Pappa

Jag är kurator och spenderar hela dagarna prata med folk om problem, så jag är nog precis som du van att inte ta saker personligt :) ingen av oss skulle vara särskilt långvariga i jobbet om man tog allt till sig.

Jag är inte ett dugg sur eller arg, varken på dig för att du inte tycker som jag eller på någon annan. Sån energi sparar jag till viktigare saker ;)

Jag ser din poäng med klänningarna, men det är just det jag menar, och som kanske inte skett så mycket i den här diskussionen, att man helt enkelt går in för att dissa som du säger snarare än att diskutera sakfrågor. För själva ämnet är intressant, men det verkar inte gå att diskutera här.

Nåja. Det var nog allt.

Ok nu hänger jag med!!!
Nä jag menade bara att det hade varit en fin o kul grej att ha båda föräldrarna med den sista biten man går med deras efternamn.
Hela diskussionen hänger på vad för innebörd man lägger i situationen!
För mig så hade jag tolkat det som att de stöttar o följer (inte föra mig) mig den sista biten till altaret. Därefter tar jag mannens efternamn (för att jag vill det) inte för att jag är hans ägodel.
Hur ställer du dig i efternamns frågan? Byter du till mannens efternamn?

Intressant paralell ingenjörsbruden!

Tänk att jag som ska gå med min pappa inte ska ta min blivandes efternamn utan han ska ta mitt.
Så med andra ord våra val vi gör i vårt bröllop tolkar ingen av oss eller våra gester på något sätt med förtryck eller likande..

Jag tar mig friheten att helt enkelt rata allt vad brudöverlämningen stod för i andra länder. Dessutom har det en personlig betydelse då det faktiskt är min styvfar som ska gå med mig. Det är det enda sättet som jag verkligen kan visa för honom att HAN är min pappa för mig. Har ingenting med överlämningen att göra i sig utan att jag vill involvera honom. Min biologiska pappa är inte välkommen så jag har verkligen stått upp som en kvinna och inte tolererat förtryck... När det verkligen handlar om det............Mamma skall göra alla blommor och buketten så hon är väldigt delaktig hon också..

Läste om mitt inlägg...igen....
Låter inte riktigt som jag tänkte......
Tonen låter hård men det är den absolut inte!!

Jag menar bara på att i dagens samhälle så gör ju alla som dom vill, traditioner är inte längre några måsten.
Inget om att det är bättre än att bara gå med pappa utan att det faktiskt kan vara så att man har en konstig familjesituation som gör att man inte vill favorisera någon, därav båda.... vad vet jag.
Själv hade jag nog gått fram alldeles själv i en sådan situation men alternativet tyckte jag lätt intressant o därför tog jag upp den i frågan..... för ibland så finns det de som läser en tråd för att få lite input o goda idéer!!!

Ing bruden - jag tolkade dig så som du menade, inte hårt alls! Menade bara att det verkligen är en intressant paralell om man ser på de som är jätte emot papporna.. Namnet är ju också en liknelse!

Fattade precis Det andra jag skrev va inte menat till dig...

Fniss
Men tråden är så himla lång så om man är på jakt efter input så väljer man nog inte denna tråden.... fniss

Ja det handlar verkligen om vad man lägger i själva följandet. Jag ska gå fram med min pappa därför att jag och min m2b vill. Det är ett sätt för mig att verkligen begrava stridsyxan och befästa att det som hänt mellan pappa och mig var DÅ, det här är början på mitt nya liv och då vill jag ha honom med. Det är jag som bjuder in honom att följa mig, inte tvärtom. Han blev snarare väldgt häpen, rörd och stolt när jag frågade honom. han sa självklart vill jag det. Sen mös han resten av middagen med min m2b föräldrar :)

I namnfrågan så tänkte jag först behålla min pappas namn eftersom det inte är svenskt och jag tänkte att det kan vara viktigt att behålla det och föra det vidare. Men mig spelar det ingen roll. För min m2b känns det viktigt och högtidligt om jag tar hans efternamn. Han är den enda sonen i sin familj. Så jag frågade min pappa vad han tyckte (tänkte han kanske skulle bli glad) men han sa "Vilket trams, varför ska du hålla på med såna nymodigheter och behålla ditt namn?! är man gift så är man" så nu ska jag byta till nåt supersvenskt, men fint :)

Får man plats med alla i kyrkgången om alla ska följa bruden fram ;)

Pumpkin - 5 juli 2008 skrev 2008-02-08 12:18:11 följande:

Liksom Nusse vill jag bara först poängtera att jag också tycker att alla får ha vilka åsikter de vill i det här ämnet, för mig spelar det absolut ingen roll. Däremot är det intressant att diskutera och att i alla fall försöka få bort de värsta fördomarna kring ämnet - som att det skulle vara en "anglosaxisk tradition" vilket är en misuppfattning kanske baserad på att motståndarna också tittat för mycket på amerikanska filmer.

Sedan vill jag klargöra mitt argument som handlar om att man inte själv kan bestämma vilka värderingar en traditionell handling har. Nusse har gett mig ett alldelens utmärkt exempel att använda, nämligen hakkorset som symbol.

Den gamla betydelsen var "solen".
Den nya betydelsen är "nazism" och allt det fruktansvärda som hänger ihop med det.

Man _kan inte_ sätta hakkors på sina inbjudningar och tro att folk ska förstå att man använder sig av den gamla betydelsen eftersom det är den nya som folk kommer att förknippa det hela med.

På samma sätt kan man inte argumentera att i Sverige är det liktydligt med brudöverlämning när en brud bestämmer sig för att gå in med sin far. Brudöverlämning i den betydelsen praktiseras inte längre i Sverige. Man kan alltså inte säga att det är a) ett modernt påhitt och b) en gammal kvinnoförtryckande tradition. Det kan omöjligt vara båda sakerna samtidigt.

Traditioner och seder, symbolik och semantik förändras med tiden. Kanske är det dags att acceptera det?

Adamia

tänkvärt inlägg

Brudöverlämning är en anglosaxisk tradition! Var den har sitt ursprung vet jag dock inte, då får man nog gå tillbaka till Hedenhös=)

Här finns en intressant länk som behandlar skillnaden mellan anglosaxiskt och svenskt bröllop: www.vigselringen.com/andralander.html

Den har varit mycket användbar för mig som ska mixa traditioner! Min m2b vill tex inte se mig innan vigseln, så jag kommer att gå själv till altaret, jag satte gränsen vid överlämning och den där väldigt teatraliska kyssen. Kanske är jag väldigt svensk, men det känns helt fel att hångla loss i kyrkan