver. Balkongrenovering. Räkning för vårt förråd i Stockholm. Eeeeh... birkinbag. Eeeeeeh... måttbeställda herrskor. Kommer vi att vara starka nog att tacka nej? Vete sjutton.

Det är så lustigt förresten. Mannen och jag har bråkat i ett halvår om huruvida den lilla ska döpas. Jag vill, mannen vill inte. Nu gav han med sig, för 1,5 veckor sedan på villkor att hon inte ska komfirmeras (om hon inte insisterar på grund av stark tro, men då lär han väl försöka omvända henne med långa och tröttsamma filosofiska diskussioner istället). I alla fall så var planen från min sida att involvera min mamma på ett tidigt stadium så att HON skulle planera alltihop. Det funkade till en början men sen började mailen från min pappa strömma in, alltid i uppfordrande ton om hur det minsann inte var så lätt med det praktiska men nu hade han lyckats, efter tre timmar i telefon bla bla. Vis av erfarenheten sa jag till direkt: "Lägg av med den tonen, ingen har tvingat dig att hjälpa till. Men du får gärna göra det - om du tycker att det är kul." Då bytte han raskt tonart och sedan dess har det gått superbra, mamma är typ bortkopplad och pappa planerar och bokar så att det står härliga till. Jag säger i princip bara "ja" eller "nej" eller "lugn och fin nu, det är typ ett halvår kvar". Ja, han är rolig min pappa men lite speciell. Tror att han går upp så mycket i detta för att inte behöva tänka på sin förestående operation.

Förhoppningsis: Läste ditt söta inlägg på fisbök! Tror att monstret och jag har så kul för att vi är sjukt sociala båda två och har bestämt oss för att detta ÄR roligt. Monstret är nu dessvärre inget mönstermonster när det gäller sömn (även om jag haft vissa förhoppningar men nope, hon är helt enkelt för hungrig). Och bland mitt mammagäng, som numera uppgår till cirka 15 mammor, finns det INGEN som inte har kronisk trötthet. Och det gäller allt från kolikbebis-mammorna som går omkring som självmordsbenägna spöken, till tyska mamman med perfekte sonen som sover nio timmar i sträck varje natt. Själv får jag 6-7 timmar per dygn, varav cirka fem obruten sömn. Det är nog precis tillräckligt för att man ska kunna känna att livet är roligt för det mesta.

Det som framför allt förenar oss alla här i Shanghai, är att vi som sagt bestämt oss för att njuta av livet, eller åtminstone försöka. Det innebär att samtliga stuvar in sina små i bilbarnstolen och åker till babybrunchen varannan tisdag, med skillnaden att vissa bebisar skriker hela resan och andra, typ min, snusar förnöjsamt. Men det där med att man inte "kan" göra grejer med vissa bebisar är bullshit. Ut och träffa folk säger jag bara, det är ÄNNU viktigare om man har problembebis för det är ju knappast så att problemen känns mindre allvarliga om man vankar av och an i sin lägenhet dag ut och in. Amen.

i morgon, fredag kväll, är vi bjudna på bebiscocktail hos franska väninnan. Och på lördag eftermiddag ännu en bebiscocktail hos svenska fabulousväninnan. Och på söndag har vi crepes med två par + bebisar.

Zzzzzzzzzz....

förhoppningsis: Håller med, mannen är absolut sexigast på semestern, med fyradagarsstubb och linnefärgade casualkläder! Speciellt den där solvarma hudlukten är härlig.

Antibekännelse... har nog inga matrelaterade synder eller antibekännelser eftersom jag tagit ett sabbatsår från kroppsstressen (eftersom jag ammar så slipper jag ifrån). Men jag har i alla fall skurit ner på chokladätandet till max två rutor om dagen, plus att jag inte äter jordgubbar. Inbillar mig att monstrets hy blivit något bättre. Sen var jag sjuk i helgen så jag har inte tillåtit mig själv att styrketräna; dock har jag promenerat minst en timme om dagen så inte heller där kan jag känna skuld, stress eller stolthet.

Förhoppningsis: Tror att det är därför som jag är så glad numera. För att jag om någon lidit av kroppsstress (även om omgivningen kanske inte vetat i vilken utsträckning).

förhoppningsis: Får du presenter då, av din man? Eller blommor? Eller överraskningsmiddagar? Bara man får nåt tecken på att man inte är en del av möblemanget så kan det ju vara OK utan komplimanger (dock inte för mig som är bekräftelsejunkie, tyvärr).

Kan inte bestämma mig för om mjölkmustasch (monstrets) är gulligt eller ofräscht. Så jag tvättar bort den, bara.

Och alla de som hävdar att bebisar luktar sååå gott - vad är dealen med det? Min bebis luktar lite spya och surt bajs, i alla fall på vissa delar av kroppen. Och då badar vi henne varje dag, byter så fort det varit action i blöjan och hon spyr i princip aldrig. Men jag älskar henne ändå såklart.

Haha, sol. Ut!