ÄNTLIGEN! Här kommer min förlossningsberättelse?! Bättre sent än aldrig, idag blir Amanda sju veckor 
Jag tar det från början.
Hade sovit lite halvdåligt i några nätter & tagit en alvedon åtminstone en natt för att sova, har jag för mig (man glömmer fort!). Natten till den 16 nov (två dgr före utsatt datum) vaknade jag med värkar runt ett-halv två-tiden. Stoppade i mig en alvedon & körde djupandning & hoppades på att somna om igen. Det gjorde jag inte, utan värkarna fortsatte komma. Väckte mannen efter en stund & han for upp för att packa väskan (hade skrivit en lista i förväg, men inte packat), medan jag fortsatte andas? Vid sex kände jag att det inte var ngn idé att ligga kvar i sängen, utan vi klev upp & åt en ordentlig frukost med kokt ägg & hela köret. Värkarna kom & gick & jag passade på att äta i värkpauserna?
Ringde Mölndal första gången vid halv åtta, värkarna kom regelbundet (minns inte tätheten, men det var rätt tätt eftersom vi ringde). Bestämde oss för att avvakta lite (har ju ingen aning om ?hur ont? det ska göra för att man ska åka in?) & mannen hjälpte mig att sätta på TENS-apparaten som jag hade hyrt. Bra smärtlindring just då. Vid halv tio ringde mannen till Mölndal igen & vi bestämde oss för att åka in. Kom in på ett undersökningsrum på en gång & jag funderade över om jag var tillräckligt öppen eller om de kanske skulle skicka hem oss (man har ju ingen aning!), men det gjorde de inte ? var öppen 3 cm & vi fick komma in på ett förlossningsrum.
Sen rullade det på, jag öppnade mig cm för cm i hyfsat bra tempo, efter vad jag förstod.
Fortsatte med enbart TENS ett tag till, men fram på em kompletterade jag med lustgas. Hade dock svårt att parera värkarna eftersom CTG?n på magen envisades med att flytta sig hela tiden, dvs utslagen syntes inte. Detta hade till följd att jag genom hela förlossningen drog i mig lustgas ?randomly?, typ med några minuters mellanrum & hoppades på att lyckas pricka värkarna. Ibland gick det, ibland inte (& då gjorde det JÄDRIGT ont, men jag kunde hantera det då & lättandades för glatta livet). Måste dock ha dragit i mig MKT lustgas under förlossningen, jag var otroligt hostig & hes i säkert 4-5 dgr efteråt.
Fick höra av BM att jag var bra på att slappna av i värkpauserna ? kändes efteråt som att ?Det var ju bra att jag var bra på ngt iaf??
Mannen påminde mig om vår målbild några ggr & tror faktist att det hjälpte lite, just att försöka se framåt, till EFTER liksom?
Ngn gång sen på em blev jag akut illamående & fick upp hela frukosten, men det blev faktist bara den enda gången som jag spydde. Ngt annat mindre glamoröst som dock inträffade flera ggr var ?nummer två?? Har väl som alla andra haft tankar kring det där innan, men då & där så brydde jag mig faktist inte alls, iaf inte på så sätt att det skulle kännas pinsamt. Mer av ett konstaterande att ?ooops, där hände det igen?? BM var superproffsiga & snabbt framme varje gång, himla skönt.
BM kollade ju med jämna mellanrum hur mkt öppen jag var & vid ngn tidpunkt på em, så stack de hål på hinnorna, eftersom vattnet inte hade gått av sig själv. De konstaterade då att fostervattnet var grönt & satte direkt skarpelektrod på bebisens huvud, för att hålla bättre koll på henne. Hon mådde dock OK hela vägen, så det var ingen fara. BM förberedde oss samtidigt på att pga det gröna vattnet, så skulle en barnsköterska vara med när bebisen kom ut, för att då direkt suga rent svalget etc på barnet. Bra att veta detta i förväg.
Har dålig koll på klockan, men sent på em gjorde mannen mig & BM plötsligt uppmärksamma på att det var en HELT otrolig solnedgång (för er som inte känner till Förlossningen i Mölndal så ligger det på åttonde våningen med fri sikt västerut). Mannen som fotar enormt mkt, ville då föreviga detta, men precis då kom en värk, så det kunde han ju bara glömma? Så fort den värken var över frågade han om det var OK att göra det då & just då kan jag ju inte precis påstå att jag uppskattade detta, men nu efteråt när jag sett bilderna & vet att vår älskade lilla underbara Amanda var på väg ut när det var en sådan fenomenalt vacker solnedgång ? då känns det mer som ngt slags bejakande av livet! Svårt att förklara känslan, men otroligt häftigt!
