Jag har ju resignerat när det gäller amningen, dvs jag kör på men eg funkar det sådär och det är lite jobbigt. Jag får verkligen kämpa för att ha ens lite mjölk åt henne. Men så är det, och jag får väl vara tacksam att jag har åtminstone litegrann. Men nu är nästa grej att få ordning på hennes sovrutiner. Det som funkar är förmiddagssömnen, då får jag henne numera alltid att sova en halvtimme. Just idag har hon redan sovit 1,5h men det kan bero på att hon sov så dåligt igår. Men på eftermiddagen får jag det inte att funka om jag inte går ut och går. Och just igår kände jag itne för det, för det var uschligt väder och jag var så trött. Jag längtade efter att få sluta ögonen själv och hade hoppats att hon kunde somna bredvid mig, men icke som sagt. Jag hade som många andra den föreställningen att bebisar sover jättemycket (15-17h står det överallt i alla böcker och tidningar) men ju mer jag pratar med andra föräldrar inser jag att det är rätt få barn som gör det. Igår försökte jag som sagt med buffandet men det gick inte alls. Jag veet att jag måste göra det många ggr för att få det att fungera men det kändes så hopplöst när man hållit på i 45 min. Enl Anna W ska man ju inte ge upp heller men jag kände att hon bara skrek högre och högre, jag kände att det inte skulle gå.
Jag försöket tom tröstamma henne men hon låg bara vid bröstet och skrek, så det var inte så lyckat.
Jag har ju en nära väninna som fick en dotter 7v senare än Moa och hon har mjölk så det sprutar och blir över. Hon har inte behövt kämpa alls, hon hade inte läst på ngt innan heller utan allt bara funkade för henne: rätt tag, mycket mjölk, inget ont etc. Jag kände mig rätt bitter för det ett tag. Inte så att jag önskade att min väninna skulle ha samma strul som jag själv, mer "jag vill också"-känslan. Ung som när man kämpar för att få barn och så har man en väninna som lyckas på första försöket utan ÄL-test och utan att ha koll på ngt alls. Jag fattar inte varför jag tar det så hårt. Ngn som har en förklaring? Jag menar, rent logiskt vet jag att amningen inte är "allt" men känslomässigt tycker jag det är jättejobbigt när det inte fungerar (typ att det kommer jättelite och hon bökar frustrerat vid bröstet).
Sedan är det självklart mkt värre att inte kunna få barn än att inte kunna amma - förstå mig rätt. Jag menar inte att jämföra rätt av, men det är lite samma känsla av orättvisa.
Och min man sa att min väninna kanske hade mkt mjölk för att hon inte spände sig. Men jag spände mig inte i början (det här verkar vara samma teori som vid barnalängtan). Visst, jag läste på om rätt "tag" och så för att minimera problemen, för många har ju problem i början. Men jag var inställd på att efter vissa inledande problem så skulle jag ha massor av mjölk för det hade min mamma med mig. Så jag tror inte på att det inte funkar för att jag är "spänd".
Förresten blir jag jätteirriterad numera på folk som bestämt hävdar att man inte blir med barn för att man är för fokuserad. Då skulle väl ingen bli med barn ivf-vägen eller??? Alla mina väninnor (som inte hänger här) tror stenhårt på detta. Jag trodde också det förr men inte efter att ha hängt här. Och här har jag lärt mig så jäkla mkt om det här med barnskaffandet - jag tror vi i tråden vet mer än de flesta faktiskt. Men "alla" har en historia om ngn som försökt i miljarder år och sedan adopterat och POFF så har de även blivit gravida. Men jag tror på teorin att de skulle ha blivit gravida ändå, bara att det tog lite mer tid för dem.
Ja, det var dagens ego-inlägg från mig. Sorry...
...helt enkelt att bli gravida!
...det är ju inget kul att bada själv 