Som sagt, centimetrarna rullade på, men när jag i princip var helt öppen, så stannade allt bara av. Värkarna avtog & livmodern var trött ? ingenting hände. Tror att detta var vid 18-19-tiden. Ngn gång i samma veva började jag bli rejält trött & få svårt att parera smärtan - CTG?n funkade fortfarande inte bra & när värkarna väl kom så blev de SVINJOBBIGA DIREKT, ingen gradvis upptrappning här inte? En läkare var inne två ggr & kollade & jag minns att de pratade snitt, men ville samtidigt att jag skulle försöka en dryg timme till & att de då satte in värkstimulerande dropp. Sagt & gjort, de satte droppet & till en början inga jättemängder, men eftersom inget hände (förutom olidligt ont), så kallade BM in sin chef, dvs ?över-kuckun? bland BM. En militant sådan, som bara öste på med hur mkt dropp som helst ? ?Öka, öka?? Fortsatte med lustgasen ?randomly?, hjälpte sådär? TENS?en var bortplockad (eller om det var så att den plockades bort ism att man satte droppet?), så lustgasen var enda smärtlindringen & det hjälpte INTE när monstervärkarna drog igång. Ngnstans här var det nog som jag tappade det helt, jag bara SKREK av smärta. Dittills hade jag kunnat hantera smärtan hyfsat, men denna smärtan i kombination med att jag började bli ordentligt trött ? då ville jag inte vara med längre. Ngngång mitt i detta ville de att jag skulle krysta & detta var det absolut jobbigaste under hela förlossningen. Kändes som om BM höll på att bända upp mig fullständigt därnere, samtidigt en annan BM (den militanta) som hävde sig på min mage & så mannen & en till som höll mina ben (höll emot på ngt vis) när jag skulle krysta. Kände verkligen att jag inte orkade längre ? typ snitta, använd sugklocka, vad som helst ? bara få ut bebisen? Tydligen var det så att det hände mest (för att hon skulle komma ner genom kanalen) just när det gjorde som absolut ondast & rent reflexmässigt drog jag ihop benen när jag tex stod upp, lutad mot ?gåstolen?. Förnuftsmässigt så visste jag ju att detta var fel, men det gjorde för ont för att tänka förnuftigt i det läget? Det där att det kändes som att BM höll på bända ut & in på mig för att få ut henne, det var förmodligen för att hon kom ut på sned & hade med sig handen vid örat. Tydligen måste de vara försiktiga så att bebisens axel inte hoppar ur led när de kommer ut på detta viset. TILL SLUT kom hon iaf ut, men i ärlighetens namn var jag rätt borta & jag FRÖS som jag aldrig gjort förr. Hade otrolig frossa (hormonerna & adrenalinet) & hela jag låg & skakade & ville ha filtar över mig. Glömde fullständigt bort att kolla om det var en flicka eller pojke ? det var mannen som såg & sa det till mig. De lade ju henne på mitt bröst, men jag var livrädd för att jag skulle tappa henne/att hon skulle ramla av mig ? ?Ngn måste hålla henne!? eftersom jag kände mig så himla ?frossig? & totalt slut. Moderskänslorna vete tusan om de fanns då ? snarare kändes allt väldigt, väldigt surrealistiskt. Klockan var då 20.32.
Mannen klippte navelsträngen, den militanta BM förevigade det med mannens kamera & åtta minuter senare kom moderkakan ut. Skönt att det gick så fort.
Lite senare var det dags att sy ? det blev faktist bara två stygn, båda invändigt.
Ytterligare lite senare fick vi den efterlängtade fikan (med flagga på brickan!) ? hade ju inte ätit på måååånga timmar (förutom en del choklad som vi hade med). Innan vi kunde åka ner till BB så kollade de blodtrycket (kände mig svimfärdig ett tag) & så det där att man ska kissa första gången. Väldigt konstig känsla, men det gick på andra försöket & BB-personalen kom sen & hämtade oss, närmare midnatt. Redig som man är så tänkte jag resa mig upp & gå, men de hade med sig rullstol, som jag då gladeligen lät mig köras i
November är tydligen den månad som det föds minst antal barn & det märktes eftersom vi fick ett familjerum & fick behålla det alla tre nätterna som vi var där! Kändes väldigt skönt & tryggt att få det, man är ju så ?fepplig? sådär i början & då är det bra att vara två? Är man flera mammor med bebisar samtidigt på ett rum, då väcker ju man varandra dessutom. Skööönt att slippa detta. Fast iofs, första natten sov jag nog nästan ingenting, adrenalinet pumpade ju fortfarande runt i kroppen för fullt?
Som sagt, nu känns det som om jag har hyfsad distans till förlossningen & det är inte jobbigt att skriva om, men tror att det kändes så himla jobbigt i början, efteråt, just för att jag fullständigt tappade kontrollen på slutet. Innan dess hade jag klarat av smärtan, även om det var grymt jobbigt. Kändes väldigt skrämmande att ?tappa koncepten? så fullständigt, jag som brukar ha koll på det mesta & inbillar mig att jag har en hyfsat hög smärttröskel. Rädd för mig själv? Rädd för att sidor hos mig kom fram som jag inte trodde fanns? Ja, jag vet inte riktigt? Det är väl bara att acceptera läget liksom & nu finns ju Amanda hos oss & jag försöker lägga detta bakom mig
Mannen berättade i efterhand att just då när jag hade det som absolut jobbigast, då var han nästan på väg ut i korridoren en minut eller två för att ?ta luft? eftersom han kände att det blev för jobbigt att se mig lida så. Men BM gav honom aldrig chansen till detta.
Jag var heller aldrig elak mot honom & gav honom inga blåmärken?, dock en ?viss? irritation (KONSTIGT 
) när han ville fota solnedgången mitt i en värk?
Okidoki ? detta blev ett MARATON-inlägg, hoppas att ni inte somnat längs vägen?! Men OM jag skulle gå igenom detta en gång till - då skulle jag absolut köra på epidural. Det är inte värt att utstå all den smärtan, speciellt som CTG'n aldrig visade rätt & kunde hjälpa mig & parera med TENS & lustgasen... man blir så enormt TRÖTT av att utstå sådan smärta så länge.
...helt enkelt att bli gravida!
